Vill ha livet tillbaka.

Just idag är det en ganska bra dag! Jag är inte lika trött som jag har varit några dagar. Men det lär nog falla tillbaka till trötthetshålet igen. Dom tror att mycket av min trötthet, orkeslöshet, och koncentrationssvårigheterna jag har för tillfället beror mycket på att jag hade covid-19 i augusti. Men att de har kommit i efterhand, för det är flera stycken som har gått åt ungefär samma håll under året. att det kommit i efterhand. Men min läkare tror också att en del av det kommer från sjukdomen som han håller på att testa mig för just nu, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. En väldig ovanlig blodsjukdom för att vara exakt. Och det kan även förklara alla mina andra symtom som jag haft under årens gång när jag blivit diagnostiserad med Fibromyalgi. Jag har själv medicinera min "fibromyalgi" med hälsokost senaste 2 åren samt även min hormon obalans jag har. Och med tanke på vilken typ av blodsjukdom min läkare just nu kollar mig för, som jag är rätt säker på att jag har då den finns i familjen, så har jag totalt fel doserat vitaminerna. Dom har varit bra för fibromyalgi och hormon obalans men dom har inte varit kompatibel med blodsjukdomen så med tiden så har denna sjukdom blivit värre i stället för att jag har blivit fel diagnostiserad för några år sedan. 
Jag önskar att jag kunde få svar snart på mina prover, Jag vill börja med medicineringen av denna sjukdom på riktig. jag vill komma tillbaka till mitt eget liv igen, komma igång med träningarna, kunna göra något annat än att sova hela tiden. Just nu så måste jag planera mitt liv med hur jag har tid med vila. 

Ta som i går till exempel. 
Jag skulle åka ner och kolla på träningen, jag skulle bli upp plockad vid halv sju. vid 16 tiden så fick jag gå och lägga mig en 2 timmar och sova en sund för att orka vara borta några timmar. När jag kom hem sedan behövde jag vila igen.
Ungefär så där ser mina dagar ut. jag måste planera in vila i allt jag gör. 
Tar jag en promenad in till byn, så behöver jag lägga mig en stund när jag kommer hem. 

Jag vill bara få tillbaka mitt liv igen, mitt aktiva liv. jag vill kunna orka träna och ha koncentrationen uppe mer än bara några få timmar åt gången. Jag vill kunna sitta flera timmar och skriva teater och så mycket annat som jag har hållit på med innan jag blev så här trött.

Over and out
~ Lily 

Jag är på rätt väg

Just nu har jag en väldigt bra period. De senaste dagarna har allt känns bättre med min depression. Jag börjar tro på mig själv igen mer och mer. Ingen som kontrollerar mig längre. Jag har brutit mig lös ännu en gång från negativa saker runt mig. Det kommer att komma dagar, tillfällen och personer som gör att jag är tillbaka där jag har varit några gånger i mitt liv.

Men för varje gång det händer så tar det kortare tid att göra sig av med det. Känslorna och tankarna kring dessa tillfällen, saker och dagar blir också kortare. 
Till slut kanske jag inte ens bryr mig längre, till slut kanske det tar bara någon dag innan jag brutit mig ur det. Och då har jag kommit lång då har jag tagit mig ur depressionen helt... förhoppningsvis. Jag lär mig sakta men säkert och jag blir bara bättre och bättre för varje dag och år. 

Vet man vad man har för problem så är det lättare att lösa det. Och jag blir bättre och bättre att lösa mina egna problem. För en gångs skull börjar jag göra som jag säger till mina vänner och andra som har problem. Jag har börjat lyssna på mina egna ord och lösningar. 

Jag kommer att bli "frisk" från detta så småningom, och det är det som jag siktar på. 

Och du är till stor hjälp även denna gång. <3

Over and out 

~ Lily

Ge mig ärlighet.

Jag är inte redo för något förhållande med någon efter det som hände förra sommaren. Jag är fortfarande skadad och förstörd efter det som hände. Och de blir fan inte bättre med tiden. Hade min andra terapi session i söndags för att jag är nere i botten igen. Jag trodde verkligen jag skulle fixa att ta mig själv upp och ett tag gjorde jag det. Ett tag kunde jag känna att jag va på väg åt rätt håll men nu har allting börjat ramla över mig igen. Alla känslor som jom upp då, som jag inte riktigt bearbetade. Ocj sen började teatern och mitt nya jobb och jag tryckte bort ännu mer av allting. Sen kom smällen med en person man hade jobbat länge med sedan 2017 och det togs om hand om på ett proffsigt sätt från alla håll som blev inblandade och jag började känna en del glädje i livet. Men sedan slutet av februari början på mara så här det bara gått mer och mer neråt och nu står man med skit ändå upp till öronen av känslor och sånt man inte har tagit hand om från allt det här. 

Jag har alltid velat vara din vän trots sakerna som har hänt för du har en stor betydelse för mig i mitt liv även om du inte tror det. Men min hjärna spelar mig spratt och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjörta. Jag vill att du ska vara lycklig och glad och göra det du vill med ditt liv

Det jag behöver i mitt liv från alla just nu är en stor dos ärlighet. Vad folk tänker, tycker, menar, gör och så vidare. Jag är inte kapabel till att gissa, tro eller undra. För min hjärna mår inte så bra och spelar mig sånna hemska spratt att hela jag inte alls fungerar. Jag orkar inte längre, jag kan inte fungera som en människa. Snälla va ärlig med mig. Låt inte min hjärna spela mig dessa spratt löngre för det för så förvånat ont. 

Over and out

~ Lily

kärlek i livet

Livet är väldigt bra just nu. Jag ska börja hålla på med det jag älskar mer frekvent snart. Jag är i fas med att starta upp en barnteater grupp tillsammans med en av mina vänner. Och detta kan utvecklas så småning om och bli större för de verkar vara många som behöver barnteatergrupper runt om i länet. Jag är så glad att jag har möjligheten att få göra detta. Och då man brinner för teaterns utveckling och vill att kulturen och teatern ska leva vidare. Teatern är en stor del av mitt liv och det ska verkligen bli roligt det här. Ser fram emot att se hur långt detta projekt kan gå. Och jag ser verkligen fram emot arbetet med det.

Till hösten är det 2 år sedan, men jag tänker och drömmer om dig fortfarande. Jag undrar hur du har det och när jag får se dig igen. Jag hoppas du är lycklig och har det bra för det är det ända jag vill för dig. Även om det inte är tillsammans med mig längre. <3 saknar sig varje dag.

Over and out

~ Lily

Sentimental.

 Så har jag känt i hela mitt liv och vissa dagar så är den känslan fortfarande hos mig. Och den kommer nog alltid att vara en del av mig. Men så har jag vissa dagar där jag känner mig oövervinnerlig. Att jag kan ta över världen, och när jag har den känslan så vill jag att den ska stanna kvar för alltid men det gör den aldrig. Den stannar oftast bara kvar en kort stund, när man är ute och promenerar, joggar, håller på med teater, eller när jag känner mig i form på träningarna. Eller när jag tar mig an och skapar något åt Alexis.


Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan Karaten och teatern. De två största räddningarna i mitt liv genom åren av många olika anledningar. De två ända ställena där jag har känt att jag hör hemma och där jag har blivit accepterad och sedd för den person jag är. Jag har vänner på dessa ställen som jag värderar högre än alla pengar i världen. Till och med högre än min släkten. Mina vänner är min familj. Jag talar inte om för dem hur mycket dom betyder för mig, mycket pga att jag inte vill visa mig "svag", "sårbar" inför någon av dem. Men dom fyller hela mig med glädje och värme. Jag skulle göra allt för dem om jag kunde och dom bad mig. För dom har gjort så mycket för mig utan att veta om det.

Nu blev jag väldigt sentimental i detta inlägg. Men när jag började att skriva om den där känslan av att inte duga, hur den har funnits med i hela mitt liv så började jag tänka på vad som gör mig stark och det är de som gör oss starka som man ska hålla fast vid, så varje gång jag känner mig nedslagen av olika anledningar som i detta inlägg så greppar jag efter det som gör mig stark.
Men får att återgå till den där känslan av att inte duga, som jag har nämnt så har den känslan funnits länge, min pappa har alltid varit alkoholist, vissa perioder har det varit värre andra har det varit lite bättre. Men han har alltid varit det, det är ingenting jag döljer längre och jag försvarar honom inte längre. Han har valt spriten för mig och det är hans val och det valet gjorde han för länge sedan. Han har alltid stöttat mig på sitt sätt, en period när det var lite bättre så började han träna tillsammans med mig när jag var barn. Han har aldrig medvetet tryckt ner mig och tyckt att jag inte dög men man har känt den känslan med honom ändå för man har (inte när jag var barn iallafall) hört att jag dög, att jag gjorde något bra, om det inte hade med karaten att göra. Då gjorde jag bra i från mig, jag var duktig osv. Men aldrig om någonting annat.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år gammal, det gick till tingsrätten och allting. De flyttade ifrån varandra lite tidigare. Deras bråk har gått utöver mig hela min uppväxt, hälsa pappa det här, hälsa mamma det här. Din pappa är och din mamma är. Så kan de hålla på fortfarande och det är över 20 år sedan som dom skilde sig.

Min mamma har haft några dysfunktionella förhållanden under min barn dom, men hon träffade en man som hon senare förlovade sig med som hon höll i hop med i närmare 18-19 år, jag slutade bry mig när jag var ca 13 år gammal. Då hade jag fått nog, denna man misshandlade mi
g, sina barn och min mamma både fysiskt och psykiskt och vid 13 års ålder så bröt jag upp med min mamma. Det tog många år innan jag tog upp kontakten med henne igen och då var hon fortfarande tillsammans med denna karl, nu hade han gått över till att bara psykiskt misshandla. Det var ofta jag fick höra att saker var mitt fel fast jag inte hade rört något, som VSH spelaren gick sönder och jag fick skulden fast hans söner hade använt den. Jag fick ofta höra att det var mitt fel att pappa var alkoholist och jag fick höra att jag inte skulle klara något i livet för jag var dotter till en alkoholist. En grej som han och hans dotter sa var att jag skulle aldrig kunna behålla jobbet när jag började jobba 2009 efter gymnasiet. Jag skulle inte klara av det, jag var för dålig. Men jag motbevisade dem, det var hon som fick lämna jobbet och inte jag. Jag skulle inte klara körkortet när jag väl bestämde mig för att ta det, men efter 2½ veckas intensivkurs så klarade jag både körprov och teoriprov på första försöket.
Han och hans barn är den största orsaken till att jag har denna känsla av att inte duga, att inte kunna saker. Det är mycket hans fel, hans psykiska misshandel.

Mellan åldrarna 15 och 21 så var jag fosterhemsplacerad hos en inte så bra familj kan man säga, även där fick man höra att man inte kan och att man var oduglig. Man fick aldrig höra att man gjorde någonting bra. Vad jag än gjorde så gjorde jag något fel, jag städade fel, jag tog hand om stallet fel, jag tog hand om djuren fel, jag gjorde fel i skolan allt jag gjorde var fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har bevisat för mig själv och andra att jag är duktigt och att jag kan allt jag tar för mig. Den där känslan finns ändå där efter alla år som man har fått hört att man inte kan.

Oj nu blev det här ganska långt men det bjuder jag på. =)
Åter igen folket kring karaten och teatern ni är helt  underbara och jag tycker om er väldigt mycket. Finns inga andra människor som jag håller så varmt i mitt hjärta som er. Ni betyder så mycket för mig. Min styrka i livet. <3

Over and out

~ Lily

Bara en massa lögner

Jag tänker inte ens försöka att dölja min frustration. Jag är så less på lögner, och att man går på varenda jävla lögn varenda gång. Av folk i den innersta kretsen som inte ska ljuga och älska en villkorslöst. 29 år av bara en jävla massa lögner. Jag lär mig visst aldrig, jag vet att det är så här det kommer att vara och jag vet att lögnerna kommer att vara det ända som kan ges, men att jag går på dessa lögner varje gång, är helt ofattbart. Det har alltid varit samma lögner, jämt med några få modifieringar och lite nya lögner men det har alltid varit lögner. Varför? I 29 år! När ska jag lära mig.

Några säger att det är för att jag hoppas på att det ska bli ändring? Men hur kan jag hoppas på det när jag vet hur det alltid har varit i 29 år. Det är ändå 29 år vi pratar om. 

Ja hoppet är det ända som finns kvar när det ser mörkt ut, men någonstans borde jag väl ändå inse att det aldrig kommer att bli annorlunda, inte när det gäller det här i alla fall. Jag får bara lära mig att leva med det helt enkelt. Du uppfostrade mig ändå i 15 år innan jag blev placerad hos den där inte så bra fosterfamiljen. 

Skulle det skada att vara ärlig en gång i livet? Det ända jag vill ha är sanningen, att folk ska vara ärliga. Ärlighet vara längst.

Förlåt, jag behövde bara skriva av mig lite. =)

Over and out

~ Lily

Dagen idag!

Nu har man börjat tränat igen efter lite vila efter sommarlägret. Det blir några pass i veckan hemma i väntan på att vi börjar officiellt i dojon igen. Skönt att man har börjat komma igång igen. 

Ibland förvånar jag mig själv, vissa dagar och stunder så kommer jag inte ens ihåg vart jag lagt mina nycklar, om jag stängt av spisen eller vart min telefon är någonstans. Men att komma ihåg en ny kata, nya tekniker eller teatertexter är inga problem. Det är fascinerande ibland. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till i nu läget. Å ena sidan så har det gått ett tag sedan vi sågs å andra sidan så finns du ändå i mina tankar. Vissa dagar önskar jag verkligen att jag kunde prata med dig igen, för det hade jag verkligen behövt just nu. Din röst och dina råd var alltid hjälpsamma och du visste precis vad man skulle göra eller tackla en situation när man inte visste det själv. 

Vart är du när jag behöver dig...

Over and out

~ Lily

Det kan bara bli bättre.

Vissa dagar är svårare än andra dagar. Smärtan i brösten är väldigt tung vissa dagar, ungefär som idag. Vissa dagar gör det bara så ont. Jag vet att det kommer att ta tid att läka och att smärtan så småningom kommer att lätta men jag kommer aldrig att glömma. Man lär sig bara leva vidare.

"It has been said that time heals all wounds. I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue, and the pain lessens, but it is never gone" - Rose Kennedy (Spencer Reid)

Jag kan inte med ord beskriva denna smärta men dessa citat som finns med i bloggen är en ganska bra beskrivning. 

"The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched - they most be felt with the heart" - Helen Keller (Spencer Reid)

Det ni gjorde sårade mig riktigt rejält och mycket. Det kommer att tag tid att läka från detta. Men jag ska göra mitt bästa för att bli bättre igen. Jag kommer att bli bra igen. Ibland önskar jag att farfar var vid livet och kunde komma med tips och råd, för det behöver jag verkligen nu.

Over and out

~ Lily

Smärtan är outhärdligt

Jag hatar kyla så mycket att jag föraktar vintern. När de blir kallare ute så får jag mycket ondare i kroppen även om jag är inomhus. Jag har så ont i kroppen denna vecka pga den låga tempraturen och jag mår så dåligt när det händer. Smärtan är obegriplig och jag orkar inte göra någonting mer än att sitta och kolla på film eller sova. Det har inte blivit någon träning denna vecka men jag orkar verkligen inte göra någonting när smärtan är så här påträngande. Allt jag håller i faller ur händerna på mig för att jag har ingen styrka i dem, depressionen blir starkare för att jag inte klarar av någonting själv under dessa perioder. Smärtan och depressionen tillsammans gör att man blir tröttare än vanligt, känns nästan som om man inte har sovit någonting och att man har jobbat 4 dagars arbete utan vila.
Man är dränerad på allt både fysiskt och psykiskt.
Jag vill bara att vintern ska vara över eller åtminstånde att det blir lite mildare så jag kan börja träna igen. Jag har inte tid att ligga hemma och tycka synd om mig själv.
Sådana dagar som denna så önskar jag att jag bodde ihop med någon som kunde hjälpa mig ta hand om saker.

Over and out

~ Lily

Djupa tankar.

Alla har vi bagage som vi dras med och det måste man komma ihåg. Det är inte bara jag som har bagage, vi alla har det. Mitt bagage är ganska stort och det är ingenting jag direkt döljer längre. Men trots mitt bagage så försöker jag att inte tänka på vad som skulle kunna hända för det skulle förstöra allt. Paranoid kan jag vara för andra saker tycker jag. Jag vill inte vara kontrollerande därför försöker jag släppa tankarna som försöker styra över mig.   

Som sagt mitt bagage är rätt stort och det kommer ta mer än ett blogginlägg för det. Men här kommer en del av mitt bagage.
"Things like this keeps me up all night!"
Jag tänker inte ge upp mitt liv för någon igen. Mina vänner, teatern och karaten är min familj och de kommer alltid att vara en del av mig och det måste folk ta och acceptera. Att ge upp mina vänner, karaten och teatern är som att ge upp en del av mig själv. Jag är ingenting utan dessa 3 komponenter i mitt liv, jag har dessa 3 komponenter att tacka för att jag fortfarande finns vid liv. När teatergänget kom in i mitt liv första gången så var jag väldigt nära på att avsluta det som kallas för liv. Jag stod på bergskanten och funderade på att hoppa för att säga det metaforiskt. Då hade jag varit utan karaten i något år redan för att mina fosterföräldrar hade tvingat mig att sluta. Jag hade redan förlorat en stor del av mig själv och var villig att sluta det lilla som var kvar av mig. När jag sedan flyttade ner till mitt ex, när jag sedan valde att flytta från teatern och mina vänner som jag hade kvar och den nya familjen jag hade fått så dog ytterligare en del av mig men jag gjorde det för kärleken. Kärleken som inte höll mer än 3 år kärleken som inte lät mig hålla på med det jag älskade för att han var rädd att jag skulle bli självständig igen. Efter 3 år så insåg jag sanningen och jag sa till mig själv "aldrig en gång till, aldrig".

2015 så flyttade man tillbaka hem med många tankar och många känslor.
Det bästa jag gjort i mitt liv, samma år började man med teatern och karaten igen. Äntligen var jag tillbaka där jag ska vara, där jag kunde känna mig trygg och hel igen. Och jag tänker inte lämna det en gång till, inte ens för kärleken. Jag vill vara hel, jag vill vara jag, jag vill göra det här.
Karate, teater, vänner = Familj 💖
Det är det här jag ska göra och det är här jag ska vara.

Jag är fylld av ångestfyllda tankar och känslor i stort sett varje dag, men jag försöker inte låta det vinna över mig eller styra mitt liv. Jag försöker att styra det precis som jag försöker att styra över min smärta i kroppen. Men vissa dagar så tar det över helt och hållet och det måste jag ibland låta den göra så att det inte sväller över och blir för mycket på en gång. För då vet man aldrig vad som kan hända. Jag är inte självmordsbenängen längre, och det finns ingen risk för att jag kommer att bli det igen. Isåfall skulle inte min psykolog ha släppt mig "fri" när hon kände att vi var "klara" med varandra.
Här är en bild på jumpsuiten som jag har köpt till mig själv. Väldigt skön jumpsuit i ett väldigt skönt och lent tyg. En klassisk kostym liknande modell med vida ben. Köpt på Lindex och en bild på mig i den kommer att komma. Jag har varit lite upptagen med jobb och födelsedagar så har inte riktigt hunnit med mig.


Om ni undrar varför jag har valt att tillägna en sida för Mattias så är det för att den mannen har gjort så mycket för mig under mitt liv även fast vi bor så långt i från varandra idag. Han har inte bara en röst av guld han har ett hjärta av guld med. Mattias jobbade på min skola under slutet av 90-talet och det var det bästa för mig. Han såg hur sönder jag var och hur ensam jag var. Han fick mig att börja med musik och teater som barn. Han satte mig vid pianot på fritids och lärde mig att spela och att små sjunga. Han blev en förebild och idol och det är han fortfarande. Mattias är en av mina största idoler, jag älskar hans röst och hans låtar som har har gjort och skickat till mig. Och jag har sagt det att den dagen jag skulle gifta mig, om det blir någon gång, så ska Mattias sjunga på bröllopet tillsammans med min bästa vän.


Over and out

~ Lily

Helgen sitter i..

Jag hade lovat att ta bild på Jumpsuiten och tröjan som jag köpte på Lindex i helgen men jag får ta det i morgon eller på onsdag, för helgen sitter fortfarande i min kropp och jag är både slut mentalt och fysiskt. I morgon har man sovmorgon och det behövs kan jag lova. Idag på jobbet har jag varit så trött så att butiken har fått en liten make over. 😜 Lite skor är flyttade på skoväggen så att samma märke är vid varandra, ett skåp i personalrummet har jag flyttat saker i och fått plats med mer saker där i och lite papper och annat har jag rensat bland och organiserat ihop. Allt för att hålla sig vaken mellan kunderna. Så trött hela jag. 😫 Jag ha lärt mig att dela mitt liv med fibromyalgin men jag kommer nog aldrig att komma över hur trött man faktiskt kan känna sig efter för mycket intryck och intensiva dagar.
Jag hoppas verkligen att jag känner mig piggare i morgon så man orkar vara mer fokuserad på jobbet än idag och orkar behålla fokuset under träningen. Sedan på onsdag så planerar jag på att ha en riktigt lat dag för att återhämta mig lite.

"Hör med hjärtat ditt, så ska du förstå" 

- Gammelmor Pilrot (Pocahontas)

Med det sagt...

Over and out

~ Lily

Tankar!

Denna vecka har det inte blivit någon träning för att i lördags så knastrade det i min högra sida Ovanför höften och efter det har jag haft ont i ländrygg och höft och har inte kunnat lyft benet för att kunna sparka samt så har ryggen varit stel och öm, så har tagit en vilopaus denna vecka! Får köra på från och med nästa vecka igen och köra hela våren till sommaren och försöket på det svarta bältet. Dock så kör jag på som vanligt med strechingen och lite lättare träning hemma så att man blir en aning smidigare, behåller konditionen och så att ryggen kommer igång igen.

Att denna lilla flicka skulle växa upp på det vis som hon har gjort och alla de motgångar hon har fått upplevt. Om jag visste hur livet skulle te sig vid den här åldern så skulle jag nog inte ha fullföljt livet eller be om att få leva ett annat liv någon annan stans. 

Om jag skulle ge denna flicka några ord på vägen så skulle det vara

"Du kommer att möta motgångar och prövningar som många andra inte får uppleva, du kommer att tycka att livet är skit men du tar dig igenom det. Du är en stark flicka och du klarar allt som kommer i din väg. När du känner att du vill ge upp så berätta det för någon och ta hjälp av folk. Prata om ditt liv och berätta hur du mår och stäng inte in dig. Det kommer göra det svårare för dig!"

Idag så har jag det rätt bra men jag har fått kämpat mig igenom många prövningar. Jag har verkligen fått jobbat mig fram för att komma dit där jag är. Jag är helt nöjd med det jag har och vad jag gör. Jag kommer nog alltid att ha någon form av deprission och jag kommer nog alltid att övertänka allt och jag kommer nog alltid att stänga av både mig själv och inför den yttre världen när jag mår dåligt, men jag tar mig alltid igenom allt som kommer i min väg. Jag kommer alltid ha för många känslor och för lite balls för att visa dem för folk. Jag älskar mitt liv som det är, precis som det är, jag har allt jag kan önska mig så som det är nu. 

Denna vinter har jag haft många tankar och många känslor att ta hand om och har varit nere i många dalgångar med mitt mående, men det är bara ännu en period som jag måste ta mig igenom och det kommer jag att göra precis som alla andra gånger.
Tankarna på dig hjälper mig att hålla mig i schack och de hjälper mig att orka gå vidare. Utan att du vet om det så hjälper du mig jätte mycket. Du är verkligen unik på det viset. 

Nu ska jag ta och göra någon nytta och erövra min garderob på nytt.

Over and out

~ Lily

Alexis har rätt!

Inlägg 304.

Mina tankar är inte där dom ska vara för tillfället, jag har en hel del att göra för Alexis men just nu står det helt stilla för att jag kan inte stänga ute mina tankar just nu. Jag får göra ett nytt försök att göra något åt Alexis på onsdag tror jag för i morgon är det min dag med Karate igen, så de blir inte mycket skapat för henne då.

Jag har iallafall hittat en ny outfit till henne men om hon ska ha den så får hon ta och jobba lite snart så vi har råd att köpa den till henne. Än så länge har hon ingen sponsor som kan stå för saker, fast å andra sidan har vi varit lite lata med reklam om produkterna och kläderna hon använder. Så vi får skylla oss själva med sponsorer för tillfället. Det kanske blir senare, vi får se.
Här i jul så fick hon 4 nya ögonfransar av mig 3 överfransar med fjädrar och ett par underfransar för den nya outfiten. Det kommer bli skitsnyggt tillsammans med den klänningen jag har sett och den nya peruken. Hon kommer bli en riktig "Diva". :)

Ja som sagt mina tankar är inte riktigt där dom ska, har sett en film nyligen på över två timmar och suttit och slö spelat lite för att ta död på lite tid innan säng gående och bara låta tankarna fara i väg så att de försvinner men det verkar svårt.
Eller så får jag ta Alexis citat som hon med all sannolikhet att tagit från Rupaul "Unless they gonna pay your bills, pay them bitches no mind"

För jag tycker mig känna igen det lite från serien. Jag gillar faktiskt Rupauls dragrace fast det erkänner jag inte för Alexis, det nöjet ska hon inte få. :) hehe. Väldigt bra inspiration för egen del inom teatern och nu när man jobbar med Alexis. Alexis har blivit en familjemedlem precis som min bästa kompis E.H. Its my family. Det bästa med Alexis är att de är ingen bullshit,

När man nu sitter här och skriver lite om Alexis och sina egna tankar så dyker det upp fler Alexis citat som med all sannolikhet också är taget av Rupaul

"It's very easy to look at the world and think, this is all so cruel and so mean. It's important to not become bitter from it."

Och Alexis har rätt, eller dom har rätt. Dont take life to seriously. Jag får väl ta och göra som Alexis och låta min inre Diva komma fram och inte vara så instängd i mina tankar då kanske jag får någonting vettigt gjort och jag kommer säkert ha kul på resan. Jag tror jag börjar med det i morgon. nu ska de snart bli sängen och sova, jobbar eftermiddag i butiken i morgon innan träning om min rygg klarar av det. 

Over and out
~ Lily

Tankar om 2018

Inlägg 303.

Ja vad säger man. Nytt år och nya möjligheter som dom säger. Just nu är det inte så mycket nya möjligheter som närmar sig vad jag vet. Har påbörjat nästa repertoar för Alexis och kollar på nya outfits åt henne. Hon kommer att få mycket uppmärksamhet i år av mig. Alexis kommer nog att dyka upp i olika sammanhang här i sommar så jag har lite press på mig att fixa fram lite saker till henne. 

Det blev en massa jobb på Life i November och December med flytten. När flytten var så gott som klar så började julruschen, så det var fullt ös hela tiden. Det var jobbigt men riktigt roligt. Jag tror inte jag skulle byta det jobbet mot något annat för jag trivs riktigt bra där. Och det är roligt att höra av chefen att kunder har berömt mig för att jag kan så mycket. Då blir man faktiskt lite glad.

Idag så börjar vårterminen på karaten och där med så börjar hårdträningen för det försöket på svart bälte i sommar. Jag har gjort upp en plan för min träning, 2 gånger i veckan kommer jag köra på som vanligt med karaten och om 3 veckor så kommer jag även att börja träna på onsdagar i våran träningslokal och sista 2 månaderna så kommer jag öka med 4 gånger i veckan. Utöver det så ska jag försöka gå eller jogga minst varje dag. Det kommer bli en hel del fokusering på träningen denna termin så man är så bra man kan vara när man ska göra ett försök på bältet. 

Hösten har varit en väldigt jobbig period rent psykiskt, det är så många som har lämnat mig under 2018 så det har varit väldigt tungt. Trodde verkligen att 2018 skulle bli mitt glada år, 2018 började riktigt riktigt bra. Jag va lycklig för första gången på länge. Men det höll inte speciellt länge. för sedan började än det ena än det andra att braka utför och dödsfall på dödsfall ramla över en. 2018 slutade med ett dödsfall och väldigt många fina minnen av den personen och väldigt många tankar på en annan person som stått mig nära, så mitt huvud var inte där det skulle vara när tolvslaget slog och 2019 började. Dessa 10 dagar har varit helt okey ändå och jag tror att jag är på rätt spår igen. Jag hoppas verkligen att 2019 blir ett bra år och att det inte blir lika många bortgångar detta år.

Man kanske ska ta och försöka städa klart inför helgen trots trötthet och smärta i kroppen, men jag kommer inte att kunna städa i helgen då man jobbar och har besök. Just nu är det en sådan där dag där fibron verkar vara värre än vanligt men jag tänker inte låta den vinna. 

Thinking about you.

Over and out 

~ Lily

Låt mig bara vara.

301

7 månader sedan tog du kontakt med mig och jag accepterade varför du skrev till mig men jag kommer aldrig att förlåta och eftersom du nu igen hörde av dig så verkar du inte förstå att jag vill inte ha med sig att göra längre i mitt liv. Låt mig bara få vara, jag tog farväl av er för länge sedan och det är ingenting jag ångrar att jag gjorde. Jag tog även får väl med ett offentligt i lägg på min blogg för jag visste att ni läste den. Men eftersom budskapet inte verkar gå fram så lägger jag ut det en gång till med lite om modifieringar.. Vill man läsa det som är borttaget så finns den längre ner. "Saying goodbye to 7 year of my life"

Det gamla inlägget..

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Lika bra att ta det från början kanske.
september 2005 blev jag placerad hos er, jag skulle bo hos er 2-3 dagar i veckan till att börja med. Sedan årskiftet 05-06 flyttade jag på heltid in hos er. Jag skulle äntligen få komma hem till mina vänner igen efter 6 månader i från dom. Jag skulle få börjar på min gamla skola igen och allting kändes bra. Jag hade inge större förväntningar på att få flytta hem till er. Vilket senare visade sig vara sanna förväntningar, men dit kommer vi senare. Allting verkade bra med att bo hos er, ni lät mig umgås med mina vänner, vara med olika djur och vara med lite överallt och lära mig nya saker.

Sedan kom min första gång jag rymde då jag inte fick umgås med min pojkvän jag hade på den tiden. Rymde och for i väg på en fest med honom. Ni kom och hämtade mig dagen efter och ni var inte alls glada, själv var jag 15 år och brydde mig inte direkt. jag ville vara med min pojkvän och mina vänner. Jag skötte knappt skolan, jag var där på matten, musiken och svenskan resten sket jag blanka fan i.
Sedan kom första sommaren hos er och ni hade redan börjat dragit åt tyglarna om mig. tagit bort så jag inte fick göra allt. Ni fick mig att sluta träna karate där jag hade chansen att komma med i landslaget i Kumite, vägrade att köra mig dit för att ni inte förstod vad det handlade om.
Jag rymde en gång till den sommaren då hade jag bott hos er i 6 månader. Denna gången var ni ute och letade efter mig hela natten och när ni hittar mig så skadar ni min pojkvän, det ger ju bra intryck hos den 15 åriga flicka ni hade hos er. Ni trodde att han hade fått mig att rymma, men så är inte fallet, jag rymde självmant. Och där började ni dra in mera saker för mig, det var ett under att jag fick gå på mina egna shower på gymnasiet, hade ni kunnat hade ni nog dragit in dom med.
Jag gick till skolan, åkte till eran firma och sedan hem för att ta hand om ERA hästar. Hade jag inga shower så var det så min vardag såg ut under gymnasie tiden. Jag fick inte ens gå på mina egna studentfester. Jag gick på e studentfest under hela sista året. Jag var på några klass fester under 3 års tid men det var dom gånger man tjatade till sig det och då hämtade ni en jävligt tidigt.
Jag van trivdes hos er från andra året 2007 på gymnasiet tills jag flyttade 2012.

När jag slutade Gymnasiet så fick jag erbjudande om att vara med i västansjös revy, dom bara ville ha mig där. dom hade sett mig på scenen under gymnasietiden och ville att jag skulle börja på revyn. Jag tackade självklart ja eftersom det är det jag brinner för, Teater och musik. Ni var inte alls över förtjust i det, men vet ni vet jag brydde mig inte. tekniskt sett var jag inte placerad hos er längre för jag hade slutat gymnasiet och det var då erat kontrakt på mig gick ut. Jag hade hittat min nya plats, jag älskade att vara på revyn men jag gjorde även allt som ni bad mig också. Jag städade ERAT hus, tog hand om ERA hästar och ERA andra djur.
Min bästa tid hos er var när jag började på revyn, på revyn kunde jag vara mig själv och ingen dömde mig. Gjorde jag något bra så fick jag uppskattning för det. Revyn blev min nya familj. 09-12 var dom bästa åren i mitt liv medans jag bodde hos er.Ni började dricka värre än någonsin och ja jag anmälde er till soc några gånger och det står jag för. Vara alkolister och ha fosterbarn är inte något som går bra ihop i mina ögon, eller ha fosterbarn och psykiskt misshandla dom är inte heller okey i mina ögon. Det är inte meningen att barn som har flyttat till fosterfamilj för att dom har problem med sina föräldrar ska komma till en fosterfamilj och få mer problem.

Ni lärde mig mycket, bland annat lärde ni mig hur man inte ska ta hand om barn, ni lärde mig bokföring och skruva i bilar, ni lärde mig hur man inte ska ta hand om ett företag och hur man tar hand om ett företag, ni lärde mig om travhästar och ni lärde mig att inte lita på människor. 

Detta är mitt farväl till er, min sanning. Detta är inte allt detta är bara en del av hela sanningen. Men det räcker för nu. Jag har tänkt länge på att göra detta och nu är det gjort. Detta är mitt sätt att göra av med en stor sten som jag har haft länge. Årskiftet 05-06 flyttade jag hit och flyttade där ifrån 2012. 

Over and out
~ Lily

Born Naked - The naked truth.

Inlägg 300: Då var det dags. Här kommer nu Born naked - The naked truth.

Barndomen

Redan som 7 - 8 åring fick jag mitt första dos av misshandel och missbruk från två olika håll.
I samma veva som detta så började jag träna karate och det har nog varit den största räddningen på fritiden. Utan den och de vänner jag skapade där hade det nog sett annorlunda ut idag. På fritids eller som det idag heter förskoleklassen så hade jag en lärare som såg hur vilsen, ensam och övergiven jag var så han spenderade ganska mycket tid med mig när vi hade frilek vid pianot och det var där som den estetiska resan i mitt liv började och som har hjälpt mig igenom livet väldigt mycket. "All Artists are depressed" har jag hört. Ne men många som har en tragiskt uppväxt söker sig till musiken eller teatern för att få vara någon annan en stund eller för att göra musik om det som dem tänker och känner. Själv blev jag en blandning, jag skriver låt texter men framför allt så håller jag på med teater, skriver, spelar och regisserar. 

Men tillbaka till den förvirrade 7-8 åringen som stod där och tog emot slagen och nervärderingarna som kastades mot henne. Jag pendlade mellan två hem fram tills jag var 9-10 år på ena sidan misshandel och psykisk misshandel och andra delen alkohol för det mest på helgerna först och jag fortsatte gå till skolan som vanligt sedan fick jag möten med övervakning med mamma på skolan och jämt när vi hade dessa möten hade hon alltid blåmärken överallt, jag visste varför men ingen annan visste. 
När jag var ungefär 9-10 år så dör den största inspirationen och min största idol Farfar och detta släpper lös ett annat helvete i mitt liv. Min pappa börjar dricka mer än han brukade, ibland glömde han mig på skolan där jag absolut inte ville vara p.g.a. mobbning och trakasserier. Ord som hora, flata, lesbisk, subba och missfoster flög emot en från nästan alla håll, fällningar, puttningar och saker stulna ända fram till man var 10-11 år.
jag fick börja gå hem själv efter skolan vid denna tid och ibland tog jag en omväg men för det mesta så gick jag raka vägen hem och upp på mitt rum och kelade med hunden. Ibland gick jag hem till en av mina kompisar om jag hade pratat med pappa om det först och det gick bra. När jag var 11-12 så började jag skada mig själv p.g.a mobbningen, fysisk och psykisk misshandel.
Jag började även vid denna tid att röka för de gjorde mina föräldrar men det skulle dröja tills jag var 16 innan någon av mina föräldrar visst det. När jag var tolv år gammal så fick jag en sneflipp och slog tillbaka på den personen som misshandlade oss andra, sedan slutade jag vara där. skulle dröja några år innan jag träffade min mamma igen och då var det bara för några minuter åt gången. Mycket hände när jag var 12 år gammal farfar hade varit död ett tag och saknaden var stor, jag sneflippade och slog tillbaka och jag började röka. Men också under denna tid så försökte jag även ta mitt eget liv för första gången. 

Tonårstiden

Så där var jag 12 år gammal och utan min mamma, men jag fann en surrogat mamma i en som jag tränade med, hon och våran tränare blev lite som min extra familj under en lång tid. De såg mig och uppskattade överaktiva mig för den jag var. och ännu en gång fann jag lite ljus i mitt mörker, jag kände mig omtyckt och jag hade funnit min plats där jag mådde bra och där jag ville vara. 
Sommarlovet innan högstadiet så blev jag våldtagen av en som jag känt i många många år. 
Och så kom tonårstiden och högstadiet, jag skulle gå i samma skola som dom jag gick i samma skola som på låg och mellanstadiet, jag skulle gå på samma skola som alla mobbarna, skulle vi hamna i samma klass också? Ne det gjorde vi inte vilket var rätt skönt den första veckan iallafall. Killarna i min klass tränade hockey med killarna som jag gick med på första skolan och när de fick veta att dom gick i min klass så brakade mobbningen upp igen. Nu hade jag dock börjat jobba på min oövervinnerliga fasad, i mitt huvud var jag the queen bee och ingen kunde bryta ner mig. Fast på denna tiden så tog ändå klåporden och mobbningen hårt på mig ändå fast jag inte visade det för dem. Jag gjorde mitt och struntade i dem.

Pappa och jag flyttade till stan och jag skulle inte få ett busskort så jag stannade ofta i samma stad som skolan låg i hos hans dåvarande tjejs mamma för att ha nära till skolan, inte skulle pappa betala resorna till skolan inte. För det mesta var jag hemma i lägenheten i stan för det vara nära till karaten, jag skolkade ofta för att slippa vara i skolan. Jag började även dricka alkohol som 14 åring och började festa. 
Jag träffade min första pojkvän när jag var 14 år gammal, han fick min rätta oskuld och jag trodde verkligen att vi skulle leva hela livet, vi till och med förlovade oss, dumt nog. Men strax innan det tog slut 6 månader efter att vi träffades så ville han att jag skulle hjälpa honom och sälja droger och detta sa jag nej till jag ville inte vara med på hans olagliga saker och det var en av anledningarna till att det tog slut mellan oss men också för att han var så svartsjuk att jag inte ens kunde prata med hans styvfarbror. Efter detta så försökte jag ta mitt liv för andra gången jag orkade helt enkelt inte med allt skit som hade varit och som var i mitt liv fram till då och som va just då. Men för andra gången så tog jag inte mitt liv, jag tänkte på mina ljusglimmtar jag hade just då, karaten och musiken.

Ungdomshemmen.

Hösten 05 strax efter mitt andra självmord, blir jag placerad i Örnsköldsvik på ett ungdomshem, där stannade jag bara i en vecka för jag var missplacerad bland massa missbrukare, jag till och med hotade med att jag skulle gå de där 10 milen med all packning för där tänkte jag inte stanna. och hem kom jag dock bara för någon vecka för sedan blir jag placerad på ett ungdomshem i Sundsvall. Jag blev tvungen att sluta med det jag älskade mest av allt ett tag, mitt ljus försvann från mig. jag spenderade första 2 veckorna inne på mitt rum där på ungdomshemmet, jag gick ut och käkade middag sedan tillbaka in dit. Under de 5-6 månaderna jag bodde där så gjorde jag ett självmordsförsök som kunde ha slutat riktigt illa för alla och 2 rymningsförsök, jag kunde Sundsvall ganska bra då min släkt på mammas sida bor där så ta sig därifrån var inga problem, problemet var att vara borta från hemmet för jag blev hela tiden tillbaka skjutsad. 
De där självmordförsöket jag gjorde där blev jag påkommen med och personalen som jobbade natt då satt med mig i flera dagar inne på mitt rum tills jag var redo att prata. Jag hade tappat min största glädje i livet när jag blev placerad i sundsvall, karaten. Jag hade inte längre min enda trygghet, den plats jag kunde känna att här var jag trygg och uppskattad. Jag hade förlorat hela mitt liv. Så när dom frågade om jag ville bli placerad hos en fosterfamilj i min hem kommun där mina vänner var så tvekade jag aldrig för jag såg min chans att få tillbaka tryggheten med karaten. så när jag blir fosterhemsplacerad i min hemkommun så var jag överlycklig dels för mina vänner och också karaten. Och ett tag gick det bra, så länge som jag fortfarande pendlade mellan ungdomshemmet och fosterhemmet. tisdag-torsdag och varannan helg hos fosterfamiljen. 

Fosterhemmet och gymnasiet

Jag var tillbaka där jag ville vara, på karaten. Mina fosterföräldrar körde mig dit och dom följde med på en tävling men sedan fick jag sluta träna för att dom skulle inte köra mig längre till Karate, dom skulle inte lägga pengar på den där sporten för dom förstod den inte, dom ville inte att jag skulle hålla på med den. så jag fick sluta igen. Hela mitt liv rasade igen. Där stod jag 16 år gammal med en familj jag inte kände som inte var min, en ny plats, nya människor, nya rutiner, jag skulle tillbaka till min gamla skola till mina gamla vänner och fiender och ingen trygghet och ingen trygg plats att vara på. Under sista vårterminen på högstadiet hade jag fyra ämnen i veckan, matte, svenska, engelska och musik. Engelskan och matten kuggade jag men svenska och musik hade jag ganska bra betyg i när jag väl gick ur högstadiet. Jag träffade min stora kärlek under denna period på skolan också. Ännu en ljusglimt i mitt mörker, äntligen någon stans där jag kunde vara trygg. Men det sabbade jag under sommarlovet, men jag glömmer aldrig den tid som vi hade ihop. Trots att jag var placerad i ett fosterhem med vad som verkade okey föräldrar så var jag rätt glad, jag hade fått nya vänner när jag kom hem, bättre vänner. och jag hade träffat den finaste killen. som jag spenderade nästan all tid med. Men så kom ju sommar lovet innan gymnasiet, jag rymde från fosterfamiljen för att dom inte lät mig vara med mina vänner och min pojkvän, jag rymmde från min fosterkusin med min fosterkusin för att gå på crusing och där brakade helvetet lös, mina fosterföräldrar var ute och letade mig hela kvällen och natten och hittade oss. Jag förstår att dom var arga men dom hade inte behövt slängt upp mig i himlen och tryckt ner min kille i marken, efter det så tappade jag kontakten med killen och jag fick strängare tyglar. jag fick inte ens åka och hälsa på mina kompisar. Och så fick jag gymnasie beskedet, jag hade kommit in på media i kramfors på den skolan där restrerande mobbare skulle gå. Jag ringde till skolstyrelsen och sa som det var, jag vägrar gå i kramfors, måste jag gå i kramfors kommer jag inte gå i skolan, alla som mobbar mig och som hatar mig går där. Jag kommer inte gå i skolan om jag ska gå där. och då fick jag frågan vad jag ville gå och vart och jag sa musik i sollefteå och redan samma dag så hade jag kommit in där. Jag skulle slippa mobbningen och jag var glad. 
första höst terminen på gymnasiet så gick jag musik och allt kändes okey. men så säger mina lärare att de vägrar ha mig som sångare på scen, inte ens i kör vill de ha mig där och erbjöd mig en plats på teaterdelen av samma linje och efter många om och men och lite tjafs så tog jag ändå den platsen trots att musiken låg mig närmare om hjärtat men jag ångrar inte idag att jag gjorde bytet för skådespeleriet har blivit en del av mitt liv i dag. Skolan var min fristad under gymnasiet jag slapp vara hemma med mina fosterfäräldrar för ju längre tid jag bodde där destomer såg jag vad dom var för människor. De enda jag fick göra hemma var att ta hand om stallet mer och mer, städa huset åt dem, ta hand om katterna och så vidare. Jag blev mer och mer deras piga och jag fick knappt umgås med min bästa vän.
Mina fosterföräldrar började dricka mer och mer alkohol på kvällarna och helgerna kunde dem dricka rätt mycket. Sexuella trakaserier och misshandel blev större och större del i vardagen hemma. Svordomar och psykiskmisshandel blev mer tilltagande. Jag var inte bra på någonting, jag skulle inte klara någonting, jag var inte värd någonting. 

Ungvuxen

Sommaren 2009 så tog jag studenten med full poäng och jag var inte riktigt redo att ta itu med framtiden för i mitt huvud var jag inte värd något och skulle inte klara något. Men så fick jag jobb på ett demensboende och mitt efternamn var nersvärtat av fördomar som "Kleptoman", "alkolist" och så vidare så jag fick börja mitt vuxna liv med att försöka bevisa att jag inte är mina föräldrar. det tog många år innan denna stämpel försvann. Midsommarafton 2009 så var jag på midsommarfirande i byn och där träffade jag o-revyns dåvarande regissiör som pekade med hela handen och sa "Du ska vara med i årets revy," en sån chans säger man inte nej till när det är teater och musik man hållt på med större delen av sitt liv bortsett från karaten. Självklart tackade jag ja och sagt och gjort augusti 2009 så gick jag på mitt första revy möte, jag sysslade med någonting som jag ville syssla med. Det tog inte lång stund innan jag var en del av gruppen och jag fick hjälpa till med mycket då regissören hade sett vad jag gjort under gymnasiet så jag blev regiassistent, och skribent för revyn utöver att skådespela och sjunga på scen. Mina fosterföäldrar tyckte inte att mitt nya intresse var något bra, de ville ju ha mig hemma hela tiden vilket dom inte kunde nu när jag var borta så mycket och tränade med revyn. Detta blev min nya plats där jag kunde känna mig trygg och glömma resten av världen för en stund. Medans tiden hos fosterföräldrarna blev mer förspända och man fick mindre fritid även fast man var över 18 och skulle få bestämma över sitt eget liv så var tiden hos revyn det bästa som hände under de 3 år jag var med där från början. Hemma var ingen bra plats, och orden om att man inte var bra på något och inte värd något fanns fortfarande i mitt huvud, och man agerade ju ut efter det. Man vågade inte säga eller göra saker för man trodde inte att man var bra på något. Mitt första år på revyn blev första gången som jag verkligen insåg att jag kan något, jag är värd något igen. Jag gjorde ett bra jobb både utanför och på scen, detta satte stor prägel på mitt liv senare och andra året så var jag en del av revyfamiljen, dom blev min familj och jag var hellre där än hemma, jag bråkade mer med mina fosterföräldrar och jag började rymma hemifrån igen, jag orkade inte med all form av misshandel och missär som var där. Jag drog mig mer och mer i från dem och det med rätta. Revy gänget började lyfta upp mig mer och mer. 

Vuxenlivet.

Och i oktober 2011 så träffade jag killen som skulle komma att förändra mitt vuxna liv rejält. Jag var 21 år gammal och hade inte vågat mig bort från mina fosterföräldrar pga olika former av hot. Plus att jag ville vara kvar för den lilla flickan som hade kommit att bo där med och som åkte på mer skit än vad jag gjorde imellan åt. Så jag träffade denna kille och vi blev ett par rätt fort vi firade julen tillsammans samma år och även nyår och han kom och kollade på revyn som vi då hade 2012, han var rätt svartsjuk av sig i början och jag fick nästan inte åka på revyrepen men han föjde med några gånger dit. 2012 är ett år som kommer att sätta prägel på det mest i mitt liv. När revyn var färdig i februari för det året så tog jag tillflykt till skåne och killen och en bartender utbildning i malmö, jag blev där nere från februari till april och dagen innan jag skulle fara hem till norrland igen för att avsluta studierna jag höll på med här så förlovade vi oss. så det var med brustet hjärta som jag for hem för att avsluta allt innan jag flyttade till honom, redan samma dag som jag kom hem började bråken med mina fosterföräldrar, bråk om förlovningen, bråk om att jag va borta så länge, bråk om att jag skulle vara hemma och ta hand om deras, ja bråk om det mesta, en vecka senare så säger jag hejdå till min bästa vän och min biologiska mamma och tar en sista minuten ner till skåne, jag klarade inte av att vara kvar där längre hos mina fosterföräldrar, jag ringde soc så dom fick plocka bort flickan därifrån och berättade den nakna sanningen om hur det var där. Och mycket riktigt flickan blev omplacerad, jag var nära på att ta hand om henne själv om hon inte fått en plats i hemkommunen. Tack vare denna kille så vågade jag ta steget att verkligen bryta mig ut från den missär som man levde i hos fosterföräldrarna, ibland brukar jag fundera på hur det hade varit om jag inte gjort det. Men jag är glad att jag gjorde det. 

Tiden i skåne

Tiden i skåne har både bra och dåliga minnen. Redan första året i skåne under 2012 så hade vi ju redan förlovat oss innan jag flyttade ner helt i april. I maj bara en månad efter flytten ner så fick jag en timtjänst på ett äldreboende och på hjälpmedelcentralen. i augusti fick vi våran lägenhet och vi skaffade vår första hund. Allting var bra, visst vi hade våra bråk om pengar och sådant för att jag hade fått en massiv skuld som mina fosterföräldrar hade satt mig i. Men det var ändå bra, jag hade fått nya vänner och jag var på väg att starta ett helt nytt liv på ett helt nytt ställe. Jag hittade en teatergrupp som jag skulle börja i men redan efter första mötet när jag kom hem och var helt lyrisk över detta så fick jag beskedet att jag inte skulle hålla på med detta och det för att han var svartsjuk, jag slutade helt med teatern ett tag. Trots att tiden i skåne var upplyftande och jag växte mycket i mig själv så har jag insett att jag var inte jag längre. Jag hade ingenting som jag gjorde som jag kände var meningsfullt för mig, jag gick till mina timtjänster, jag satt vid datorn och spelade spel med honom eller så var jag med vännerna som även han hade och hans familj. Jag gjorde ingenting för mig. Jag gav upp allt för honom och han kunde nästan inte ge mig någonting tillbaka för det. Jag gillade mina vänner därnere och jag gillade hans familj, och än idag kan jag ibland sakna dem, men samtidigt jag saknar inte tiden där nere så mycket. 
under 2014 så var bråken ständiga och vi satt mer eller mindre i varsitt hörn i lägenheten och pratade med olika personer på internet och spelade olika spel, vi gjorde nästan ingenting tillsammans längre och den sommaren fick jag även missfall, jag var lycklig för ett tag och tänkte att detta kan få oss att bli bra igen men så fick jag missfall dagen innan hans födelsedag och detta gjorde att vi drog oss längre i från varandra, jag i mitt hörn med deprission över missfallet och han på sitt och gud vet vad han tänkte och gjorde. Hösten 2014 var den sämsta tiden i vårat förhållande och i december det året så påbörjades mer eller mindre våran sepration, jag åkte upp till norrland på julen och jag insåg att jag mådde så jävla bra här och att jag saknade mitt norrland. I januari 2015 så gick flyttlastet upp till norrland igen och vi separerade helt. En del av mig var sårad men en del av mig jublade. 

2015 och frammåt, Tiden efter Skåne.

Tillbaka i norrland och jag flyttade in hos min bästa kompis och där bodde jag i ca 2 månader innan jag fick min lägenhet och jag fick även jobb inom äldreomsorgen och jobb på Life. 2015 kom att bli mitt år, jag fick egen lägenhet 2 jobb, jag skulle börja plugga till specialist inom demensvård, jag började träna karate på hösten och jag började även på revyn igen. Jag var tillbaka i mina trygga tillvaron och jag har inte varit lyckligare än vad jag är nu. 3 år sedan jag flyttade tillbaka till Kramfors, visst jag lever ensam med min älskade hund, vi har pengar så vi klarar oss, jag jobbar med min deprisson som har varit stor del av hela mitt liv och jag har fått diagnosen fibromyalgi men jag är ändå världens lyckligaste för att jag får hålla på med det jag älskar mest. Karaten och teatern är det bästa och största jag har i mitt liv och jag tänker inte byta bort det mot någonting igen. För det är här jag är hemma, det är här jag mår bra och det är här jag har min trygghet. 
Jag kan inte jobba inom vården längre pga fibromyalgin men jag har fortfarande mitt jobb på life och jag trivs som fisken i vattnet. Jag funderar på att utbilda mig vidare via life för att bli hälsokostrådgivare via dem. Men först så ska vi se om jag kan få fast tjänst på life innan man tar tag i det. Utöver det så börjar skådespelarjobben att hagla in, förutom revyn så ska man vara med i en kanske 2 filmer, jobbar på sommar teatrar och en show utöver det. Livet kan inte bli bättre än vad det är nu, Eller jo bättre kan de bli, det som fattas är Karln men det kommer när det kommer. Utöver det så kan jag nästan säga att livet känns jävligt bra. =) Jag är med i Amatörteaterns Riksförbund Västernorrlands Styrelsen som ordinarie Ledarmot, och en hel del styrelse jobb inom teatervärlden väntas nu i två år. Jag har kommit in på mittuniversitetet i Sundsvall hösten 2018 och där håller jag på att plugga till journalist och det kan inte kännas mer rätt, om man bortser från att skådespelet har varit stor del av mitt liv. Jag trivs väldigt bra med denna utbildning och jag trivs väldigt bra i skolan. Jag har börjat träffat en kille nu som det verkar gå väldigt bra med, dock är jag väldigt tillbaka dragen i mina känslor och lite så men jag är mig själv hela tiden och försöker inte låta mina negativa erfarenheter spegla mig i detta. Jag vill att livet ska börja ljusna och jag vill verkligen att livet ska bli bättre än vad det har varit. 

Slutsatsen

Här har ni den nakna sanningen om mitt liv. Den nakna sanningen som jag har döljt så länge, sanningen som har gjort mig till den jag är och som har fått mig att skapa den oövervinnerliga fasad som jag har byggt upp under så många år. Denna historia är och kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Jag skäms inte för den längre.
Det finns många fler som delar samma historia, eller delar av denna historia och jag skriver väl detta för att visa folk att trots att man har haft ett helvete till uppväxt så kan man faktiskt resa sig ur detta som en fågel fenix ur askan och faktiskt skapa sig ett fantastiskt och spännande liv. Historian är bara en del av en själv det är hur man använder sig av det man har varit med om som räknas. 
Idag är mitt liv så annorlunda och så bra på så många sätt. Som man kan ha följt med i tidigare inlägg så håller jag på väldigt mycket med teatern både skriver och regisserar och gör olika projekt hit och dit. Jag skriver egna låttexter och jag är som sagt med i amatörteaterns riksförbund Västernorrlands styrelsen. Jag är med i en revygrupp som jag har varit med i sedan 19 års ålder, jag har ett jobb som jag älskar på Life och jag tränar karate flera gånger i veckan och även håller träningar i bland. Jag har mina 3 bästa vänner och en del bra vänner också. Min hund och jag bor i en 2a och jag tog körtkortet 2017. Jag har träffat en människa som har fått mig att vilja bli en bättre version av mig själv och som jag trivs med lika bra som mina bästa vänner. Trots all skit som jag varit med om under mina år så har jag skapat mig ett helt otroligt liv som jag älskar och som jag inte skulle byta bort mot någonting i världen. Man kan ta sig upp från helvetet och få ett bra liv. Man måste bara hitta de där lilla som får en att inte tappa hoppet, för hoppet är det ända som har hållt mig uppe under alla dessa år. Min trygghet och min glädje har jag funnit i teater, musiken och karaten och tack vara dessa har jag skapat den familj och de vänner jag har idag. Det liv jag har idag har jag att tacka musiken, teatern och karaten och alla människor runt dem. 

Det har tagit mig några veckor att skriva ner allt det här, redigerat om och byggt upp det på det bästa sätt. Men att arbeta med denna Born naked - The naked truth har varit till stor hjälp för mig själv också. Att gräva i mitt förflutna har fått mig att verkligen älska det liv jag har nu och det har gett mig så många svar på olika saker. Det har varit väldigt givande och tungt många gånger att läsa igenom och återuppleva allting flera gånger om men det har också stärkt mig. 

Over and out

~ Lily

Spännande Höst.

Inlägg 296:
Det har varit några hektiska veckor sista tiden. Till veckan börjar jag på Mittuniversitetet i Sundsvall där jag ska läsa till Journalist i 3 år, och jag har försökt att inte få panik över att man ska börja plugga igen och fixat lite inför skolstarten.
Jag har även varit med och planerat 10 år jubileumet av Teaterhelgen på Ulvön som blev en riktigt lyckad helg med mycket improvisations övningar och många skratt tillsammans med 28 st deltagare inklusive ledarna Kevin och Agneta.
Min Biologiska mormor dog här i sommar och i fredags den 17 Augusti så begravdes hon, oturligt nog så kunde inte jag vara där och säga hej då till henne men det gjorde jag månaden innan hon dog i stället.

Igår började träningen igen med karate klubben och nu så sätter jag igång ordentligt med min svartbältes träning. Inga undanflykter längre. :P Hård träning detta året inför detta och det kommer bli en del läger och jag kommer även att hålla ett juniorläger även denna termin. Det kommer att bli ett ganska tufft år men så vårt det i slutändan. =) Ser fram emot nästa sommar.
Våran klubb har nu fått sin egen Instagram med Adalenskarate heter vi där. =)
Denna sommar har varit helt underbar, otroligt fint väder, härligt sommar läger i början av sommaren och en hel del renoverings jobb i våran träningslokal. Det har blivit lite jobb denna sommar men jag har haft den skönaste sommaren på länge. Mycket bad och träning och en hel del softande trots renoveringen.

Här i sommar har jag även fått vetat att det inte blir någon revy i år. Detta har gjort mig lite irriterad på styrelsen och dom kommer att få höra det. Jag och Josefine har lagt ner mycket jobb på att vi ska börja synas runt om i länet och Sverige och så bestämmer dom sig för att lägga ner allting och ta ett sabbats år. Det går jag inte med på, om det hade varit lite glöd i dem så hade de kommit på dessa ideer själv men de finns ingen glöd kvar hos dem. 3 år kvar till 20 års jubileum och så läggs det ner. 1 September så ska Vi gäst spela med några sketcher på sen sommar kvällen i skog och vi skulle vara med på ett teaterforum i sundsvall och visa och prata om revyn men det går ju inte direkt nu. Jag ska ta detta med styrelsen så fort jag kan, dom kan inte göra så här mot oss. I och för sig får jag mer tid över till karate och skola men teatern var min andningsrum, min stressfria zon. Men men sånt är livet. =)

Ne nu ska jag fortsätta att fixa inför skolstarten på måndag. =)

Ha en bra dag
Over and out

~ Lily

Nått min gräns?

Inlägg 293: Ibland funderar jag på hur jag orka kliva upp på morgonen.
Just nu känns det som om ingenting fungerar och allting känns övermäktigt. Man kliver upp och gör det man måste men hellst vill man bara ligga i sängen och lämna hela världen utanför. Hade jag inte haft hund är det nog vad jag skulle ha gjort. Jag orkar och vill ingenting, jag vill bara skrika och gråta och gräva ner mig i täcket. Jag tror jag har nått min gräns, det känns iallafall så.
En positiv sak i allt..... just nu finns de inget positivt. Jag kommer nog ångra att jag berättar det här men gudarna ska veta hur mycket skådespel och masker jag bär dag ut och dag in. Alla tror att jag är så stark och orkar hjälpa och stötta andra och att jag alltid är glad men de ska bara veta hur mycket skådespel det ligger under det. Jag visar bara vad jag vill ska synas.

Nu ska jag ta och försöka sova. :) godnatt

Ovet and out

~ Lily

Jobb jobb jobb och krasslig rygg.

Idag vaknade jag vid halv åtta och ryggen var nästan helt ur funktion, vette tusan hur jag har sovit i natt. Var så stel i  ländryggen att det värkte ner i benen och upp mot skuldrorna. La mig på soffan i hopp om att det skulle släppa men inte det. Strax innan tio bestämde jag mig för att gå in till stan och jobbet på en kopp kaffe så jag kunde rucka upp ryggen lite med promenaden men det slutade med att jag fick jobba i stort sett en full dag bara så där. Pengar till mig och ryggen blev mjukare på att flytta sko kartonger och hyllor runt runt i butiken. Så det blev två flugor i en smäll där. Glad "plånbok" och glad rygg. =)
När man sedan kom hem så blev det lite planering inför sommaren och jag måste nu sätta mig och skriva minst två monologer inför sommaren för ett projekt. Tur man är rätt duktig på det. Sedan ska det ju även planeras för andra projekt som ska bli i början på hösten. Så jag har det jag gör och jag älskar varje sekund av det. Men nu har jag mer kött på benen för varje projekt så nu ska det gå mycket lättare och bättre att få ihop texterna till allt.

Utöver det så ser jag att jag börjar närma mig 300 inlägg på den här bloggen och som mitt 300 inlägg funderar jag på att skriva ner hela sanningen om mitt liv från födsel till nu. Den är i stort sett redan färdig skriven jag har bara inte haft mod nog att lägga ut det, men jag kanske gör det som mitt 300de inlägg. Detta inlägg är mitt 290 inlägg så det börjar närma sig. =) Får väl se om jag har mod nog att lägga ut det för allmänheten. Den har legat under bearbetning i några månader så den har varit på väg länge.

Ne åter till teater skrivandet.

Over and out

~ Lily

En sån där dag.

Nu är jag nere i en sån där svacka igen. Jag orkar och vill ingenting. Jag som hade börjat med träningen utanför Karaten för att bygga upp konditionen och benmusklerna och sedan faller man ner i svackan. Jag tar mig alltid upp men det är jobbigt att falla ner i dessa svackor, fast vad kan man göra? Alla former av depression tillhör fibromyalgin så såna här svackor får man faktiskt räkna med ibland. Och smärtan är utöver det vanliga just dessa dagar som varit, jag har klarat mig bra ändå fram tills nu.
Jag hoppas jag får mitt nya bankkort denna vecka, det är inge roligt att vara utan, man kan varken handla eller tanka. tur är väl att man har allt man behöver just nu tills man får det dock.
Förra veckan fick man spärra kortet, polisanmäla ett Amerikanskt/kanadensiskt företag, försöka få tag på banken för reklamation av transaktion. Det blev en lång dag förra veckan när detta hände och det är väl det som slår tillbaka på en nu kanske.

Galafesten i lördags blev riktigt lyckad faktiskt. Bland de bästa festerna som jag har planerat, roliga lekar, roligt folk som kom, Riktigt god mat, Bra trubadur. Våran öppnings presentation slog som tusan. Det blev en riktigt bra kväll.

Återgå till att ta sig upp.

Over and out

~ Lily