Överlever toxiska föräldrar.

Det här skriver jag för jag vet att det finns andra som har det ungefär som man själv har haft det. 
Detta är till alla dom som har tagit avstånd och dom som fortfarande kämpar med att ta avstånd från sin toxiska far och även kanske sin mor och funnit lyckan i från dem. har du inte hittat styrkan än så kommer du att göra det. 

Allt jag kommer att skriva är direkt i från mitt hjärta och jag har själv upplevt detta, det finns många precis som jag själv som inte har haft en bra barndom och det finns många som i skrivande stund inte har en bra barndom. 

Jag vet att du vill ha och ville ha så mycket av dina föräldrar men som du inte fick eller får. 

Och jag vet att det har sårat dig så illa och att det sårar dig väldigt illa. Ens föräldrar ska man kunna älska från månen och tillbaka men problemet är att dina föräldrar aldrig visade eller visar dig samma kärlek på samma sätt.

Dom är själviska nog att göra andra saker när ni behöver dem.

Dom var och är inte när när ni mår dåligt, när ni behöver dem, när ni misslyckas på test. Dom var aldrig där för dig när du skulle börja ta körkort och dom kommer inte att vara där för er som just nu lever i detta.

Ingen av dom var och kommer inte finns där när du behöver prata om de saker som man ska kunna prata om med sina föräldrar.

Och vet du vad det värsta är? Som än idag kan störa mig. 

Alla andra barn runt dig hade och har underbara föräldrar, som var och är med dem hela tiden, för att ge dem kärlek och det stöd de behöver så mycket. Det är bara är bara du som inte får det som du behöver och längtar efter så mycket.

Sanningen är att man ber inte om mycket när man är i denna situation. Man bad dem bara komma på en match, en tävling, en föreställning, man ville bara att dem skulle vara stolta över en för sina prestationer. 

För även om det bara var små saker så betyder dem så mycket för en själv. Man är bara barnet själv och trodde att ens föräldrar skulle vara några som skyddar en från alla det dåliga sakerna som kunde hända.

men dina föräldrar var aldrig och är aldrig där, för varje gång du ville ta och vill ta deras hand när du var/är rädd för något, släppte/släpper dom din hand och säger åt dig att möta dina rädslor. 

För varje gång du ville/vill ha en kyss eller kram, för du har inte sett honom på länge, sa dom bara "hoppa in i bilen" och frågade ingenting om dig.

Dom vill inte höra något om dina känslor, om dom saker du gick/går igenom eller om dina känslor gentemot dom. 

Dom var/är kall och avlägsna emot dig, dom kanske till och med är bättre föräldrar till dina vänner än till dig i mellan åt och du har märkt det. 

Dom bär sig åt som om dom inte är föräldrar till dig, dom uppträder som om dom inte vill ha dig och p.g.a. detta så blir ditt hjärta söndertrasat. 

P.g.a. deras kalla inställning tror/trodde du att du inte är tillräckligt bra.

Du tror/trodde att problemet ligger/låg hos dig även om det är/var dina föräldrar problem hela tiden.

Du kände/känner dig mindre värd och du frågar/frågade dig själv om dina föräldrar skulle ha varit lyckligare om dom fått någon annan till sin son eller dotter.

Man frågar sig själv om man gjort någonting fel hela tiden, och varför ens föräldrar inte gav den kärlek man förtjänade. och man tillbringar så många sömnlösa nätter som barn med att gråta sig själv till sömns och lida i tystnad. 

Men vet du vad?

Även om du tror att allting är ditt fel så måste du veta att det är inte det. 

Du hade bara oturen att vara barn till känslomässigt otillgängliga föräldrar, någon som inte ens älskade sig själva på riktigt. Du var bara ett offer för toxiska föräldrar som tittade på dig men aldrig erbjöd dig sin hand. Så var arg, ta sönder saker, gråt, gör vad du vill. Släpp bara ut ilskan.

Låt all den toxiciteten och ilskan som är inne i dig lämna din kropp. 
För om den stannar inne i dig kan den döda dig. Mängden frustration som kommer ur att inte få kärleken du längtar efter är så stor att den skulle kunna kväva dig till en emotionell död. Men det är inte det du vill, eller hur?
Du vill inte att dina föräldrar ska se att dom förstörde dig, du vill inte att dom ska se hur elden i dina ögon bli mindre och mindre.
Du vill att dom ska se dig stå på dina egna ben efter att ha överlevt så många dåliga saker som dom gjorde mot dig.
Du vill inte att dom ska se att du var deras offer och att du kommer att leva med ärr på ditt hjärta i hela ditt liv. Nej, det vill du inte alls.
Det är därför du behöver vara smart.
Du måste tänka på hur du ska övervinna dina problem. Och vad du än gör, försök inte hämnas på dom. Du vet, karma är hårt och det kommer att få dom att betala för allt dom gjorde mot dig.
En dag kommer dom att be dig att ge dom bara lite av din kärlek, att skaka eras händer ordentligt medan dom säger deras sista ord.
En dag kommer dom att känna sig som du gör nu, precis som ett litet barn, som hungrar efter kärlek och förlåtelse.
Den dagen kommer du att komma ihåg hur du bad dom att hålla din hand när du var rädd. Och du kommer att komma ihåg hur dom släppte din hand och sa till dig att du skulle möta dina rädslor.
Det minnet kommer att sticka dig i hjärtat med all sin kraft men du kommer fortfarande att ge dom din hand.
Du kommer att förlåta dom för allt dom gjorde mot dig. Du kommer att visa dom att du är en större person än dom någonsin var.
Men du kommer också att låta dom gå. Att hålla fast vid någonting som aldrig var riktigt och äkta har ingen mening.
Och om du någonsin kommer ihåg dina föräldrar, om något påminner dig om dem och om du önskar att dom var där hos dig, hämta inte telefonen för att ringa dem.
Ja, dom är dina föräldrar, dom är din skapare, men dom är också dom som förstörde dig när du var som mest sårbar.
Du får lov att älska dem.
Men älska dem på ett sätt som dom aldrig får reda på. Ge inte dom nöjet att vinna till slut.

Bara en massa lögner

Jag tänker inte ens försöka att dölja min frustration. Jag är så less på lögner, och att man går på varenda jävla lögn varenda gång. Av folk i den innersta kretsen som inte ska ljuga och älska en villkorslöst. 29 år av bara en jävla massa lögner. Jag lär mig visst aldrig, jag vet att det är så här det kommer att vara och jag vet att lögnerna kommer att vara det ända som kan ges, men att jag går på dessa lögner varje gång, är helt ofattbart. Det har alltid varit samma lögner, jämt med några få modifieringar och lite nya lögner men det har alltid varit lögner. Varför? I 29 år! När ska jag lära mig.

Några säger att det är för att jag hoppas på att det ska bli ändring? Men hur kan jag hoppas på det när jag vet hur det alltid har varit i 29 år. Det är ändå 29 år vi pratar om. 

Ja hoppet är det ända som finns kvar när det ser mörkt ut, men någonstans borde jag väl ändå inse att det aldrig kommer att bli annorlunda, inte när det gäller det här i alla fall. Jag får bara lära mig att leva med det helt enkelt. Du uppfostrade mig ändå i 15 år innan jag blev placerad hos den där inte så bra fosterfamiljen. 

Skulle det skada att vara ärlig en gång i livet? Det ända jag vill ha är sanningen, att folk ska vara ärliga. Ärlighet vara längst.

Förlåt, jag behövde bara skriva av mig lite. =)

Over and out

~ Lily

Djupa tankar.

Alla har vi bagage som vi dras med och det måste man komma ihåg. Det är inte bara jag som har bagage, vi alla har det. Mitt bagage är ganska stort och det är ingenting jag direkt döljer längre. Men trots mitt bagage så försöker jag att inte tänka på vad som skulle kunna hända för det skulle förstöra allt. Paranoid kan jag vara för andra saker tycker jag. Jag vill inte vara kontrollerande därför försöker jag släppa tankarna som försöker styra över mig.   

Som sagt mitt bagage är rätt stort och det kommer ta mer än ett blogginlägg för det. Men här kommer en del av mitt bagage.
"Things like this keeps me up all night!"
Jag tänker inte ge upp mitt liv för någon igen. Mina vänner, teatern och karaten är min familj och de kommer alltid att vara en del av mig och det måste folk ta och acceptera. Att ge upp mina vänner, karaten och teatern är som att ge upp en del av mig själv. Jag är ingenting utan dessa 3 komponenter i mitt liv, jag har dessa 3 komponenter att tacka för att jag fortfarande finns vid liv. När teatergänget kom in i mitt liv första gången så var jag väldigt nära på att avsluta det som kallas för liv. Jag stod på bergskanten och funderade på att hoppa för att säga det metaforiskt. Då hade jag varit utan karaten i något år redan för att mina fosterföräldrar hade tvingat mig att sluta. Jag hade redan förlorat en stor del av mig själv och var villig att sluta det lilla som var kvar av mig. När jag sedan flyttade ner till mitt ex, när jag sedan valde att flytta från teatern och mina vänner som jag hade kvar och den nya familjen jag hade fått så dog ytterligare en del av mig men jag gjorde det för kärleken. Kärleken som inte höll mer än 3 år kärleken som inte lät mig hålla på med det jag älskade för att han var rädd att jag skulle bli självständig igen. Efter 3 år så insåg jag sanningen och jag sa till mig själv "aldrig en gång till, aldrig".

2015 så flyttade man tillbaka hem med många tankar och många känslor.
Det bästa jag gjort i mitt liv, samma år började man med teatern och karaten igen. Äntligen var jag tillbaka där jag ska vara, där jag kunde känna mig trygg och hel igen. Och jag tänker inte lämna det en gång till, inte ens för kärleken. Jag vill vara hel, jag vill vara jag, jag vill göra det här.
Karate, teater, vänner = Familj 💖
Det är det här jag ska göra och det är här jag ska vara.

Jag är fylld av ångestfyllda tankar och känslor i stort sett varje dag, men jag försöker inte låta det vinna över mig eller styra mitt liv. Jag försöker att styra det precis som jag försöker att styra över min smärta i kroppen. Men vissa dagar så tar det över helt och hållet och det måste jag ibland låta den göra så att det inte sväller över och blir för mycket på en gång. För då vet man aldrig vad som kan hända. Jag är inte självmordsbenängen längre, och det finns ingen risk för att jag kommer att bli det igen. Isåfall skulle inte min psykolog ha släppt mig "fri" när hon kände att vi var "klara" med varandra.
Här är en bild på jumpsuiten som jag har köpt till mig själv. Väldigt skön jumpsuit i ett väldigt skönt och lent tyg. En klassisk kostym liknande modell med vida ben. Köpt på Lindex och en bild på mig i den kommer att komma. Jag har varit lite upptagen med jobb och födelsedagar så har inte riktigt hunnit med mig.


Om ni undrar varför jag har valt att tillägna en sida för Mattias så är det för att den mannen har gjort så mycket för mig under mitt liv även fast vi bor så långt i från varandra idag. Han har inte bara en röst av guld han har ett hjärta av guld med. Mattias jobbade på min skola under slutet av 90-talet och det var det bästa för mig. Han såg hur sönder jag var och hur ensam jag var. Han fick mig att börja med musik och teater som barn. Han satte mig vid pianot på fritids och lärde mig att spela och att små sjunga. Han blev en förebild och idol och det är han fortfarande. Mattias är en av mina största idoler, jag älskar hans röst och hans låtar som har har gjort och skickat till mig. Och jag har sagt det att den dagen jag skulle gifta mig, om det blir någon gång, så ska Mattias sjunga på bröllopet tillsammans med min bästa vän.


Over and out

~ Lily

Tankar!

Denna vecka har det inte blivit någon träning för att i lördags så knastrade det i min högra sida Ovanför höften och efter det har jag haft ont i ländrygg och höft och har inte kunnat lyft benet för att kunna sparka samt så har ryggen varit stel och öm, så har tagit en vilopaus denna vecka! Får köra på från och med nästa vecka igen och köra hela våren till sommaren och försöket på det svarta bältet. Dock så kör jag på som vanligt med strechingen och lite lättare träning hemma så att man blir en aning smidigare, behåller konditionen och så att ryggen kommer igång igen.

Att denna lilla flicka skulle växa upp på det vis som hon har gjort och alla de motgångar hon har fått upplevt. Om jag visste hur livet skulle te sig vid den här åldern så skulle jag nog inte ha fullföljt livet eller be om att få leva ett annat liv någon annan stans. 

Om jag skulle ge denna flicka några ord på vägen så skulle det vara

"Du kommer att möta motgångar och prövningar som många andra inte får uppleva, du kommer att tycka att livet är skit men du tar dig igenom det. Du är en stark flicka och du klarar allt som kommer i din väg. När du känner att du vill ge upp så berätta det för någon och ta hjälp av folk. Prata om ditt liv och berätta hur du mår och stäng inte in dig. Det kommer göra det svårare för dig!"

Idag så har jag det rätt bra men jag har fått kämpat mig igenom många prövningar. Jag har verkligen fått jobbat mig fram för att komma dit där jag är. Jag är helt nöjd med det jag har och vad jag gör. Jag kommer nog alltid att ha någon form av deprission och jag kommer nog alltid att övertänka allt och jag kommer nog alltid att stänga av både mig själv och inför den yttre världen när jag mår dåligt, men jag tar mig alltid igenom allt som kommer i min väg. Jag kommer alltid ha för många känslor och för lite balls för att visa dem för folk. Jag älskar mitt liv som det är, precis som det är, jag har allt jag kan önska mig så som det är nu. 

Denna vinter har jag haft många tankar och många känslor att ta hand om och har varit nere i många dalgångar med mitt mående, men det är bara ännu en period som jag måste ta mig igenom och det kommer jag att göra precis som alla andra gånger.
Tankarna på dig hjälper mig att hålla mig i schack och de hjälper mig att orka gå vidare. Utan att du vet om det så hjälper du mig jätte mycket. Du är verkligen unik på det viset. 

Nu ska jag ta och göra någon nytta och erövra min garderob på nytt.

Over and out

~ Lily

Tankar om 2018

Inlägg 303.

Ja vad säger man. Nytt år och nya möjligheter som dom säger. Just nu är det inte så mycket nya möjligheter som närmar sig vad jag vet. Har påbörjat nästa repertoar för Alexis och kollar på nya outfits åt henne. Hon kommer att få mycket uppmärksamhet i år av mig. Alexis kommer nog att dyka upp i olika sammanhang här i sommar så jag har lite press på mig att fixa fram lite saker till henne. 

Det blev en massa jobb på Life i November och December med flytten. När flytten var så gott som klar så började julruschen, så det var fullt ös hela tiden. Det var jobbigt men riktigt roligt. Jag tror inte jag skulle byta det jobbet mot något annat för jag trivs riktigt bra där. Och det är roligt att höra av chefen att kunder har berömt mig för att jag kan så mycket. Då blir man faktiskt lite glad.

Idag så börjar vårterminen på karaten och där med så börjar hårdträningen för det försöket på svart bälte i sommar. Jag har gjort upp en plan för min träning, 2 gånger i veckan kommer jag köra på som vanligt med karaten och om 3 veckor så kommer jag även att börja träna på onsdagar i våran träningslokal och sista 2 månaderna så kommer jag öka med 4 gånger i veckan. Utöver det så ska jag försöka gå eller jogga minst varje dag. Det kommer bli en hel del fokusering på träningen denna termin så man är så bra man kan vara när man ska göra ett försök på bältet. 

Hösten har varit en väldigt jobbig period rent psykiskt, det är så många som har lämnat mig under 2018 så det har varit väldigt tungt. Trodde verkligen att 2018 skulle bli mitt glada år, 2018 började riktigt riktigt bra. Jag va lycklig för första gången på länge. Men det höll inte speciellt länge. för sedan började än det ena än det andra att braka utför och dödsfall på dödsfall ramla över en. 2018 slutade med ett dödsfall och väldigt många fina minnen av den personen och väldigt många tankar på en annan person som stått mig nära, så mitt huvud var inte där det skulle vara när tolvslaget slog och 2019 började. Dessa 10 dagar har varit helt okey ändå och jag tror att jag är på rätt spår igen. Jag hoppas verkligen att 2019 blir ett bra år och att det inte blir lika många bortgångar detta år.

Man kanske ska ta och försöka städa klart inför helgen trots trötthet och smärta i kroppen, men jag kommer inte att kunna städa i helgen då man jobbar och har besök. Just nu är det en sådan där dag där fibron verkar vara värre än vanligt men jag tänker inte låta den vinna. 

Thinking about you.

Over and out 

~ Lily

Jobb jobb jobb och krasslig rygg.

Idag vaknade jag vid halv åtta och ryggen var nästan helt ur funktion, vette tusan hur jag har sovit i natt. Var så stel i  ländryggen att det värkte ner i benen och upp mot skuldrorna. La mig på soffan i hopp om att det skulle släppa men inte det. Strax innan tio bestämde jag mig för att gå in till stan och jobbet på en kopp kaffe så jag kunde rucka upp ryggen lite med promenaden men det slutade med att jag fick jobba i stort sett en full dag bara så där. Pengar till mig och ryggen blev mjukare på att flytta sko kartonger och hyllor runt runt i butiken. Så det blev två flugor i en smäll där. Glad "plånbok" och glad rygg. =)
När man sedan kom hem så blev det lite planering inför sommaren och jag måste nu sätta mig och skriva minst två monologer inför sommaren för ett projekt. Tur man är rätt duktig på det. Sedan ska det ju även planeras för andra projekt som ska bli i början på hösten. Så jag har det jag gör och jag älskar varje sekund av det. Men nu har jag mer kött på benen för varje projekt så nu ska det gå mycket lättare och bättre att få ihop texterna till allt.

Utöver det så ser jag att jag börjar närma mig 300 inlägg på den här bloggen och som mitt 300 inlägg funderar jag på att skriva ner hela sanningen om mitt liv från födsel till nu. Den är i stort sett redan färdig skriven jag har bara inte haft mod nog att lägga ut det, men jag kanske gör det som mitt 300de inlägg. Detta inlägg är mitt 290 inlägg så det börjar närma sig. =) Får väl se om jag har mod nog att lägga ut det för allmänheten. Den har legat under bearbetning i några månader så den har varit på väg länge.

Ne åter till teater skrivandet.

Over and out

~ Lily

Våren.

Det är så skönt att våren äntligen är på väg, härliga promenader i solen och härliga joggingturer i skogen, picknick på någon härlig plats.. Ingen mer snö, halleluja för den dagen då det är borta. =)
Denna påsk har varit ganska intressant, jag har jobbat med några musiker och vi har gjort upp en plan och det känns riktigt bra. Jag hoppas dom går med på att spela in denna ide så jag får den i min samling av minnen. Vore en kul grej och ha sin egen demo liggandes i bokhyllan. =)
Sen är det bara en grej kvar att uppnå, och det kommer jag göra en dag. Allt jag behöver fram tills dess är hopp. =)

Nu finns några av årets klipp på våran youtube kanal, "Orevy Kanalen", det kommer att komma fler så småninom men jag har inte hunnit med mig riktigt. Det är några klippa att gå igenom och lite folk att fråga om man får lägga ut dem på youtube. =) Nästa års revy blir minst lika storslaget.
Men först revygalan sedan kan man börja fokusera mer på nästa projekt och revy. =) One thing at the time.
Nu ska man väl ta och gå tillbaka till att göra ingenting ett tag till. Idag är det verkligen en sådan där lat dag kan jag lova. Faktiskt så är det skönt att bara titta på serier och återhämta både hjärnan och kroppen utan att behöva jobba med dem hela tiden. =)

I helgen fick jag ett meddelande på facebook av någon som jag verkligen inte ville ha ett meddelande av. En person som har förstört så mycket för mig. Jag förstår varför denna person skickar ett meddelande till mig, jag är en av alla som han sårade och skadade väldigt mycket. Han berättade saker jag redan visste, att han suttit i fängelse och sitter nu på behandlingshem, han håller alltså på att habiliteras, vilket jag tvivlar på att det någonsin kommer att funka på den människan. Iallafall detta meddelande fick jag av denna person pga att denne går på ett 12 stegs program på det här behandlingshemmet, dom flesta som behandlas går igenom dessa steg. Iallafall i detta meddelande så blev jag kallad medberoende. Detta gjorde mig ganska irriterade då jag inte alls var en medberoende åt denna person, jag var offret i det hela. Det var bland annat jag som fick stå ut med den psykiska misshandlet, det var jag som fick genomgå sexuella trakaserier och det var jag som fick utstå den fysiska misshandlet. Det var jag som fick höra hur dålig jag var, att jag inte skulle bli något, att jag inte kan klara något, det var jag som fick skiten för att saker inte gjordes.
Denna person kan be om förlåtelse hur mycket den vill, jag kommer aldrig att förlåta. Jag accepterar att jag fick det där meddelandet och jag accepterar varför jag fick det. Men jag kommer aldrig att kunna förlåta. Jag gick vidare och lämnade allting bakom mig för 7 år sedan.

Over and out

~ Lily

en nypa sanning.

Sanningen.

Jag vet att det finns fler där ute som har samma problem som jag. Som lever med depression och ångest, som har fibromyalgi, som gett upp på kärlek och som vuxit upp i dåliga familjeförhållanden. Jag känner att jag måste skriva av mig om min depression och mina tankar och problem. Och hur jag klarar mig igenom dagarna som går. Helt ärligt i bland undrar jag hur jag har klarat mig i snart 28 år innan jag tog tag i saker och ting på riktigt. Just idag tänker jag dock väldigt mycket på kärleken och känslor, vilket har fått mig att tänka på allt annat också och jag kan inte hålla allt inom mig längre. Jag måste få ut det ur mig och jag hoppas att min historia kan hjälpa andra att orka leva vidare. ☺

Jag är person som alltid har haft 1000 bollar i luften samtidigt för det har varit så lätt att göra saker istället för att känna och tänka. Grävt ner mina känslor och mina tankar i det jag gör istället. Senaste 6 månaderna har jag börjat släppa vissa saker för att verkligen känna och tänka och mycket tack vare min psykolog jag har. Jag håller på att för en gångs skull gräva i mitt liv för att få en bättre framtid. Jag har överlevt länge på de metoder jag har själv skapat men de räcker inte i längden att leva så här. Det sätt jag har valt att vara på för att överleva så som jag har gjort fram tills nu skadar de relationer jag vill skapa för framtiden. Jag har under mina år valt att leva under en fasad att allting är bra fast det inte har varit det alla gånger. Jag har under min uppväxt klarat mig igenom misshandel och missbruk i familjen, övergiven i lägenheter och hus med 100 kr till mat för en vecka. 
Jag ha länge levt med min depression och med min Fibromyalgi, redan som 16 åring började jag känna av min värk och med åren så har symtomen blivit fler och värre. värre depression, ständig trötthet, ledproblem, dimsyn och synbortfall, orolig mage, listan kan göras lång. 
Och med den historia jag nu kommer att berätta en del av så är det inte så konstigt att jag lever med depression, ångest, oro, tillitsproblem, svårt att släppa in folk och har fibromyalgi. 

Det är en ständig kamp med mig själv. Jag vill berätta hela min historia men jag är inte helt redo att öppna den dörren helt ännu. Har inte ens vågat öppna den dörren för psykologen helt än heller, och att öppna den dörren för någon speciell är nästa steg tydligen enligt psykologen. jag gör försök att berätta min historia för att jag behöver det och för att kanske hjälpa andra i samma situationer. Men jag är inte helt redo än att göra det men det kommer nog så småningom. 

efter flera timmar skrivande om min barndom i ett utkast så säger jag god natt.

Over and out

~ Lily ♥

Förkyld och tankar

Jag har inte tid med detta, att vara förkyld nu. Jag hoppas att jag är frisk i morgon. Jag har verkligen inte tid. Gradering om några veckor och en del teater jobb som måste göras. Soffan är verkligen ingen bra plats för mig just nu men va gör man inte för att bli frisk så snart som möjligt.
Fast denna tid i soffan ger en tid för eftertanke, och man kommer i kapp med lite serier.

På tal om ingenting så går det framåt för oss i revyn i år. vi har aldrig varit så här tidig med saker och ting. vi har repat två gånger på scenen och nästa rep blir musik rep. vi brukar normalt inte ställa oss på scen förrän om några veckor och musiken ännu längre fram. Det går riktigt bra i år faktiskt. synd bara att man blev sjuk just nu när jag måste bli klar med en låt till nästa vecka. De finns en dag i morgon med så hoppas jag känner mig piggare då så jag kan jobba lite på det.

Du finns i mina tankar.

"Too much light in this window,

Don't wake me up,

Only coffee no sugar inside my cup,

If I wake and you're here still, gimme a kiss,

I wasn't finished dreamin' about your lips..."

"...I don't wanna fall, fall, fall, fall asleep no,

I don't wanna fall unless I'm falling for you

I don't wanna fall, fall, fall, fall asleep no,

I don't wanna fall unless I'm falling for you"

- Chris brown - Don't wake me up

Over and out

~ Lily

Att vara sårbar

Ibland måste man spåra ur för att de bra ideerna ska kunna krypa fram. Dock just idag så resulterade urspårningen med att jag börjar fundera på allt annat än att få ut dom bra ideerna. det blev en blockering istället. Vad är det som händer? För mycket i huvudet? ja kanske det.
Tänker på dig jävligt mycket numera. Det går inte en dag utan att jag fundera på vad du gör eller hur du verkligen mår. ibland önskar jag att jag verkligen visste vart du stod.
jag vet inte varför jag skriver om dig just nu för jag brukar inte skriva om dig på det här sättet här. Men jag måste väl få ut vad jag tänker på kring dig.
Jag är så van vid att inte prata om mina känslor, att stänga dom inne, att inte prata om min tankar, att inte visa mig sårbar. Så det gör det så svårt att vara sårbar och visa det för andra speciellt någon som dig. Någon som man verkligen bryr sig om.
Jag kan vara svår att nå in på livet med tack vare detta, jag stänger gärna in mig själv i mig själv. Jag vill inte visa mig sårbar. Med allt som har hänt i mitt liv så visar jag mig som oövervinnerlig och oslagbar. Jag blir elak på mig själv om något går fel, om jag känner att jag råkat säga fel sak, eller gjort fel sak. jag är perfektionist på fel sätt. Jag har en otrolig fasad som jag måste släppa men det är så sjukt svårt. det är så svårt att vara sårbar. Jag känner att skulle jag vara sårbar bara för en liten stund så skulle hela livet rasa samman, hela den oövervinnerliga fasad jag skapat skulle bara rasa. Det finns ingen som jag kan säga detta till men jag vill vara sårbar med/för dig. Jag vill ha dig in på mitt liv, jag vill att du ska lära känna hela mig, jag vill släppa min fasad med dig.
Jag har inte gråtit sedan jag va liten men att skriva om min oövervinnerliga fasad som jag har får mig nästan att börja gråta för jag inser hur mycket jag stängt in, hur mycket allt detta har förändrat mig. Hur mycket problem mitt bagage ställer till med när det kommer till relationer och mycket mer.
Finns en sak till jag måste erkänna trots min oövervinnerliga fasad och bagage så är jag ständigt rädd, rädd för att lita på folk för jag blir troligtvis bränd igen. jag är rädd för att må bra och ha det bra för jag tror det kommer gå åt helvete ändå för de har det alltid gjort.
Jag vill släppa min fasad och begrava mitt bagage långt under marken och lita på dig till 100 % jag vill släppa mitt bagage trots rädslan och föra dig in på mitt liv. Du är verkligen unik, ingen annan har fått mig att vilja erkänna detta.

Det känns jätte konstigt att lämna ut sig så här, att vara sårbar på det här sättet. Men jag måste börja någonstans. =)

Over and out
~Lily

Just idag...

Vissa dagar är bättre än andra. Just nu känns det ganska bra. Men de har mycket att göra med att jag fått varit i replokalen tillsammans med min bästa vän (även kallad systern) deras band ska spela på lördag hemma hos hennes mamma på dubbelt 18 års kalas. Hennes mamma är min extra mamma. 
Just idag känner jag ingen större oro över skolan då jag känner hur bra jag känner mig i syrrans replokal. Men de finns en viss oro där ändå men inte lika stark som härromdagen.
Trots att jag mår relativt bra idag så har jag mina grublerier om saker men vissa saker ska man inte prata högt om. Sägs de. Haha. Tankar som vad ska jag göra, hur ska jag göra, varför nu, varför överhuvudtaget. Finns alltid något att grubla på har jag märkt. 

Innan jag avslutar detta inlägg så tänkte jag puffa en riktigt bra film (enligt mig) "Hurricane Bianca" riktigt bra film. Huvudperson: Bianca del rio. ❤ Handlingen utan att avslöja allt "de krävs en person för att göra en förändring"
Värd att se. ❤

Over and out
~Lily

Call shade if you want! Idgaf

*Begravningen är betald. Kommunen har hjälpt oss!!!

*Vi ska sälja huset och mycket utav grejorna för att betala av begravningen.

*Ingen frågar hur vi mår

*Du måste göra ditten och datten. Flytta dina saker, du får inte bo kvar.

*Vi ska dela på kostnaden för katten på 3, eller egentligen är det du som ska betala det.

First off man dödar inte en friskt katt som har många år kvar att leva. Pay it yourself bitches, Erat beslut, era pengar.

Jag har lovat att inte starta ett tredje världskrig men snart sprängs atombomben Lily..

Hur dum tror ni att jag är? Och som om det inte vore nog varför pratar ni inte med mig personligen. Sa vi inte dagen efter han dog att vi alla va en familj? Oh thats right. Ni tänker alltid bara på er själv i den där delen av familjen.. Dosen't matter.
Jag har klarat mig hela livet utan er och jag kommer klara resten av livet utan er.
Allt ni gör är att sabotera och försöka trycka ner andra för att ni själva ska må bra. Så har ni alltid varit allt jag gör har ni klagat på så jag förstår varför inte inte prata med mig. Men kom inte sen och säg att jag inte "gjorde någonting" för ni ha inte frågat heller. 

Varför ska jag ta reda på hur ni har det efter eran fars död n'r ni inte pratar med mig men ni kan klaga på mig för mamma och anklaga henne för saker. 

I call shade about the whole thing. Men det är jag det.

Ha ett bra liv och kom inte och klaga på mig sen.

Over and out

~Lily

att orka med livet med fibromyalgi

"Oh, it's a beautiful thing
Don't think I can keep it all in
I've just gotta let you know
What it is that won't let me go"

Han får fortfarande min mage att göra frivolter, mina ben att vika sig tredubbelt och mitt leende att vara från öra till öra. De finns ingen skönare känsla än den som han ger mig dagligen. Han kan få mig att orka leva igenom smärtan som finns i kroppen mer eller mindre dagligen. Han får mig att med ett leende orka med mina jobbiga dagar med glömska, smärta, depressioner och allmänt jobbiga saker med skola och folk som gör en galen. Bara tanken på honom gör mig varm och glad.

Vet inte riktigt hur jag ska ta mig från detta ämne till det jag tänkte skriva om men de kanske löser sig på något vis.

Vissa dagar är det extra jobbigt att vara ensamstående och bo ensam med hund. De är ju tur att man har liten hund som inte drar så mycket när smärtan är lite för mycket att orka med. Att bara ta sig upp ur sängen vissa mornar är jobbigt, stel som ett isspätt och smärta som är för mycket. Men är man ensam så gör man allt för att ta sig upp för man har ju hunden som ska ut. Och tur är väl det för annars skulle man bli för det mesta stilla sittandes eller liggandes mer än man bör. Musklerna blir sämre, blodcirkulationen får inget flöde och smärtan blir värre (iallafall för mig). Min älskade pälskling är min räddning många dagar tillsammans med de känslor som man känner för honom. Dessa två faktorer är de största anledningarna till att jag orkar med att leva ensam med alla sysslor och denna sjukdom. Förutm känslorna och hunden så är musiken, teatern och karaten stora anledningar får mig motiverad och orka. Dock har träningen blivit lidande denna termin då smärtan har varit utöver det normala för att vara jag. Träningen har hållt smärtan borta men de få gånger jag faktiskt har kunnat träna denna termin då har det bara blivit värre. Jag vet inte vad som är fel och läkarna vägrar att göra något. Jag är tydligen för ung för att kunna ha det som jag har det. Bara att kämpa vidare och försöka få det tillbaka till det normala igen.

Over and out
~Lily

Rädslan för min egen hem stad

Det finns en anledning till att man inte ska lita på allt och alla. Och det fick jag erfara ännu en gång i går kväll. Jag har en tendens att hamna bland idioter av någon anledning, varför dras dom till mig?

Var och festade med styvbrorsan och redan i början av kvällen kändes det inte helt rätt där. Grabbarna var väldigt påträngande och jobbiga redan när jag kom dit och brorsan varken sa eller gjorde något.
Som den ensamma tjejen jag var i gruppen så skulle jag få bestämma vad vi skulle göra.
Jag bestämmde att vi skulle åka och bowla inne på stan. dock så skulle dom precis stänga bowlingen så då ville grabbarna åka vidare, så jag gav förslaget att vi kunde åka och kolla på jay smith, I ett område jag känner. De lät lockande även för dom, så jag går in på toaletten innan vi ska fara vidare är borta i ca 2 minuter och på den tiden har grabbarna bestämmt att ne vi ska åka till härnösand, de kändes inte alls bra för mig så jag leder chauffören åt ett helt annat håll och när dom vägrar släppa av mig så öppnar jag bara dörren och går ut i farten.
Chauffören hade ju så klart hunnit sakta ner då jag öppnade dörren så jag behövde inte kliva ut i någon hög hastighet. Polisen var bakom så grabbarna fick lite panik så min bror kliver ur bilen och frågar vad det är och jag säger bara att de känns inte bra, det känns inte rätt.
När grabbarna har lämnat mig där så ringer jag min far och kollar vart han är, och vad han gjort. Sa att jag dyker upp på en stund, ringer sedan min bästa vän Chilli och där bryter jag ihop, då faller allting på plats ordentligt då inser jag det som jag hade haft känslan av hela kvällen. Jag skulle ha blivit våldtagen av dom om jag hade följt med så jag gråter i telefonen, och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Efter många om och men så bestämmer jag mig  att jag ska inte vara ensam just nu så jag går till min vän och stannar där någon timma. Jag orkade inte gå till far just då, vill inte berätta vad som hänt för honom. Så jag sitter hos min vän en stund och lugna ner mig innan jag går hem igen till mig. På vägen hem känner jag mig så otrygg så jag ringer min vän och ber han hålla mig sällskap. Så vi pratar hela vägen hem.

Jag har då aldrig känt mig så här rädd någon gång i mitt liv här i trakten. och då har jag ändå blivit misshandlad ute på byn en gång tidigare. Men jag har aldrig varit rädd efter det, Nu däremot så känner jag mig både otrygg och rädd här. Jag älskar att vara hemma i kommunen jag växt upp i, jag älskar att jag har karaten, musiken och teatern igen i mitt liv. Just nu sitter jag och funderar är det värt denna rädsla som jag känner just nu. Visst det är bara dagen efter händelsen och det kan kännas bättre om några dagar vem vet, men är det meningen att man ska behöva vara rädd för sin egen styvbror? att man ska behöva känna att familjen inte hjälper en?


Jag är glad att jag har världense bästa vän som alltid finns där för mig. Chilli du är guld värd. Tack för att du finns min älskade vän. Du betyder allt för mig. <3 Vad hade jag gjort utan dig igår?! Du är bäst.