Jag trodde att när jag blev kär i dig skulle vi lära oss att bli de bästa versionerna av oss själva. Vi var det där paret som alla skulle se upp till. Vi var två själar som sökte sig till varandra.
Varje fiber av mig älskade varje vacker ofullkomlighet i dig.
Om jag är ärlig mot mig själv, svider det fortfarande att vi inte fungerade ihop, eftersom jag fortfarande ser vårt förhållande genom några förvrängda, rosafärgade ögon.
Jag tänker fortfarande på vår lyckliga samvaro. Jag tänker fortfarande på de goda tiderna. Jag ser fortfarande hur vi skrattar i köket.
Jag ser fortfarande hur du satt vid din dator och jag låg i din säng och vi pratade. Jag har fortfarande minnena av våra stunder med "i huvudet på en mördare".
Jag ser fortfarande alla underbara ögonblick vi hade, och vad som är patetiskt är att jag fortfarande ser glimtar av vår framtid.
Men nu är du bara ett spöke som visar sig när jag känner mig svag. Nu måste jag lära mig att gå vidare utan dig, att leva vad som känns som ett halvt liv utan dig.
Jag måste lära mig att vara OK med att det inte är vi.
Jag måste lära mig att leva med det faktum att vad som var själsfränder för mig var en bara nästan kärlek till dig.
Nu är vi bara främlingar i natten som utbyter en blick när vi passerar varandra.
Att få sitt hjärta krossat är aldrig lätt. Men med dig var det annorlunda. Men det slutade ändå med att jag inte var den rätta för dig.
Men jag var redo att acceptera framtiden och bestämde mig för att stänga dörren. Att stänga dörren eftersom det blev som det är.
Du lämnade mig fullständigt omtumlad och mitt hjärta i en miljon bitar.
Jag trodde du var min bästa vän och dagen jag insåg att du aldrig varit min vän var en av de värsta dagarna i mitt liv. Bästa vänner ljuger inte för varandra.
Bästa vänner är ärliga och uppriktiga mot varandra. Bästa vänner är empatiska och förstår de svårigheter de kommer att utstå genom hela livet.
Bästa vänner är långlivade och ger aldrig upp hoppet för varandra … men det är precis det som hände.
Kanske ännu mer så undrar jag ofta när tiden är inne då jag kan förlåta mig själv för att älska någon så mycket mer än jag älskade mig själv.
Dagen du kommer till insikten om att vi borde vara tillsammans. Jag undrar ofta när jag ska sluta med dessa elaka fantasier.
Jag förstår att resan är över. Jag förstår att detta är för det bästa, för att jag förtjänar det absolut bästa. Men det hjälper fortfarande inte mot smärtan och lidandet jag känner.
Och även om vi båda fick av vad som var det bästa valet i våra liv, att gå skilda vägar, väntar mitt hjärta fortfarande på att få följa med dig och ditt hjärta.
Tyngden i mitt hjärta verkar överväldigande.
Jag förstår att jag är den enda som kan läka min hjärtesorg. Jag måste acceptera dina beslut. Jag vet att jag måste växa och läka mitt eget hjärta.
Jag känner genom all hjärtesorg och genom alla de misstag som vi gjorde att detta kommer att få ett positivt resultat. Det som är positivt är att jag kommer att hitta sann kärlek.
Jag är i ett bättre mentalt tillstånd för att känna igen vad som är och vad som inte är kärlek.
Jag kommer att hitta sann kärlek med någon som kommer att inse att jag är min egen person, han kommer att älska det med mig och han och jag kommer att arbeta tillsammans för att skapa ett kärleksfullt och ömsesidigt stödjande förhållande.
Hjärtesorg är smärtsamt men det är bara tillfälligt. Vad som är permanent är den lycka du lär dig att se inom dig själv.
Sanningen är att det är svårt att glömma någon som du har föreställt dig var med för alltid.
