Logiken är som den är för oss båda.

Just nu sitter jag här och funderar på varför jag utsätter mig för sånt här hela tiden!
Jag vet att jag inte borde och jag vet att det är fel men ändå gör jag det.

"Love hurts, your lies, they cut me

But now your words don't mean a thing

I don't give a damn if you ever love me

'Cause it don't matter I'm movin' on

Go-gonna lose myself in the beat of the drum

'Cause honey this is a battle that you haven't won" - Cher

En del av mig vill bara gå och lämna allt där det just nu är, förvirrande, tjafsigt och eländigt. Den andra delen av mig vill lösa detta för jag vill ha kvar den delen av mitt liv när man mådde bra, med någon. Men vi kanske är för toxiska för varandra. Tycker på varandras knappar och får varandra att tvivla och må halv dåligt. Ditt liv just nu är väldigt suspekt för mig för så här var du inte då, men de är väl för att du aldrig visade ditt rätta jag för mig då pga ditt tidigare liv. Att sluta med intressen för att "spendera" all tid med personen är inte att visa sitt rätta jag, speciellt inte när man delar intressena tillsammans. Jag va inget annat än mig själv under hela den tiden, berättade till och med saker som ingen annan vet trots att det gjorde att jag mådde dåligt. Du var bra för mig då, men just nu är vi inte bra för någon av varandra. Men på något vis så tycker jag om dig fortfarande. 

Förstår inte varför jag utsätter mig för denna smärta hela tiden. Jag borde kanske ta och lyssna på mina egna råd som jag ger till vänner och familj. Walk away om det är något som får dig att må dåligt. cut it out of you life. 

MEN JAG KAN INTE. Inte om det betyder så mycket för mig som denna person gör ändå. Jag kan inte bara gå iväg jag kan inte cut it out of my life. 

Varför kan inte du se mig och förstå mig? när jag måste se och förstå dig?

Varför kan inte jag bara låta fasaden vara uppe när vi pratar och låtsas att there isnt a big deal som med alla andra?

Varför kan vi inte bara förstå varandra? 

Vi har levt olika liv tidigare och våra erfarenheter har lett oss till olika uppfattningar av världen. Men vi båda tror att vi båda har rätt när vi egentligen båda två har halvt rätt och inte helt rätt. Det som vi har varit med om och det som vi har upplevt är två olika versioner av samma värld som har fått oss att uppfatta världen och situationer på olika sätt. Vi förstår världen på två olika sätt och vi förstår alla andra mer än vad andra tror men vi förstår på två olika sätt för vi har levt två olika liv. Varför kan vi inte förstå varandra, för det borde vara logiskt för oss båda men det är inte det. För våra liv har gjort oss båda ganska egoistiska och att våran uppfattning är den rätta uppfattningen. Låter det här ens logiskt?

Så många frågor så få svar!

Over and out

~ Lily

Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Ge mig ärlighet.

Jag är inte redo för något förhållande med någon efter det som hände förra sommaren. Jag är fortfarande skadad och förstörd efter det som hände. Och de blir fan inte bättre med tiden. Hade min andra terapi session i söndags för att jag är nere i botten igen. Jag trodde verkligen jag skulle fixa att ta mig själv upp och ett tag gjorde jag det. Ett tag kunde jag känna att jag va på väg åt rätt håll men nu har allting börjat ramla över mig igen. Alla känslor som jom upp då, som jag inte riktigt bearbetade. Ocj sen började teatern och mitt nya jobb och jag tryckte bort ännu mer av allting. Sen kom smällen med en person man hade jobbat länge med sedan 2017 och det togs om hand om på ett proffsigt sätt från alla håll som blev inblandade och jag började känna en del glädje i livet. Men sedan slutet av februari början på mara så här det bara gått mer och mer neråt och nu står man med skit ändå upp till öronen av känslor och sånt man inte har tagit hand om från allt det här. 

Jag har alltid velat vara din vän trots sakerna som har hänt för du har en stor betydelse för mig i mitt liv även om du inte tror det. Men min hjärna spelar mig spratt och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjörta. Jag vill att du ska vara lycklig och glad och göra det du vill med ditt liv

Det jag behöver i mitt liv från alla just nu är en stor dos ärlighet. Vad folk tänker, tycker, menar, gör och så vidare. Jag är inte kapabel till att gissa, tro eller undra. För min hjärna mår inte så bra och spelar mig sånna hemska spratt att hela jag inte alls fungerar. Jag orkar inte längre, jag kan inte fungera som en människa. Snälla va ärlig med mig. Låt inte min hjärna spela mig dessa spratt löngre för det för så förvånat ont. 

Over and out

~ Lily

30 års dagen

Till att börja med så ska jag vara ärlig och säga att när jag fyllde 16-20 år så trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva min 30 års dag. Man var så djupt inne i depressionen och man stod i skit ända upp till öronen. Man såg nästan ingen utväg ur det, och att fylla 30 år var så långt borta och nästan omöjligt att tänka sig.
Men nu är man där.. 30 år. det är ändå rätt stort att fylla 30, man blir liksom mer "vuxen" Nu måste man inte vara med 18-20 åringar på krogen nu kan man gå på 30+ dagar. Man slipper vara ute med dom som gick lågstadiet när man själv var gymnasieelev.
När jag ser på mitt liv idag så kan jag inte annat än att le, jag gillar mitt liv jag har nu, ja är så glad att jag stod ut genom dom jobbiga åren och verkligen kämpade mig fram till där jag är i dag, jag kan inte önska mig ett bättre liv.
I går på min 30 års dag så kom mina två bästa kompisar över, den ena med barn och pojkvän. Vi fikade hemma hos mig sedan var det att klä om sig till Prins Per-Eric och ge sig ut på äventyr och hitta en prinsessa. Vi drog in på gallerian i Kramfors och där började jakten.
Efter en stund hittade jag en kille som ville bli min prinsessa och flytta in med mig i mitt stora slott, leksaksstugan i lekhörnan på gallerian. :P
Sedan när uppdraget var klart så var det dags att dra vidare mot nya äventyr. Närmare bestämt Övik och paradisbadet och spa anläggningen.
Jag och min kompis hade riktigt mysigt och väldigt roligt. Stenen och flytkorken. Jag är stenen förresten, jag sjunker som en sten i vatten.... ÄVEN saltvatten. =)

Men ja jag hade en riktigt trevlig dag tillsammans med vänner och jag kommer att kunna titta tillbaka på denna helg och åtminstånde vara glad för en födelsedag när jag blir äldre. I kväll blire det fest för att man fyllde år, för idag finns det chans för barnvakt till allas ungar. =) Så de blir en två dagars 30 år firande.
Men jag kan inte vara annat än lycklig för hur mitt liv har blivit. Min bästa tid i livet har börjat.
Som Molly Sanden sjunger "det bästa kanske inte har hänt ännu"


Over and out

~ Lily

Litar inte på min egen förmåga.

Vissa dagar är jag trasigare än andra efter det som hände. mer än halva tiden så tror jag inte på min egen förmåga, jag tror inte på att jag kan, jag litar inte på någon efter det där, bara mina 3 bästa vänner.
De andra dagarna så vet jag att jag kan, jag litar på mig själv, och min förmåga att klara saker. Men fler dagar än jag vill erkänna så är det tvärtom.
Det som hände förstörde mig ganska rejält, tilliten till mig själv är som bort blåst tack vare det. Jag vet att jag kan, att jag är bra, att jag har kommit långt med allt som hänt i mitt liv. Men jag tror inte på mig själv och det är det som stör i det hela.
Jag är förstörd. tack för det.


Over and out

~ Lily

En hel massa tankar.

Det är inte alltid lätt att leva med ångest/depression och fibromyalgi. Livet är inte lika lätt som det en gång har varit innan. Innan ångesten och depressionen rann över bägaren så hade jag sätt att hantera den, jag hade sätt som gjorde att jag kunde leva med det. Men sedan det rann över bägaren för snart 2 år sedan så har jag inte lika lätt att hantera det när det väl kommer, jag medicineras för detta så är topparna färre men de varar längre dom få som är. Utöver det så får man dras med Fibromyalgi också, ständig värk i kroppen på olika ställen i hela kroppen och en hel massa följd saker på det och allting går ihop.
Immunförsvaret är lätt nedbrutet, minnet sviker ibland så man blir nästan mörkrädd för sig själv ibland, sömnen är som den är och kroppen är inte som den en gång har varit. Ibland önskar jag att livet vore lite lättare, att jag kunde få slippa detta och bara få vara "normal" vad det nu är. Men frisk iallafall. Jag skulle nöja mig med friskare.
På fredag har vi premiär av "Hur man gifter bort en prins" en teater baserad på askungen sagan. En helt egen version av sagan. Man kan se sagan i våran föreställning men det är även en saga som handlar om prinsen. En föreställning för både barn och vuxna men höga igenkänningsfaktorer.

När detta projekt är över så ska jag på börja nästa projekt och det ser jag fram emot. Nya roliga äventyr. Det är skönt att det aldrig tar slut på projekt och att man aldrig blir görolös, detta hjälper till lite grann att hålla ångest, tankar, depression och kroppen i schack.

Det är bara 60 dagar kvar till graderingen på sommarlägret och försöket för det svarta bältet. Senaste veckan har jag varit dyng förkyld men det är snart över och fokuset kommer att ligga på ännu mera träning. Fram till sommarlägret så kommer jag att fokusera väldigt mycket på träning och att få allt att fungera som det ska för försöket på det svarta bältet. Jag vill vara så bra jag bara kan vara för det.

Nu ska jag ta och fixa för föreställningshelgen, har lite små saker kvar som måste fixas innan premiären.

Over and out

~ Lily

Skam den som ger sig!!

Skam den som ger sig, jag har lyckats lärt mig själv lite lättare ccs och html koder för att lägga in reklam banners. Fy vad jag är duktigt ibland. Kände att det var på tiden att jag började lära mig själv lite sådan här kodningar då jag tycker om kreativt arbete som webbdesign och design och inte bara skrivande.
Jag håller på att kolla på nya peruker till Alexis, i nyanser lila, rosa, brun/blond. Hon behöver en ny peruk men det är lite svårt att när man inte vet hur färgerna gifter sig med hennes pigmentering. ju fler peruker desto bättre, säger dom ju, så de kanske blir alla tre för att vara på den säkra sidan. I går kväll blev jag klar med en text som jag skrivit till henne, nu väntar jag på bedömning utav den av henne. Though crowd den där Alexis, för det mesta. 😁
Idag på mitt vanliga jobb så kom det in en jäkla massa nya produkter som jag har fått prismärka och satt upp på hyllan, tog mig nästan hela dagen att göra det mellan kunderna då jag var ensam, man har ju inte direkt varit sysslolös och sysslolös gillar jag definitivt inte att vara.
I morgon kör jag i gång träningen igen efter att ha varit i stort sätt liggandes halva förra veckan. Denna kyla tar verkligen kål på en ibland. Jag har haft sådan hemsk värk och varit så trött att jag har inte orkat eller kunnat gjort något mer än sovit eller bara suttit och stirrat på datorn.
Livet med kronisk smärta och att vara så känslig på väder och temperatur är fan jobbigt ibland. Med värk och trötthet kommer depression och ångest och med det mer värk och med det mer ångest och depression. En ond jävla cirkel hela tiden, spelar ingen roll hur mycket man än försöker hålla humöret uppe så tar tröttheten och värken över. Men man vet att det bara är en liten period och att man kommer att må lite bättre om någon dag och det har jag ju gjort nu är jag helt på benen igen och tröttheten och smärtan är inte lika överväldigande som den va förra veckan.
Så imorgon blir det träning och jag hoppas att det håller sig på "normal" nivå med smärtan ända fram till sommarlägret. Jag känner att jag har inte råd att bli liggandes och orkeslös igen om jag ska lyckas ta de där bältet till sommaren.

Nu blir det iallafall sängen för det är jobb som väntas innan träningen och efter så blir det lite teaterskrivande och kanske lite mer Alexis skrivande.

Over and out

~ Lily

Smärtan är outhärdligt

Jag hatar kyla så mycket att jag föraktar vintern. När de blir kallare ute så får jag mycket ondare i kroppen även om jag är inomhus. Jag har så ont i kroppen denna vecka pga den låga tempraturen och jag mår så dåligt när det händer. Smärtan är obegriplig och jag orkar inte göra någonting mer än att sitta och kolla på film eller sova. Det har inte blivit någon träning denna vecka men jag orkar verkligen inte göra någonting när smärtan är så här påträngande. Allt jag håller i faller ur händerna på mig för att jag har ingen styrka i dem, depressionen blir starkare för att jag inte klarar av någonting själv under dessa perioder. Smärtan och depressionen tillsammans gör att man blir tröttare än vanligt, känns nästan som om man inte har sovit någonting och att man har jobbat 4 dagars arbete utan vila.
Man är dränerad på allt både fysiskt och psykiskt.
Jag vill bara att vintern ska vara över eller åtminstånde att det blir lite mildare så jag kan börja träna igen. Jag har inte tid att ligga hemma och tycka synd om mig själv.
Sådana dagar som denna så önskar jag att jag bodde ihop med någon som kunde hjälpa mig ta hand om saker.

Over and out

~ Lily

Tankar!

Denna vecka har det inte blivit någon träning för att i lördags så knastrade det i min högra sida Ovanför höften och efter det har jag haft ont i ländrygg och höft och har inte kunnat lyft benet för att kunna sparka samt så har ryggen varit stel och öm, så har tagit en vilopaus denna vecka! Får köra på från och med nästa vecka igen och köra hela våren till sommaren och försöket på det svarta bältet. Dock så kör jag på som vanligt med strechingen och lite lättare träning hemma så att man blir en aning smidigare, behåller konditionen och så att ryggen kommer igång igen.

Att denna lilla flicka skulle växa upp på det vis som hon har gjort och alla de motgångar hon har fått upplevt. Om jag visste hur livet skulle te sig vid den här åldern så skulle jag nog inte ha fullföljt livet eller be om att få leva ett annat liv någon annan stans. 

Om jag skulle ge denna flicka några ord på vägen så skulle det vara

"Du kommer att möta motgångar och prövningar som många andra inte får uppleva, du kommer att tycka att livet är skit men du tar dig igenom det. Du är en stark flicka och du klarar allt som kommer i din väg. När du känner att du vill ge upp så berätta det för någon och ta hjälp av folk. Prata om ditt liv och berätta hur du mår och stäng inte in dig. Det kommer göra det svårare för dig!"

Idag så har jag det rätt bra men jag har fått kämpat mig igenom många prövningar. Jag har verkligen fått jobbat mig fram för att komma dit där jag är. Jag är helt nöjd med det jag har och vad jag gör. Jag kommer nog alltid att ha någon form av deprission och jag kommer nog alltid att övertänka allt och jag kommer nog alltid att stänga av både mig själv och inför den yttre världen när jag mår dåligt, men jag tar mig alltid igenom allt som kommer i min väg. Jag kommer alltid ha för många känslor och för lite balls för att visa dem för folk. Jag älskar mitt liv som det är, precis som det är, jag har allt jag kan önska mig så som det är nu. 

Denna vinter har jag haft många tankar och många känslor att ta hand om och har varit nere i många dalgångar med mitt mående, men det är bara ännu en period som jag måste ta mig igenom och det kommer jag att göra precis som alla andra gånger.
Tankarna på dig hjälper mig att hålla mig i schack och de hjälper mig att orka gå vidare. Utan att du vet om det så hjälper du mig jätte mycket. Du är verkligen unik på det viset. 

Nu ska jag ta och göra någon nytta och erövra min garderob på nytt.

Over and out

~ Lily

Sommarläger I Mora och efter

Inlägg 295:

26 Juni till 1 Juli var det sommarläger i Mora. 5 Dagar med en hel del träning och en massa roliga aktiviteter och människor. Vi fick prova på lite Okinawa GoJu-Ryu, vi hade 2 gästlärare från en klubb i Mora. Alla från våran klubb som skulle gradera under lägret klarade sina graderingar och fick sin nya grad samt att vi fick 5 nya svartbältare som nu kan titulera sig som Sempai. 3 från Bromma Klubben och 2 från Höganäs klubben. Här kommer lite bilder i från veckan i Mora.

 Gradering

 Cermoni

 Strand träning

 Grattis alla Nya svartbältare

Exakt en vecka efter hemkomst så får jag ett telefon samtal om att Mormor har blivit sämre, så jag åker ner och hälsar på henne. Vilket blir mitt sista besök hos min mormor, för 5 dagar senare så går hon bort. Vilket är idag. Den 13 Juli 2018.. Vila i frid Mormor. 

Detta är den tredje personen i mitt liv som går bort de senaste 15 månaderna. Ja de blir väl fyra om man räknar med puckot som mamma min bodde ihop med. Men han räknas inte i mitt liv. 

Så jag har varit lite dränerad både mentalt och fysiskt de senaste veckorna/månaden så har inte fått mycket teater eller musik gjort heller. Men det ska väl bli bättre det med hoppas jag. 

Over and out

~ Lily

Stel som ett isspätt

Man ha lärt sig att leva med den smärta och de andra symtomen man har med fibromyalgin men det finns en sak jag aldrig kommer vänja mig vid och som jag verkligen hatar med Fibron de är denna förbannade stelhet speciellt på morgonen. Jag får stretcha ca 40 minuter varje morgon för att bli något rörlig. och helst ska jag stretcha dubbelt så mycket för att ens ha en chans att göra de höga sparkarna och de låga ställningarna inom karaten. Jag stretchar varje morgon och varje kväll men ändå är man som en jävla isspätt när man kliver upp på morgonen. man kanske ska börja sova i någon obekväm ställning som sträcker ut en lite under natten. =)

Gårdagens föreställnings gick väldigt bra vi hade fullt hus och även filmteamet där som filmade årets show. Det var en riktigt bra publik i går, och sketcherna och låtarna flöt på riktigt bra. Vi hade the time of our lives i går. Nu har vi 4 föreställningar kvar och det är lika tråkigt varje år när det börjar dra sig mot sitt slut. KOmmer filmer och bilder senare från årets show. Håller på att samla på mig lite bilder. =)

Nu ska jag snart i väg och träna för tävlingen som är den 10 Februari i Boden.

Ha en bra dag.

Over and out
~ Lily