Det är svårt att glömma någon som du har föreställt dig var med

Jag trodde att när jag blev kär i dig skulle vi lära oss att bli de bästa versionerna av oss själva. Vi var det där paret som alla skulle se upp till. Vi var två själar som sökte sig till varandra.

Varje fiber av mig älskade varje vacker ofullkomlighet i dig. 

Om jag är ärlig mot mig själv, svider det fortfarande att vi inte fungerade ihop, eftersom jag fortfarande ser vårt förhållande genom några förvrängda, rosafärgade ögon.

Jag tänker fortfarande på vår lyckliga samvaro. Jag tänker fortfarande på de goda tiderna. Jag ser fortfarande hur vi skrattar i köket.

Jag ser fortfarande hur du satt vid din dator och jag låg i din säng och vi pratade. Jag har fortfarande minnena av våra stunder med "i huvudet på en mördare".

Jag ser fortfarande alla underbara ögonblick vi hade, och vad som är patetiskt är att jag fortfarande ser glimtar av vår framtid.

Men nu är du bara ett spöke som visar sig när jag känner mig svag. Nu måste jag lära mig att gå vidare utan dig, att leva vad som känns som ett halvt liv utan dig.

Jag måste lära mig att vara OK med att det inte är vi.

Jag måste lära mig att leva med det faktum att vad som var själsfränder för mig var en bara nästan kärlek till dig.

Nu är vi bara främlingar i natten som utbyter en blick när vi passerar varandra.

Att få sitt hjärta krossat är aldrig lätt. Men med dig var det annorlunda. Men det slutade ändå med att jag inte var den rätta för dig. 

Men jag var redo att acceptera framtiden och bestämde mig för att stänga dörren. Att stänga dörren eftersom det blev som det är.
Du lämnade mig fullständigt omtumlad och mitt hjärta i en miljon bitar.

Jag trodde du var min bästa vän och dagen jag insåg att du aldrig varit min vän var en av de värsta dagarna i mitt liv. Bästa vänner ljuger inte för varandra.

Bästa vänner är ärliga och uppriktiga mot varandra. Bästa vänner är empatiska och förstår de svårigheter de kommer att utstå genom hela livet.

Bästa vänner är långlivade och ger aldrig upp hoppet för varandra … men det är precis det som hände.

Kanske ännu mer så undrar jag ofta när tiden är inne då jag kan förlåta mig själv för att älska någon så mycket mer än jag älskade mig själv.

Dagen du kommer till insikten om att vi borde vara tillsammans. Jag undrar ofta när jag ska sluta med dessa elaka fantasier.

Jag förstår att resan är över. Jag förstår att detta är för det bästa, för att jag förtjänar det absolut bästa. Men det hjälper fortfarande inte mot smärtan och lidandet jag känner.

Och även om vi båda fick av vad som var det bästa valet i våra liv, att gå skilda vägar, väntar mitt hjärta fortfarande på att få följa med dig och ditt hjärta.

Tyngden i mitt hjärta verkar överväldigande.

Jag förstår att jag är den enda som kan läka min hjärtesorg. Jag måste acceptera dina beslut. Jag vet att jag måste växa och läka mitt eget hjärta.

Jag känner genom all hjärtesorg och genom alla de misstag som vi gjorde att detta kommer att få ett positivt resultat. Det som är positivt är att jag kommer att hitta sann kärlek.

Jag är i ett bättre mentalt tillstånd för att känna igen vad som är och vad som inte är kärlek.

Jag kommer att hitta sann kärlek med någon som kommer att inse att jag är min egen person, han kommer att älska det med mig och han och jag kommer att arbeta tillsammans för att skapa ett kärleksfullt och ömsesidigt stödjande förhållande.

Hjärtesorg är smärtsamt men det är bara tillfälligt. Vad som är permanent är den lycka du lär dig att se inom dig själv.

Sanningen är att det är svårt att glömma någon som du har föreställt dig var med för alltid.

Sentimental.

 Så har jag känt i hela mitt liv och vissa dagar så är den känslan fortfarande hos mig. Och den kommer nog alltid att vara en del av mig. Men så har jag vissa dagar där jag känner mig oövervinnerlig. Att jag kan ta över världen, och när jag har den känslan så vill jag att den ska stanna kvar för alltid men det gör den aldrig. Den stannar oftast bara kvar en kort stund, när man är ute och promenerar, joggar, håller på med teater, eller när jag känner mig i form på träningarna. Eller när jag tar mig an och skapar något åt Alexis.


Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan Karaten och teatern. De två största räddningarna i mitt liv genom åren av många olika anledningar. De två ända ställena där jag har känt att jag hör hemma och där jag har blivit accepterad och sedd för den person jag är. Jag har vänner på dessa ställen som jag värderar högre än alla pengar i världen. Till och med högre än min släkten. Mina vänner är min familj. Jag talar inte om för dem hur mycket dom betyder för mig, mycket pga att jag inte vill visa mig "svag", "sårbar" inför någon av dem. Men dom fyller hela mig med glädje och värme. Jag skulle göra allt för dem om jag kunde och dom bad mig. För dom har gjort så mycket för mig utan att veta om det.

Nu blev jag väldigt sentimental i detta inlägg. Men när jag började att skriva om den där känslan av att inte duga, hur den har funnits med i hela mitt liv så började jag tänka på vad som gör mig stark och det är de som gör oss starka som man ska hålla fast vid, så varje gång jag känner mig nedslagen av olika anledningar som i detta inlägg så greppar jag efter det som gör mig stark.
Men får att återgå till den där känslan av att inte duga, som jag har nämnt så har den känslan funnits länge, min pappa har alltid varit alkoholist, vissa perioder har det varit värre andra har det varit lite bättre. Men han har alltid varit det, det är ingenting jag döljer längre och jag försvarar honom inte längre. Han har valt spriten för mig och det är hans val och det valet gjorde han för länge sedan. Han har alltid stöttat mig på sitt sätt, en period när det var lite bättre så började han träna tillsammans med mig när jag var barn. Han har aldrig medvetet tryckt ner mig och tyckt att jag inte dög men man har känt den känslan med honom ändå för man har (inte när jag var barn iallafall) hört att jag dög, att jag gjorde något bra, om det inte hade med karaten att göra. Då gjorde jag bra i från mig, jag var duktig osv. Men aldrig om någonting annat.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år gammal, det gick till tingsrätten och allting. De flyttade ifrån varandra lite tidigare. Deras bråk har gått utöver mig hela min uppväxt, hälsa pappa det här, hälsa mamma det här. Din pappa är och din mamma är. Så kan de hålla på fortfarande och det är över 20 år sedan som dom skilde sig.

Min mamma har haft några dysfunktionella förhållanden under min barn dom, men hon träffade en man som hon senare förlovade sig med som hon höll i hop med i närmare 18-19 år, jag slutade bry mig när jag var ca 13 år gammal. Då hade jag fått nog, denna man misshandlade mi
g, sina barn och min mamma både fysiskt och psykiskt och vid 13 års ålder så bröt jag upp med min mamma. Det tog många år innan jag tog upp kontakten med henne igen och då var hon fortfarande tillsammans med denna karl, nu hade han gått över till att bara psykiskt misshandla. Det var ofta jag fick höra att saker var mitt fel fast jag inte hade rört något, som VSH spelaren gick sönder och jag fick skulden fast hans söner hade använt den. Jag fick ofta höra att det var mitt fel att pappa var alkoholist och jag fick höra att jag inte skulle klara något i livet för jag var dotter till en alkoholist. En grej som han och hans dotter sa var att jag skulle aldrig kunna behålla jobbet när jag började jobba 2009 efter gymnasiet. Jag skulle inte klara av det, jag var för dålig. Men jag motbevisade dem, det var hon som fick lämna jobbet och inte jag. Jag skulle inte klara körkortet när jag väl bestämde mig för att ta det, men efter 2½ veckas intensivkurs så klarade jag både körprov och teoriprov på första försöket.
Han och hans barn är den största orsaken till att jag har denna känsla av att inte duga, att inte kunna saker. Det är mycket hans fel, hans psykiska misshandel.

Mellan åldrarna 15 och 21 så var jag fosterhemsplacerad hos en inte så bra familj kan man säga, även där fick man höra att man inte kan och att man var oduglig. Man fick aldrig höra att man gjorde någonting bra. Vad jag än gjorde så gjorde jag något fel, jag städade fel, jag tog hand om stallet fel, jag tog hand om djuren fel, jag gjorde fel i skolan allt jag gjorde var fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har bevisat för mig själv och andra att jag är duktigt och att jag kan allt jag tar för mig. Den där känslan finns ändå där efter alla år som man har fått hört att man inte kan.

Oj nu blev det här ganska långt men det bjuder jag på. =)
Åter igen folket kring karaten och teatern ni är helt  underbara och jag tycker om er väldigt mycket. Finns inga andra människor som jag håller så varmt i mitt hjärta som er. Ni betyder så mycket för mig. Min styrka i livet. <3

Over and out

~ Lily