Överlever toxiska föräldrar.

Det här skriver jag för jag vet att det finns andra som har det ungefär som man själv har haft det. 
Detta är till alla dom som har tagit avstånd och dom som fortfarande kämpar med att ta avstånd från sin toxiska far och även kanske sin mor och funnit lyckan i från dem. har du inte hittat styrkan än så kommer du att göra det. 

Allt jag kommer att skriva är direkt i från mitt hjärta och jag har själv upplevt detta, det finns många precis som jag själv som inte har haft en bra barndom och det finns många som i skrivande stund inte har en bra barndom. 

Jag vet att du vill ha och ville ha så mycket av dina föräldrar men som du inte fick eller får. 

Och jag vet att det har sårat dig så illa och att det sårar dig väldigt illa. Ens föräldrar ska man kunna älska från månen och tillbaka men problemet är att dina föräldrar aldrig visade eller visar dig samma kärlek på samma sätt.

Dom är själviska nog att göra andra saker när ni behöver dem.

Dom var och är inte när när ni mår dåligt, när ni behöver dem, när ni misslyckas på test. Dom var aldrig där för dig när du skulle börja ta körkort och dom kommer inte att vara där för er som just nu lever i detta.

Ingen av dom var och kommer inte finns där när du behöver prata om de saker som man ska kunna prata om med sina föräldrar.

Och vet du vad det värsta är? Som än idag kan störa mig. 

Alla andra barn runt dig hade och har underbara föräldrar, som var och är med dem hela tiden, för att ge dem kärlek och det stöd de behöver så mycket. Det är bara är bara du som inte får det som du behöver och längtar efter så mycket.

Sanningen är att man ber inte om mycket när man är i denna situation. Man bad dem bara komma på en match, en tävling, en föreställning, man ville bara att dem skulle vara stolta över en för sina prestationer. 

För även om det bara var små saker så betyder dem så mycket för en själv. Man är bara barnet själv och trodde att ens föräldrar skulle vara några som skyddar en från alla det dåliga sakerna som kunde hända.

men dina föräldrar var aldrig och är aldrig där, för varje gång du ville ta och vill ta deras hand när du var/är rädd för något, släppte/släpper dom din hand och säger åt dig att möta dina rädslor. 

För varje gång du ville/vill ha en kyss eller kram, för du har inte sett honom på länge, sa dom bara "hoppa in i bilen" och frågade ingenting om dig.

Dom vill inte höra något om dina känslor, om dom saker du gick/går igenom eller om dina känslor gentemot dom. 

Dom var/är kall och avlägsna emot dig, dom kanske till och med är bättre föräldrar till dina vänner än till dig i mellan åt och du har märkt det. 

Dom bär sig åt som om dom inte är föräldrar till dig, dom uppträder som om dom inte vill ha dig och p.g.a. detta så blir ditt hjärta söndertrasat. 

P.g.a. deras kalla inställning tror/trodde du att du inte är tillräckligt bra.

Du tror/trodde att problemet ligger/låg hos dig även om det är/var dina föräldrar problem hela tiden.

Du kände/känner dig mindre värd och du frågar/frågade dig själv om dina föräldrar skulle ha varit lyckligare om dom fått någon annan till sin son eller dotter.

Man frågar sig själv om man gjort någonting fel hela tiden, och varför ens föräldrar inte gav den kärlek man förtjänade. och man tillbringar så många sömnlösa nätter som barn med att gråta sig själv till sömns och lida i tystnad. 

Men vet du vad?

Även om du tror att allting är ditt fel så måste du veta att det är inte det. 

Du hade bara oturen att vara barn till känslomässigt otillgängliga föräldrar, någon som inte ens älskade sig själva på riktigt. Du var bara ett offer för toxiska föräldrar som tittade på dig men aldrig erbjöd dig sin hand. Så var arg, ta sönder saker, gråt, gör vad du vill. Släpp bara ut ilskan.

Låt all den toxiciteten och ilskan som är inne i dig lämna din kropp. 
För om den stannar inne i dig kan den döda dig. Mängden frustration som kommer ur att inte få kärleken du längtar efter är så stor att den skulle kunna kväva dig till en emotionell död. Men det är inte det du vill, eller hur?
Du vill inte att dina föräldrar ska se att dom förstörde dig, du vill inte att dom ska se hur elden i dina ögon bli mindre och mindre.
Du vill att dom ska se dig stå på dina egna ben efter att ha överlevt så många dåliga saker som dom gjorde mot dig.
Du vill inte att dom ska se att du var deras offer och att du kommer att leva med ärr på ditt hjärta i hela ditt liv. Nej, det vill du inte alls.
Det är därför du behöver vara smart.
Du måste tänka på hur du ska övervinna dina problem. Och vad du än gör, försök inte hämnas på dom. Du vet, karma är hårt och det kommer att få dom att betala för allt dom gjorde mot dig.
En dag kommer dom att be dig att ge dom bara lite av din kärlek, att skaka eras händer ordentligt medan dom säger deras sista ord.
En dag kommer dom att känna sig som du gör nu, precis som ett litet barn, som hungrar efter kärlek och förlåtelse.
Den dagen kommer du att komma ihåg hur du bad dom att hålla din hand när du var rädd. Och du kommer att komma ihåg hur dom släppte din hand och sa till dig att du skulle möta dina rädslor.
Det minnet kommer att sticka dig i hjärtat med all sin kraft men du kommer fortfarande att ge dom din hand.
Du kommer att förlåta dom för allt dom gjorde mot dig. Du kommer att visa dom att du är en större person än dom någonsin var.
Men du kommer också att låta dom gå. Att hålla fast vid någonting som aldrig var riktigt och äkta har ingen mening.
Och om du någonsin kommer ihåg dina föräldrar, om något påminner dig om dem och om du önskar att dom var där hos dig, hämta inte telefonen för att ringa dem.
Ja, dom är dina föräldrar, dom är din skapare, men dom är också dom som förstörde dig när du var som mest sårbar.
Du får lov att älska dem.
Men älska dem på ett sätt som dom aldrig får reda på. Ge inte dom nöjet att vinna till slut.

Sentimental.

 Så har jag känt i hela mitt liv och vissa dagar så är den känslan fortfarande hos mig. Och den kommer nog alltid att vara en del av mig. Men så har jag vissa dagar där jag känner mig oövervinnerlig. Att jag kan ta över världen, och när jag har den känslan så vill jag att den ska stanna kvar för alltid men det gör den aldrig. Den stannar oftast bara kvar en kort stund, när man är ute och promenerar, joggar, håller på med teater, eller när jag känner mig i form på träningarna. Eller när jag tar mig an och skapar något åt Alexis.


Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan Karaten och teatern. De två största räddningarna i mitt liv genom åren av många olika anledningar. De två ända ställena där jag har känt att jag hör hemma och där jag har blivit accepterad och sedd för den person jag är. Jag har vänner på dessa ställen som jag värderar högre än alla pengar i världen. Till och med högre än min släkten. Mina vänner är min familj. Jag talar inte om för dem hur mycket dom betyder för mig, mycket pga att jag inte vill visa mig "svag", "sårbar" inför någon av dem. Men dom fyller hela mig med glädje och värme. Jag skulle göra allt för dem om jag kunde och dom bad mig. För dom har gjort så mycket för mig utan att veta om det.

Nu blev jag väldigt sentimental i detta inlägg. Men när jag började att skriva om den där känslan av att inte duga, hur den har funnits med i hela mitt liv så började jag tänka på vad som gör mig stark och det är de som gör oss starka som man ska hålla fast vid, så varje gång jag känner mig nedslagen av olika anledningar som i detta inlägg så greppar jag efter det som gör mig stark.
Men får att återgå till den där känslan av att inte duga, som jag har nämnt så har den känslan funnits länge, min pappa har alltid varit alkoholist, vissa perioder har det varit värre andra har det varit lite bättre. Men han har alltid varit det, det är ingenting jag döljer längre och jag försvarar honom inte längre. Han har valt spriten för mig och det är hans val och det valet gjorde han för länge sedan. Han har alltid stöttat mig på sitt sätt, en period när det var lite bättre så började han träna tillsammans med mig när jag var barn. Han har aldrig medvetet tryckt ner mig och tyckt att jag inte dög men man har känt den känslan med honom ändå för man har (inte när jag var barn iallafall) hört att jag dög, att jag gjorde något bra, om det inte hade med karaten att göra. Då gjorde jag bra i från mig, jag var duktig osv. Men aldrig om någonting annat.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år gammal, det gick till tingsrätten och allting. De flyttade ifrån varandra lite tidigare. Deras bråk har gått utöver mig hela min uppväxt, hälsa pappa det här, hälsa mamma det här. Din pappa är och din mamma är. Så kan de hålla på fortfarande och det är över 20 år sedan som dom skilde sig.

Min mamma har haft några dysfunktionella förhållanden under min barn dom, men hon träffade en man som hon senare förlovade sig med som hon höll i hop med i närmare 18-19 år, jag slutade bry mig när jag var ca 13 år gammal. Då hade jag fått nog, denna man misshandlade mi
g, sina barn och min mamma både fysiskt och psykiskt och vid 13 års ålder så bröt jag upp med min mamma. Det tog många år innan jag tog upp kontakten med henne igen och då var hon fortfarande tillsammans med denna karl, nu hade han gått över till att bara psykiskt misshandla. Det var ofta jag fick höra att saker var mitt fel fast jag inte hade rört något, som VSH spelaren gick sönder och jag fick skulden fast hans söner hade använt den. Jag fick ofta höra att det var mitt fel att pappa var alkoholist och jag fick höra att jag inte skulle klara något i livet för jag var dotter till en alkoholist. En grej som han och hans dotter sa var att jag skulle aldrig kunna behålla jobbet när jag började jobba 2009 efter gymnasiet. Jag skulle inte klara av det, jag var för dålig. Men jag motbevisade dem, det var hon som fick lämna jobbet och inte jag. Jag skulle inte klara körkortet när jag väl bestämde mig för att ta det, men efter 2½ veckas intensivkurs så klarade jag både körprov och teoriprov på första försöket.
Han och hans barn är den största orsaken till att jag har denna känsla av att inte duga, att inte kunna saker. Det är mycket hans fel, hans psykiska misshandel.

Mellan åldrarna 15 och 21 så var jag fosterhemsplacerad hos en inte så bra familj kan man säga, även där fick man höra att man inte kan och att man var oduglig. Man fick aldrig höra att man gjorde någonting bra. Vad jag än gjorde så gjorde jag något fel, jag städade fel, jag tog hand om stallet fel, jag tog hand om djuren fel, jag gjorde fel i skolan allt jag gjorde var fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har bevisat för mig själv och andra att jag är duktigt och att jag kan allt jag tar för mig. Den där känslan finns ändå där efter alla år som man har fått hört att man inte kan.

Oj nu blev det här ganska långt men det bjuder jag på. =)
Åter igen folket kring karaten och teatern ni är helt  underbara och jag tycker om er väldigt mycket. Finns inga andra människor som jag håller så varmt i mitt hjärta som er. Ni betyder så mycket för mig. Min styrka i livet. <3

Over and out

~ Lily

Bara en massa lögner

Jag tänker inte ens försöka att dölja min frustration. Jag är så less på lögner, och att man går på varenda jävla lögn varenda gång. Av folk i den innersta kretsen som inte ska ljuga och älska en villkorslöst. 29 år av bara en jävla massa lögner. Jag lär mig visst aldrig, jag vet att det är så här det kommer att vara och jag vet att lögnerna kommer att vara det ända som kan ges, men att jag går på dessa lögner varje gång, är helt ofattbart. Det har alltid varit samma lögner, jämt med några få modifieringar och lite nya lögner men det har alltid varit lögner. Varför? I 29 år! När ska jag lära mig.

Några säger att det är för att jag hoppas på att det ska bli ändring? Men hur kan jag hoppas på det när jag vet hur det alltid har varit i 29 år. Det är ändå 29 år vi pratar om. 

Ja hoppet är det ända som finns kvar när det ser mörkt ut, men någonstans borde jag väl ändå inse att det aldrig kommer att bli annorlunda, inte när det gäller det här i alla fall. Jag får bara lära mig att leva med det helt enkelt. Du uppfostrade mig ändå i 15 år innan jag blev placerad hos den där inte så bra fosterfamiljen. 

Skulle det skada att vara ärlig en gång i livet? Det ända jag vill ha är sanningen, att folk ska vara ärliga. Ärlighet vara längst.

Förlåt, jag behövde bara skriva av mig lite. =)

Over and out

~ Lily