Livet står stilla

Vad ska man säga. Livet står fortfarande stilla. Sover väldigt mycket och göra inte så mycket aktivt på dagarna. I morse så tog jag tag i städningen som jag har planerat i en vecka. Efter man har dammsugit två rum så är det som om man har sprungit ett halvt maraton. Det här är inte jag. Så här trött och slut ska inte jag vara. 
I helgen var jag ner till Sundsvall för jag tänkte att jag måste försöka vara aktiv längre än jag kan om jag någonsin ska kunna bli som jag var, men det fick bakslag som hette duga och jag var dålig när jag kom hem och jag var sedan dålig i två dagar. Min läkare tycker att det är bra att jag gör så där och även om det ger bakslag som det gjorde så kommer kroppen att vänja sig och man kan vara aktiv längre. 
Men är de meningen att man ska riskera sig själv för att få tillbaka sig själv? 

Idag vaknade jag med förkylningssymtom fast att jag inte kände av någon förkylning i går kväll. Autoimmunsjukdom är så spännande. 

På tal om läkare så pratade vi om mina prover som jag inte har fått något svar på än och det visade sig att ett av proverna påvisar blodsjukdom medan det andra inte gör det så min läkare fick ett "Nja" svar tillbaka på dem. Han ska forska vidare på vad det kan vara tillsammans med hemotologen och hur vi ska gå till väga med det här. Jag vill bara börja med någonting så att jag kommer tillbaka till mig själv igen. 

Mina dagar består av vila, sova, slöa framför serier och ibland orkar man sig ut på affären eller till vänner. Det är drygt att orken inte finns där eller koncentrationen. Och de värsta av allt är denna trötthet.

Over and out

~ Lily

På vilka grunder?

Jag är inne i en svacka igen i mitt liv. Där jag är körd i botten igen. Jag är psykisk nedbruten och fysiskt så orkar jag inge mer för att psyket inte orkar. Jag har verkligen ingen ork att fortsätta men enligt lag så måste jag härda ut, Jag kommer att köra mig själv längre ner på botten genom att fortsätta, det är inte värt det. Det är inte värt att gräva ner mig själv bara för att lagen säger att jag måste. Jag kommer inte orkar. 
På vilka grunder är jag anklagad för något som jag så tydligt tar avstånd i från i mitt liv för att man själv har varit i den situationen? På vilka grunder? 
Hur kan ni påstå något sådant? Vad har ni för underlag för att ens säga det?
Och så får jag inte ens bli irriterad för anklagelsen för då har man dålig attityd. Självklart får jag en dålig attityd. Jag är falskt anklagad för något som jag tar avstånd i från. Inte ens en "det här har jag hört, är det sant?" inget "det här har kommit fram till mig, var de menat på de här sättet?" Ingenting sånt alls. utan bara rakt på "du är en ...... och det accepteras inte" "du har dålig attityd" 

Det var ren och skär "den här personen har sagt det här så då är det sant"
NEJ det är inte så, jag tar avstånd från sånt då man själv har varit i en sån situation.
Prata hur mycket skit om mig ni vill, men anklaga mig inte för saker jag inte har gjort då bli jag irriterad och får en dålig attityd, för det finns inga grunder alls för att det som är sagt är sant. För jag är inte en sån person.
Tack iallafall, om erat mål var att få mig att må dåligt och skapa en oro i mig så har ni lyckas. Känns som om ni bara vill röra om i grytan och försöka få mig att bli en piga som bara nickar och går med på saker för att hålla mig kvar så har ni misslyckas, för beslutet har aldrig varit enklare. Jag går och kommer inte att komma tillbaka. 

Jag vill inte tillbaka dit. Jag orkar inte med det. 

Over and out

~ Lily

Ge mig ärlighet.

Jag är inte redo för något förhållande med någon efter det som hände förra sommaren. Jag är fortfarande skadad och förstörd efter det som hände. Och de blir fan inte bättre med tiden. Hade min andra terapi session i söndags för att jag är nere i botten igen. Jag trodde verkligen jag skulle fixa att ta mig själv upp och ett tag gjorde jag det. Ett tag kunde jag känna att jag va på väg åt rätt håll men nu har allting börjat ramla över mig igen. Alla känslor som jom upp då, som jag inte riktigt bearbetade. Ocj sen började teatern och mitt nya jobb och jag tryckte bort ännu mer av allting. Sen kom smällen med en person man hade jobbat länge med sedan 2017 och det togs om hand om på ett proffsigt sätt från alla håll som blev inblandade och jag började känna en del glädje i livet. Men sedan slutet av februari början på mara så här det bara gått mer och mer neråt och nu står man med skit ändå upp till öronen av känslor och sånt man inte har tagit hand om från allt det här. 

Jag har alltid velat vara din vän trots sakerna som har hänt för du har en stor betydelse för mig i mitt liv även om du inte tror det. Men min hjärna spelar mig spratt och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjörta. Jag vill att du ska vara lycklig och glad och göra det du vill med ditt liv

Det jag behöver i mitt liv från alla just nu är en stor dos ärlighet. Vad folk tänker, tycker, menar, gör och så vidare. Jag är inte kapabel till att gissa, tro eller undra. För min hjärna mår inte så bra och spelar mig sånna hemska spratt att hela jag inte alls fungerar. Jag orkar inte längre, jag kan inte fungera som en människa. Snälla va ärlig med mig. Låt inte min hjärna spela mig dessa spratt löngre för det för så förvånat ont. 

Over and out

~ Lily