På vilka grunder?

Jag är inne i en svacka igen i mitt liv. Där jag är körd i botten igen. Jag är psykisk nedbruten och fysiskt så orkar jag inge mer för att psyket inte orkar. Jag har verkligen ingen ork att fortsätta men enligt lag så måste jag härda ut, Jag kommer att köra mig själv längre ner på botten genom att fortsätta, det är inte värt det. Det är inte värt att gräva ner mig själv bara för att lagen säger att jag måste. Jag kommer inte orkar. 
På vilka grunder är jag anklagad för något som jag så tydligt tar avstånd i från i mitt liv för att man själv har varit i den situationen? På vilka grunder? 
Hur kan ni påstå något sådant? Vad har ni för underlag för att ens säga det?
Och så får jag inte ens bli irriterad för anklagelsen för då har man dålig attityd. Självklart får jag en dålig attityd. Jag är falskt anklagad för något som jag tar avstånd i från. Inte ens en "det här har jag hört, är det sant?" inget "det här har kommit fram till mig, var de menat på de här sättet?" Ingenting sånt alls. utan bara rakt på "du är en ...... och det accepteras inte" "du har dålig attityd" 

Det var ren och skär "den här personen har sagt det här så då är det sant"
NEJ det är inte så, jag tar avstånd från sånt då man själv har varit i en sån situation.
Prata hur mycket skit om mig ni vill, men anklaga mig inte för saker jag inte har gjort då bli jag irriterad och får en dålig attityd, för det finns inga grunder alls för att det som är sagt är sant. För jag är inte en sån person.
Tack iallafall, om erat mål var att få mig att må dåligt och skapa en oro i mig så har ni lyckas. Känns som om ni bara vill röra om i grytan och försöka få mig att bli en piga som bara nickar och går med på saker för att hålla mig kvar så har ni misslyckas, för beslutet har aldrig varit enklare. Jag går och kommer inte att komma tillbaka. 

Jag vill inte tillbaka dit. Jag orkar inte med det. 

Over and out

~ Lily

Överlever toxiska föräldrar.

Det här skriver jag för jag vet att det finns andra som har det ungefär som man själv har haft det. 
Detta är till alla dom som har tagit avstånd och dom som fortfarande kämpar med att ta avstånd från sin toxiska far och även kanske sin mor och funnit lyckan i från dem. har du inte hittat styrkan än så kommer du att göra det. 

Allt jag kommer att skriva är direkt i från mitt hjärta och jag har själv upplevt detta, det finns många precis som jag själv som inte har haft en bra barndom och det finns många som i skrivande stund inte har en bra barndom. 

Jag vet att du vill ha och ville ha så mycket av dina föräldrar men som du inte fick eller får. 

Och jag vet att det har sårat dig så illa och att det sårar dig väldigt illa. Ens föräldrar ska man kunna älska från månen och tillbaka men problemet är att dina föräldrar aldrig visade eller visar dig samma kärlek på samma sätt.

Dom är själviska nog att göra andra saker när ni behöver dem.

Dom var och är inte när när ni mår dåligt, när ni behöver dem, när ni misslyckas på test. Dom var aldrig där för dig när du skulle börja ta körkort och dom kommer inte att vara där för er som just nu lever i detta.

Ingen av dom var och kommer inte finns där när du behöver prata om de saker som man ska kunna prata om med sina föräldrar.

Och vet du vad det värsta är? Som än idag kan störa mig. 

Alla andra barn runt dig hade och har underbara föräldrar, som var och är med dem hela tiden, för att ge dem kärlek och det stöd de behöver så mycket. Det är bara är bara du som inte får det som du behöver och längtar efter så mycket.

Sanningen är att man ber inte om mycket när man är i denna situation. Man bad dem bara komma på en match, en tävling, en föreställning, man ville bara att dem skulle vara stolta över en för sina prestationer. 

För även om det bara var små saker så betyder dem så mycket för en själv. Man är bara barnet själv och trodde att ens föräldrar skulle vara några som skyddar en från alla det dåliga sakerna som kunde hända.

men dina föräldrar var aldrig och är aldrig där, för varje gång du ville ta och vill ta deras hand när du var/är rädd för något, släppte/släpper dom din hand och säger åt dig att möta dina rädslor. 

För varje gång du ville/vill ha en kyss eller kram, för du har inte sett honom på länge, sa dom bara "hoppa in i bilen" och frågade ingenting om dig.

Dom vill inte höra något om dina känslor, om dom saker du gick/går igenom eller om dina känslor gentemot dom. 

Dom var/är kall och avlägsna emot dig, dom kanske till och med är bättre föräldrar till dina vänner än till dig i mellan åt och du har märkt det. 

Dom bär sig åt som om dom inte är föräldrar till dig, dom uppträder som om dom inte vill ha dig och p.g.a. detta så blir ditt hjärta söndertrasat. 

P.g.a. deras kalla inställning tror/trodde du att du inte är tillräckligt bra.

Du tror/trodde att problemet ligger/låg hos dig även om det är/var dina föräldrar problem hela tiden.

Du kände/känner dig mindre värd och du frågar/frågade dig själv om dina föräldrar skulle ha varit lyckligare om dom fått någon annan till sin son eller dotter.

Man frågar sig själv om man gjort någonting fel hela tiden, och varför ens föräldrar inte gav den kärlek man förtjänade. och man tillbringar så många sömnlösa nätter som barn med att gråta sig själv till sömns och lida i tystnad. 

Men vet du vad?

Även om du tror att allting är ditt fel så måste du veta att det är inte det. 

Du hade bara oturen att vara barn till känslomässigt otillgängliga föräldrar, någon som inte ens älskade sig själva på riktigt. Du var bara ett offer för toxiska föräldrar som tittade på dig men aldrig erbjöd dig sin hand. Så var arg, ta sönder saker, gråt, gör vad du vill. Släpp bara ut ilskan.

Låt all den toxiciteten och ilskan som är inne i dig lämna din kropp. 
För om den stannar inne i dig kan den döda dig. Mängden frustration som kommer ur att inte få kärleken du längtar efter är så stor att den skulle kunna kväva dig till en emotionell död. Men det är inte det du vill, eller hur?
Du vill inte att dina föräldrar ska se att dom förstörde dig, du vill inte att dom ska se hur elden i dina ögon bli mindre och mindre.
Du vill att dom ska se dig stå på dina egna ben efter att ha överlevt så många dåliga saker som dom gjorde mot dig.
Du vill inte att dom ska se att du var deras offer och att du kommer att leva med ärr på ditt hjärta i hela ditt liv. Nej, det vill du inte alls.
Det är därför du behöver vara smart.
Du måste tänka på hur du ska övervinna dina problem. Och vad du än gör, försök inte hämnas på dom. Du vet, karma är hårt och det kommer att få dom att betala för allt dom gjorde mot dig.
En dag kommer dom att be dig att ge dom bara lite av din kärlek, att skaka eras händer ordentligt medan dom säger deras sista ord.
En dag kommer dom att känna sig som du gör nu, precis som ett litet barn, som hungrar efter kärlek och förlåtelse.
Den dagen kommer du att komma ihåg hur du bad dom att hålla din hand när du var rädd. Och du kommer att komma ihåg hur dom släppte din hand och sa till dig att du skulle möta dina rädslor.
Det minnet kommer att sticka dig i hjärtat med all sin kraft men du kommer fortfarande att ge dom din hand.
Du kommer att förlåta dom för allt dom gjorde mot dig. Du kommer att visa dom att du är en större person än dom någonsin var.
Men du kommer också att låta dom gå. Att hålla fast vid någonting som aldrig var riktigt och äkta har ingen mening.
Och om du någonsin kommer ihåg dina föräldrar, om något påminner dig om dem och om du önskar att dom var där hos dig, hämta inte telefonen för att ringa dem.
Ja, dom är dina föräldrar, dom är din skapare, men dom är också dom som förstörde dig när du var som mest sårbar.
Du får lov att älska dem.
Men älska dem på ett sätt som dom aldrig får reda på. Ge inte dom nöjet att vinna till slut.

Julen är ingen bra tid.

Nu har jag lovat länge att jag ska blogga men de har liksom inte funnits tid för det eller ork för den delen.
Men nu har jag tagit mig i kragen och sätter mig därför ner för att skriva om den tiden som är just nu. Nämligen julen.

Jag kommer skriva detta i två delar då jag firade varannan jul i Finland och varannan i Sverige
Innan farfardog så var julen min favorit högtid, vi firade alltid julen i Finland vartannat år eftersom jag är skillsmässobarn och vi åkte varje år till det riktiga Tomtelandet i Rovaniemi. Ja de är det riktiga tomtelandet, det i Mora är bara en ripoff och inte tvärtom.
Firandet bestod av många skratt, många presenter, farfar som lekte med mig och mina nya leksaker. Ingen alkohol, god mat. Ja allting var trevligt. Ingen gick ut för att hämta tidningen men tomten kokm ändå, än idag vet jag inte vem som var tomten men pappa har hintat med att Tomten på tomteland är en vän till familjen så jag gissar på att den Riktiga tomten kom till oss på jularna vi firade där. Det var det absolut bästa jag visste att få fira julen i Finland med min förebild Farfar. De mesta minnerna jag har i från tiden är just tmten och känslan som låg över farmor och farfars lägenhet, de va altid glädje och skratt där.

Och varannan jul firade man hos mormor och morfar, visst de va väl trevligt det med men ingenting kunde slå julen i Finland. God mat, trevligt med mammas sida av släkten, många julklappar men inte fullt lika mycket lek och bus, vad jag minns, lite tryckande känsla och jag var väl ledsen också då man inte fick fira julen i Finaldn så jag bidrog väl lite med den tryckande känslan som ligger över jularna där.

När farfar sedan dog så slutade vi fira jul i Finland, så julen med pappa var inte densamma längre, alkoholen blev mer tilltagande varje jul och stämmningen var på den nedersta bottnen kan man säga. Jag slutade även fira jul med mamma för julen var inte rolig längre. Det var Finland som gjorde jularna behagliga.
Jularna hemma hos mamma efter att hon blev tillsammans med hennes senaste missfoster var inte speciellt roliga heller, där var det nertryckningar, "du är inte kvinna nog att stå vid spisen" misshandlet både fysiskt och psykiskt både mig och när jag såg på.
När jag nu sitter och skriver om detta så försöker jag minnas min sista jul på båda sidor men jag kommer bara ihpg jularna hos farfar. Men iallfall, den ofrivilliga ensamheten pga alkohol och sånt gjorde att jag började ogilla julen mer och mer. Så när jag sedan som 15 åring blev placerad i fosterfamilj så tänkte man att de kanske blir ändring  det hela men det blev det inte. Mina fosterföräldrar drack mycket alkoholm dom med under julen och det är en av alla anledningar till att jag hatar julen, denna alkohol, mycket nertryckningar, och sexuella utnyttjanden. Köpa saker till folk bara för att skämma ut dem inför släkt och vänner, på ett nedlåtande sätt. Återigen ofrivillig ensamhet, ont i magen, vad kommer att hända i år, blir det likadant som sist osv var tankar som präglade hela julhelgen.

Så julen är ingen glad högtid för mig och därför har jag idag valt bort julen mer eller mindre, Jag har inget emot om folk vill ge mig presenter och jag köper gärna presenter till folk, men jag firar inte julen som andra. Självvald ensamhet nu mera, jag sitter hellre ensam och kollar på grinchen än att fira tillsammans med någon. Jag trivs bäst så för att slippa obehaget som julen skapar för mig. Jag sätter gärna upp julgrejor och lyssnar på lite julmusik och så och har det mysigt. Vem vet en dag kanske julen känns bättre, och mycket av det är pga hur jularna har sett ut för mig tidigare. Firar jag med någon så har jag fortfarande takarna på hur kommer det bli i år, kommer de bli som vanilgt osv,
Ne jag besparar mig den ångesten genom att vara ensam och kolla på min Grinch, =)

Sen får jag panik av alla hysteriska människor kring julen. Jag fixar det inte, Men det är en annan historia som dom flesta tror jag känner. Julstressen.

Over an out

˜ Lily