Jag är på rätt väg

Just nu har jag en väldigt bra period. De senaste dagarna har allt känns bättre med min depression. Jag börjar tro på mig själv igen mer och mer. Ingen som kontrollerar mig längre. Jag har brutit mig lös ännu en gång från negativa saker runt mig. Det kommer att komma dagar, tillfällen och personer som gör att jag är tillbaka där jag har varit några gånger i mitt liv.

Men för varje gång det händer så tar det kortare tid att göra sig av med det. Känslorna och tankarna kring dessa tillfällen, saker och dagar blir också kortare. 
Till slut kanske jag inte ens bryr mig längre, till slut kanske det tar bara någon dag innan jag brutit mig ur det. Och då har jag kommit lång då har jag tagit mig ur depressionen helt... förhoppningsvis. Jag lär mig sakta men säkert och jag blir bara bättre och bättre för varje dag och år. 

Vet man vad man har för problem så är det lättare att lösa det. Och jag blir bättre och bättre att lösa mina egna problem. För en gångs skull börjar jag göra som jag säger till mina vänner och andra som har problem. Jag har börjat lyssna på mina egna ord och lösningar. 

Jag kommer att bli "frisk" från detta så småningom, och det är det som jag siktar på. 

Och du är till stor hjälp även denna gång. <3

Over and out 

~ Lily

30 års dagen

Till att börja med så ska jag vara ärlig och säga att när jag fyllde 16-20 år så trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva min 30 års dag. Man var så djupt inne i depressionen och man stod i skit ända upp till öronen. Man såg nästan ingen utväg ur det, och att fylla 30 år var så långt borta och nästan omöjligt att tänka sig.
Men nu är man där.. 30 år. det är ändå rätt stort att fylla 30, man blir liksom mer "vuxen" Nu måste man inte vara med 18-20 åringar på krogen nu kan man gå på 30+ dagar. Man slipper vara ute med dom som gick lågstadiet när man själv var gymnasieelev.
När jag ser på mitt liv idag så kan jag inte annat än att le, jag gillar mitt liv jag har nu, ja är så glad att jag stod ut genom dom jobbiga åren och verkligen kämpade mig fram till där jag är i dag, jag kan inte önska mig ett bättre liv.
I går på min 30 års dag så kom mina två bästa kompisar över, den ena med barn och pojkvän. Vi fikade hemma hos mig sedan var det att klä om sig till Prins Per-Eric och ge sig ut på äventyr och hitta en prinsessa. Vi drog in på gallerian i Kramfors och där började jakten.
Efter en stund hittade jag en kille som ville bli min prinsessa och flytta in med mig i mitt stora slott, leksaksstugan i lekhörnan på gallerian. :P
Sedan när uppdraget var klart så var det dags att dra vidare mot nya äventyr. Närmare bestämt Övik och paradisbadet och spa anläggningen.
Jag och min kompis hade riktigt mysigt och väldigt roligt. Stenen och flytkorken. Jag är stenen förresten, jag sjunker som en sten i vatten.... ÄVEN saltvatten. =)

Men ja jag hade en riktigt trevlig dag tillsammans med vänner och jag kommer att kunna titta tillbaka på denna helg och åtminstånde vara glad för en födelsedag när jag blir äldre. I kväll blire det fest för att man fyllde år, för idag finns det chans för barnvakt till allas ungar. =) Så de blir en två dagars 30 år firande.
Men jag kan inte vara annat än lycklig för hur mitt liv har blivit. Min bästa tid i livet har börjat.
Som Molly Sanden sjunger "det bästa kanske inte har hänt ännu"


Over and out

~ Lily

Djupa tankar.

Alla har vi bagage som vi dras med och det måste man komma ihåg. Det är inte bara jag som har bagage, vi alla har det. Mitt bagage är ganska stort och det är ingenting jag direkt döljer längre. Men trots mitt bagage så försöker jag att inte tänka på vad som skulle kunna hända för det skulle förstöra allt. Paranoid kan jag vara för andra saker tycker jag. Jag vill inte vara kontrollerande därför försöker jag släppa tankarna som försöker styra över mig.   

Som sagt mitt bagage är rätt stort och det kommer ta mer än ett blogginlägg för det. Men här kommer en del av mitt bagage.
"Things like this keeps me up all night!"
Jag tänker inte ge upp mitt liv för någon igen. Mina vänner, teatern och karaten är min familj och de kommer alltid att vara en del av mig och det måste folk ta och acceptera. Att ge upp mina vänner, karaten och teatern är som att ge upp en del av mig själv. Jag är ingenting utan dessa 3 komponenter i mitt liv, jag har dessa 3 komponenter att tacka för att jag fortfarande finns vid liv. När teatergänget kom in i mitt liv första gången så var jag väldigt nära på att avsluta det som kallas för liv. Jag stod på bergskanten och funderade på att hoppa för att säga det metaforiskt. Då hade jag varit utan karaten i något år redan för att mina fosterföräldrar hade tvingat mig att sluta. Jag hade redan förlorat en stor del av mig själv och var villig att sluta det lilla som var kvar av mig. När jag sedan flyttade ner till mitt ex, när jag sedan valde att flytta från teatern och mina vänner som jag hade kvar och den nya familjen jag hade fått så dog ytterligare en del av mig men jag gjorde det för kärleken. Kärleken som inte höll mer än 3 år kärleken som inte lät mig hålla på med det jag älskade för att han var rädd att jag skulle bli självständig igen. Efter 3 år så insåg jag sanningen och jag sa till mig själv "aldrig en gång till, aldrig".

2015 så flyttade man tillbaka hem med många tankar och många känslor.
Det bästa jag gjort i mitt liv, samma år började man med teatern och karaten igen. Äntligen var jag tillbaka där jag ska vara, där jag kunde känna mig trygg och hel igen. Och jag tänker inte lämna det en gång till, inte ens för kärleken. Jag vill vara hel, jag vill vara jag, jag vill göra det här.
Karate, teater, vänner = Familj 💖
Det är det här jag ska göra och det är här jag ska vara.

Jag är fylld av ångestfyllda tankar och känslor i stort sett varje dag, men jag försöker inte låta det vinna över mig eller styra mitt liv. Jag försöker att styra det precis som jag försöker att styra över min smärta i kroppen. Men vissa dagar så tar det över helt och hållet och det måste jag ibland låta den göra så att det inte sväller över och blir för mycket på en gång. För då vet man aldrig vad som kan hända. Jag är inte självmordsbenängen längre, och det finns ingen risk för att jag kommer att bli det igen. Isåfall skulle inte min psykolog ha släppt mig "fri" när hon kände att vi var "klara" med varandra.
Här är en bild på jumpsuiten som jag har köpt till mig själv. Väldigt skön jumpsuit i ett väldigt skönt och lent tyg. En klassisk kostym liknande modell med vida ben. Köpt på Lindex och en bild på mig i den kommer att komma. Jag har varit lite upptagen med jobb och födelsedagar så har inte riktigt hunnit med mig.


Om ni undrar varför jag har valt att tillägna en sida för Mattias så är det för att den mannen har gjort så mycket för mig under mitt liv även fast vi bor så långt i från varandra idag. Han har inte bara en röst av guld han har ett hjärta av guld med. Mattias jobbade på min skola under slutet av 90-talet och det var det bästa för mig. Han såg hur sönder jag var och hur ensam jag var. Han fick mig att börja med musik och teater som barn. Han satte mig vid pianot på fritids och lärde mig att spela och att små sjunga. Han blev en förebild och idol och det är han fortfarande. Mattias är en av mina största idoler, jag älskar hans röst och hans låtar som har har gjort och skickat till mig. Och jag har sagt det att den dagen jag skulle gifta mig, om det blir någon gång, så ska Mattias sjunga på bröllopet tillsammans med min bästa vän.


Over and out

~ Lily