Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Litar inte på min egen förmåga.

Vissa dagar är jag trasigare än andra efter det som hände. mer än halva tiden så tror jag inte på min egen förmåga, jag tror inte på att jag kan, jag litar inte på någon efter det där, bara mina 3 bästa vänner.
De andra dagarna så vet jag att jag kan, jag litar på mig själv, och min förmåga att klara saker. Men fler dagar än jag vill erkänna så är det tvärtom.
Det som hände förstörde mig ganska rejält, tilliten till mig själv är som bort blåst tack vare det. Jag vet att jag kan, att jag är bra, att jag har kommit långt med allt som hänt i mitt liv. Men jag tror inte på mig själv och det är det som stör i det hela.
Jag är förstörd. tack för det.


Over and out

~ Lily

Smärtan är outhärdligt

Jag hatar kyla så mycket att jag föraktar vintern. När de blir kallare ute så får jag mycket ondare i kroppen även om jag är inomhus. Jag har så ont i kroppen denna vecka pga den låga tempraturen och jag mår så dåligt när det händer. Smärtan är obegriplig och jag orkar inte göra någonting mer än att sitta och kolla på film eller sova. Det har inte blivit någon träning denna vecka men jag orkar verkligen inte göra någonting när smärtan är så här påträngande. Allt jag håller i faller ur händerna på mig för att jag har ingen styrka i dem, depressionen blir starkare för att jag inte klarar av någonting själv under dessa perioder. Smärtan och depressionen tillsammans gör att man blir tröttare än vanligt, känns nästan som om man inte har sovit någonting och att man har jobbat 4 dagars arbete utan vila.
Man är dränerad på allt både fysiskt och psykiskt.
Jag vill bara att vintern ska vara över eller åtminstånde att det blir lite mildare så jag kan börja träna igen. Jag har inte tid att ligga hemma och tycka synd om mig själv.
Sådana dagar som denna så önskar jag att jag bodde ihop med någon som kunde hjälpa mig ta hand om saker.

Over and out

~ Lily

Tankar!

Denna vecka har det inte blivit någon träning för att i lördags så knastrade det i min högra sida Ovanför höften och efter det har jag haft ont i ländrygg och höft och har inte kunnat lyft benet för att kunna sparka samt så har ryggen varit stel och öm, så har tagit en vilopaus denna vecka! Får köra på från och med nästa vecka igen och köra hela våren till sommaren och försöket på det svarta bältet. Dock så kör jag på som vanligt med strechingen och lite lättare träning hemma så att man blir en aning smidigare, behåller konditionen och så att ryggen kommer igång igen.

Att denna lilla flicka skulle växa upp på det vis som hon har gjort och alla de motgångar hon har fått upplevt. Om jag visste hur livet skulle te sig vid den här åldern så skulle jag nog inte ha fullföljt livet eller be om att få leva ett annat liv någon annan stans. 

Om jag skulle ge denna flicka några ord på vägen så skulle det vara

"Du kommer att möta motgångar och prövningar som många andra inte får uppleva, du kommer att tycka att livet är skit men du tar dig igenom det. Du är en stark flicka och du klarar allt som kommer i din väg. När du känner att du vill ge upp så berätta det för någon och ta hjälp av folk. Prata om ditt liv och berätta hur du mår och stäng inte in dig. Det kommer göra det svårare för dig!"

Idag så har jag det rätt bra men jag har fått kämpat mig igenom många prövningar. Jag har verkligen fått jobbat mig fram för att komma dit där jag är. Jag är helt nöjd med det jag har och vad jag gör. Jag kommer nog alltid att ha någon form av deprission och jag kommer nog alltid att övertänka allt och jag kommer nog alltid att stänga av både mig själv och inför den yttre världen när jag mår dåligt, men jag tar mig alltid igenom allt som kommer i min väg. Jag kommer alltid ha för många känslor och för lite balls för att visa dem för folk. Jag älskar mitt liv som det är, precis som det är, jag har allt jag kan önska mig så som det är nu. 

Denna vinter har jag haft många tankar och många känslor att ta hand om och har varit nere i många dalgångar med mitt mående, men det är bara ännu en period som jag måste ta mig igenom och det kommer jag att göra precis som alla andra gånger.
Tankarna på dig hjälper mig att hålla mig i schack och de hjälper mig att orka gå vidare. Utan att du vet om det så hjälper du mig jätte mycket. Du är verkligen unik på det viset. 

Nu ska jag ta och göra någon nytta och erövra min garderob på nytt.

Over and out

~ Lily

Sommarläger I Mora och efter

Inlägg 295:

26 Juni till 1 Juli var det sommarläger i Mora. 5 Dagar med en hel del träning och en massa roliga aktiviteter och människor. Vi fick prova på lite Okinawa GoJu-Ryu, vi hade 2 gästlärare från en klubb i Mora. Alla från våran klubb som skulle gradera under lägret klarade sina graderingar och fick sin nya grad samt att vi fick 5 nya svartbältare som nu kan titulera sig som Sempai. 3 från Bromma Klubben och 2 från Höganäs klubben. Här kommer lite bilder i från veckan i Mora.

 Gradering

 Cermoni

 Strand träning

 Grattis alla Nya svartbältare

Exakt en vecka efter hemkomst så får jag ett telefon samtal om att Mormor har blivit sämre, så jag åker ner och hälsar på henne. Vilket blir mitt sista besök hos min mormor, för 5 dagar senare så går hon bort. Vilket är idag. Den 13 Juli 2018.. Vila i frid Mormor. 

Detta är den tredje personen i mitt liv som går bort de senaste 15 månaderna. Ja de blir väl fyra om man räknar med puckot som mamma min bodde ihop med. Men han räknas inte i mitt liv. 

Så jag har varit lite dränerad både mentalt och fysiskt de senaste veckorna/månaden så har inte fått mycket teater eller musik gjort heller. Men det ska väl bli bättre det med hoppas jag. 

Over and out

~ Lily

Eftertanke

Hurra hurra på min bemärkelsedag. Inte för att jag direkt firar min födelsedag men idag bjöd jag iallafall två av mina vänner över på tårta och kaffe. Och jag fick Fantastiska vidunder och vart man kan finna dem boken av en av dem. Så dagen började med att jag städade och var instängd i mitt huvud och tänkte kanske lite för mycket som vanligt.

Sedan på eftermiddagen så dök dom upp och det blev lite tårta men jag var fortfarande inte helt närvarande för att jag var instängd i mitt huvud.

Nu i kväll har jag suttit på golvet och strechat och tränat rygg och bål och försökt skriva lite teater och musik för att försöka stänga ute alla tankar, i vanliga fall brukar det funkar men tyvärr idag är tankarna för starka för att tryckas undan. 

Jag kan inte för mitt liv få bort känslan av hopplöshet och värdelöshet. Mitt självförtroende är som bort blåst och det var länge sedan jag verkligen kände mig så här dålig på saker. Jag vet att jag är grym på att skriva texter både teater, musik och dikter men inte ens det verkar gå bra idag. Självsabotage? Ja jag tror det. 

Jag får ingenting konkret ner på papper, jag kan inte ens hitta rim på enkla ord, jag får inte en enda replik att låta bra. 

Tror nästan att jag tar och drar täcker över huvudet och hoppas på att allting känns och är bättre i morgon. Det finns en anledning till att jag känner så här och jag vet vad den anledningen är men jag kan inte släppa känslan som den anledningen skapar. Att en sådan liten grej kan göra så man tappar modet och glöden på det här viset. 

Men något positivt i alla negativa tankar är ju att jag har fått en ny bok att läsa. =) 

En bok jag har velat haft länge, nu jävlar ska jag studera alla vidunder och bli grym på magiska varelser. Ja jag är en Harry Potter nörd ända ut i fingerspetsarna. Jag kan allt, name it and i tell you. Jag har studerat alla familjeträd och familjehistorier, kan alla böcker och filmer utan till och nu har jag ännu mer att studera, vidunder och Newt's livsverk. Har redan för länge sedan börjat studera hans liv och honom så lite kan jag om Newt. =)

Detta kanske får mig att tänka på annat en liten stund. =)

Ha en bra kväll.

Over and out

~ Lily

en nypa sanning.

Sanningen.

Jag vet att det finns fler där ute som har samma problem som jag. Som lever med depression och ångest, som har fibromyalgi, som gett upp på kärlek och som vuxit upp i dåliga familjeförhållanden. Jag känner att jag måste skriva av mig om min depression och mina tankar och problem. Och hur jag klarar mig igenom dagarna som går. Helt ärligt i bland undrar jag hur jag har klarat mig i snart 28 år innan jag tog tag i saker och ting på riktigt. Just idag tänker jag dock väldigt mycket på kärleken och känslor, vilket har fått mig att tänka på allt annat också och jag kan inte hålla allt inom mig längre. Jag måste få ut det ur mig och jag hoppas att min historia kan hjälpa andra att orka leva vidare. ☺

Jag är person som alltid har haft 1000 bollar i luften samtidigt för det har varit så lätt att göra saker istället för att känna och tänka. Grävt ner mina känslor och mina tankar i det jag gör istället. Senaste 6 månaderna har jag börjat släppa vissa saker för att verkligen känna och tänka och mycket tack vare min psykolog jag har. Jag håller på att för en gångs skull gräva i mitt liv för att få en bättre framtid. Jag har överlevt länge på de metoder jag har själv skapat men de räcker inte i längden att leva så här. Det sätt jag har valt att vara på för att överleva så som jag har gjort fram tills nu skadar de relationer jag vill skapa för framtiden. Jag har under mina år valt att leva under en fasad att allting är bra fast det inte har varit det alla gånger. Jag har under min uppväxt klarat mig igenom misshandel och missbruk i familjen, övergiven i lägenheter och hus med 100 kr till mat för en vecka. 
Jag ha länge levt med min depression och med min Fibromyalgi, redan som 16 åring började jag känna av min värk och med åren så har symtomen blivit fler och värre. värre depression, ständig trötthet, ledproblem, dimsyn och synbortfall, orolig mage, listan kan göras lång. 
Och med den historia jag nu kommer att berätta en del av så är det inte så konstigt att jag lever med depression, ångest, oro, tillitsproblem, svårt att släppa in folk och har fibromyalgi. 

Det är en ständig kamp med mig själv. Jag vill berätta hela min historia men jag är inte helt redo att öppna den dörren helt ännu. Har inte ens vågat öppna den dörren för psykologen helt än heller, och att öppna den dörren för någon speciell är nästa steg tydligen enligt psykologen. jag gör försök att berätta min historia för att jag behöver det och för att kanske hjälpa andra i samma situationer. Men jag är inte helt redo än att göra det men det kommer nog så småningom. 

efter flera timmar skrivande om min barndom i ett utkast så säger jag god natt.

Over and out

~ Lily ♥

Love is... Overrated

Kärlek och känslor

all girls dream about true love.
Ja och jag är väl inte direkt olik någon annan flicka här i världen.
Jag ha suttit och kollat på förhäxad hela dagen och försökt ta hand om min förkylning.
Det Piper och Leo har i denna serie är väl något som alla tjejer är ute efter och även jag.

Man finner en som är to good to be true, och man vågar öppna sig en aning för första gången på länge och man tror att det är värt det, men newsflash de är de nästan aldrig. Jag berättade lite om mina hemligheter för jag känner i hela mig att det var rätt att göra det. Men som de andra få gångerna som man känt att man kanske kan öppna sig för, som känt "rätt" så drar dem sig undan. the curse of Lily? ja i såfall ha jag två curses. The premier curse of Lily and The Lily curse of love. Jag brukar vara den eviga optimisten men just nu låter jag som en riktigt pessimist men man kan inte vara optimistiskt i allt, eller? Men efter alla insidenter som handlar om kärlek och all icke kärlek som man vuxit upp med i den inrekretsen där de ska flöda av kärlek så har jag rätt att vara pessimistisk i den frågan. 

Månadens låt: Januari
All that really matters - Richie Sambora. 

"When I look at you
I realize There comes a time in someone's life
When you find the things that matter
And every time we touch
The love runs deep
We realize it's ours to keep
And that's all that really matters
You'll always be my sweet addiction In this life my saving grace You're all that really matters You know it's true Ain't no me without you When you're in the dark
Baby don't despair
I'm just a spark away
I will be there
And that's all that really matters ..."

Blir ett till inlägg idag fast om sanningen bakom mig. I need to let it out.

 Over and out

~Lily

Extrema dagar

Jag driver mig själv till vansinne. Vissa dagar ksn jag inte kontrollera ångesten trots medicinen. Jag är min egen värsta fiende.
De ha varit ett par extrema dagar nu där jag ha gått från att gråta för första gången på närmare 20 år till att vara så glad att jag svävat på moln till att bli någonstans mitt imellan. De ha varit jobbigt, jag ha släppt in en speciell person in på mina rädslor, tankar och känslor. Sist jag släppte in någon så långt innan för muren som jag byggt upp under mitt liv var med min bästa vän, min syster från en annan mamma. :)
De va skönt och väldigt jobbigt att släppa ner garden, att glänta på den massiva ekdörren. Men nu ligger en del av korten på bordet och jag ångrar inte en sekund av det. Trots att min ångest och oro slår i taket mest hela tiden. Lever man med oro, ångest och deprission så kommer det slå i taket när man exponerar sig för det som ha gjort att man drivits till ångesten, oron och depressionen.

Jag ha sagt det förut och det tpls att upprepas  det finns en Bon jovi låt för alla tillfällen och just nu beskriver learn to love allt så otroligt bra. Så detta får nog bli månadens låt

"I have run from the truth
Since the days of my misspent youth
I was hungry for kindness
I was lost in life's blindness

When you're born without wings
All you dream of, all you want
Is that feeling of flying
Of rising and climbing

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Always thought I'd die young
In these hands I've held the gun
But it's too late for dying
Now there's nothing worth hiding

I've lost love, lived with shame
I was humbled by my fall from grace
On the steps of decision
It's revenge or forgiveness

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle
Halle, halle

Halle, halle, and that's how it is
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle"

Over and out

~ Lily