Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Sentimental.

 Så har jag känt i hela mitt liv och vissa dagar så är den känslan fortfarande hos mig. Och den kommer nog alltid att vara en del av mig. Men så har jag vissa dagar där jag känner mig oövervinnerlig. Att jag kan ta över världen, och när jag har den känslan så vill jag att den ska stanna kvar för alltid men det gör den aldrig. Den stannar oftast bara kvar en kort stund, när man är ute och promenerar, joggar, håller på med teater, eller när jag känner mig i form på träningarna. Eller när jag tar mig an och skapar något åt Alexis.


Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan Karaten och teatern. De två största räddningarna i mitt liv genom åren av många olika anledningar. De två ända ställena där jag har känt att jag hör hemma och där jag har blivit accepterad och sedd för den person jag är. Jag har vänner på dessa ställen som jag värderar högre än alla pengar i världen. Till och med högre än min släkten. Mina vänner är min familj. Jag talar inte om för dem hur mycket dom betyder för mig, mycket pga att jag inte vill visa mig "svag", "sårbar" inför någon av dem. Men dom fyller hela mig med glädje och värme. Jag skulle göra allt för dem om jag kunde och dom bad mig. För dom har gjort så mycket för mig utan att veta om det.

Nu blev jag väldigt sentimental i detta inlägg. Men när jag började att skriva om den där känslan av att inte duga, hur den har funnits med i hela mitt liv så började jag tänka på vad som gör mig stark och det är de som gör oss starka som man ska hålla fast vid, så varje gång jag känner mig nedslagen av olika anledningar som i detta inlägg så greppar jag efter det som gör mig stark.
Men får att återgå till den där känslan av att inte duga, som jag har nämnt så har den känslan funnits länge, min pappa har alltid varit alkoholist, vissa perioder har det varit värre andra har det varit lite bättre. Men han har alltid varit det, det är ingenting jag döljer längre och jag försvarar honom inte längre. Han har valt spriten för mig och det är hans val och det valet gjorde han för länge sedan. Han har alltid stöttat mig på sitt sätt, en period när det var lite bättre så började han träna tillsammans med mig när jag var barn. Han har aldrig medvetet tryckt ner mig och tyckt att jag inte dög men man har känt den känslan med honom ändå för man har (inte när jag var barn iallafall) hört att jag dög, att jag gjorde något bra, om det inte hade med karaten att göra. Då gjorde jag bra i från mig, jag var duktig osv. Men aldrig om någonting annat.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år gammal, det gick till tingsrätten och allting. De flyttade ifrån varandra lite tidigare. Deras bråk har gått utöver mig hela min uppväxt, hälsa pappa det här, hälsa mamma det här. Din pappa är och din mamma är. Så kan de hålla på fortfarande och det är över 20 år sedan som dom skilde sig.

Min mamma har haft några dysfunktionella förhållanden under min barn dom, men hon träffade en man som hon senare förlovade sig med som hon höll i hop med i närmare 18-19 år, jag slutade bry mig när jag var ca 13 år gammal. Då hade jag fått nog, denna man misshandlade mi
g, sina barn och min mamma både fysiskt och psykiskt och vid 13 års ålder så bröt jag upp med min mamma. Det tog många år innan jag tog upp kontakten med henne igen och då var hon fortfarande tillsammans med denna karl, nu hade han gått över till att bara psykiskt misshandla. Det var ofta jag fick höra att saker var mitt fel fast jag inte hade rört något, som VSH spelaren gick sönder och jag fick skulden fast hans söner hade använt den. Jag fick ofta höra att det var mitt fel att pappa var alkoholist och jag fick höra att jag inte skulle klara något i livet för jag var dotter till en alkoholist. En grej som han och hans dotter sa var att jag skulle aldrig kunna behålla jobbet när jag började jobba 2009 efter gymnasiet. Jag skulle inte klara av det, jag var för dålig. Men jag motbevisade dem, det var hon som fick lämna jobbet och inte jag. Jag skulle inte klara körkortet när jag väl bestämde mig för att ta det, men efter 2½ veckas intensivkurs så klarade jag både körprov och teoriprov på första försöket.
Han och hans barn är den största orsaken till att jag har denna känsla av att inte duga, att inte kunna saker. Det är mycket hans fel, hans psykiska misshandel.

Mellan åldrarna 15 och 21 så var jag fosterhemsplacerad hos en inte så bra familj kan man säga, även där fick man höra att man inte kan och att man var oduglig. Man fick aldrig höra att man gjorde någonting bra. Vad jag än gjorde så gjorde jag något fel, jag städade fel, jag tog hand om stallet fel, jag tog hand om djuren fel, jag gjorde fel i skolan allt jag gjorde var fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har bevisat för mig själv och andra att jag är duktigt och att jag kan allt jag tar för mig. Den där känslan finns ändå där efter alla år som man har fått hört att man inte kan.

Oj nu blev det här ganska långt men det bjuder jag på. =)
Åter igen folket kring karaten och teatern ni är helt  underbara och jag tycker om er väldigt mycket. Finns inga andra människor som jag håller så varmt i mitt hjärta som er. Ni betyder så mycket för mig. Min styrka i livet. <3

Over and out

~ Lily