Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily

Djupa tankar.

Alla har vi bagage som vi dras med och det måste man komma ihåg. Det är inte bara jag som har bagage, vi alla har det. Mitt bagage är ganska stort och det är ingenting jag direkt döljer längre. Men trots mitt bagage så försöker jag att inte tänka på vad som skulle kunna hända för det skulle förstöra allt. Paranoid kan jag vara för andra saker tycker jag. Jag vill inte vara kontrollerande därför försöker jag släppa tankarna som försöker styra över mig.   

Som sagt mitt bagage är rätt stort och det kommer ta mer än ett blogginlägg för det. Men här kommer en del av mitt bagage.
"Things like this keeps me up all night!"
Jag tänker inte ge upp mitt liv för någon igen. Mina vänner, teatern och karaten är min familj och de kommer alltid att vara en del av mig och det måste folk ta och acceptera. Att ge upp mina vänner, karaten och teatern är som att ge upp en del av mig själv. Jag är ingenting utan dessa 3 komponenter i mitt liv, jag har dessa 3 komponenter att tacka för att jag fortfarande finns vid liv. När teatergänget kom in i mitt liv första gången så var jag väldigt nära på att avsluta det som kallas för liv. Jag stod på bergskanten och funderade på att hoppa för att säga det metaforiskt. Då hade jag varit utan karaten i något år redan för att mina fosterföräldrar hade tvingat mig att sluta. Jag hade redan förlorat en stor del av mig själv och var villig att sluta det lilla som var kvar av mig. När jag sedan flyttade ner till mitt ex, när jag sedan valde att flytta från teatern och mina vänner som jag hade kvar och den nya familjen jag hade fått så dog ytterligare en del av mig men jag gjorde det för kärleken. Kärleken som inte höll mer än 3 år kärleken som inte lät mig hålla på med det jag älskade för att han var rädd att jag skulle bli självständig igen. Efter 3 år så insåg jag sanningen och jag sa till mig själv "aldrig en gång till, aldrig".

2015 så flyttade man tillbaka hem med många tankar och många känslor.
Det bästa jag gjort i mitt liv, samma år började man med teatern och karaten igen. Äntligen var jag tillbaka där jag ska vara, där jag kunde känna mig trygg och hel igen. Och jag tänker inte lämna det en gång till, inte ens för kärleken. Jag vill vara hel, jag vill vara jag, jag vill göra det här.
Karate, teater, vänner = Familj 💖
Det är det här jag ska göra och det är här jag ska vara.

Jag är fylld av ångestfyllda tankar och känslor i stort sett varje dag, men jag försöker inte låta det vinna över mig eller styra mitt liv. Jag försöker att styra det precis som jag försöker att styra över min smärta i kroppen. Men vissa dagar så tar det över helt och hållet och det måste jag ibland låta den göra så att det inte sväller över och blir för mycket på en gång. För då vet man aldrig vad som kan hända. Jag är inte självmordsbenängen längre, och det finns ingen risk för att jag kommer att bli det igen. Isåfall skulle inte min psykolog ha släppt mig "fri" när hon kände att vi var "klara" med varandra.
Här är en bild på jumpsuiten som jag har köpt till mig själv. Väldigt skön jumpsuit i ett väldigt skönt och lent tyg. En klassisk kostym liknande modell med vida ben. Köpt på Lindex och en bild på mig i den kommer att komma. Jag har varit lite upptagen med jobb och födelsedagar så har inte riktigt hunnit med mig.


Om ni undrar varför jag har valt att tillägna en sida för Mattias så är det för att den mannen har gjort så mycket för mig under mitt liv även fast vi bor så långt i från varandra idag. Han har inte bara en röst av guld han har ett hjärta av guld med. Mattias jobbade på min skola under slutet av 90-talet och det var det bästa för mig. Han såg hur sönder jag var och hur ensam jag var. Han fick mig att börja med musik och teater som barn. Han satte mig vid pianot på fritids och lärde mig att spela och att små sjunga. Han blev en förebild och idol och det är han fortfarande. Mattias är en av mina största idoler, jag älskar hans röst och hans låtar som har har gjort och skickat till mig. Och jag har sagt det att den dagen jag skulle gifta mig, om det blir någon gång, så ska Mattias sjunga på bröllopet tillsammans med min bästa vän.


Over and out

~ Lily

Mammas grejor tar över.

Ja vad ska man säga.
Idag har jag erövrat garderoben så nu behöver man inte jävlas med mor mins saker när man ska komma åt lakan och sådant. Plus att jag slipper se hennes saker, de gör mig mest bara irriterad att se.
Det har nu gått 1½ år sedan hon flyttade hit och först nu har jag börjat fått undan hennes saker.
Att det ska va så svårt att börja leta efter eget, spelar ingen roll hur mycket jag än tjatar på henne. Hon verkar inte vilja ta det ansvaret, hon ska inte vara mitt ansvar och hennes grejor ska inte vara mitt ansvar men hon lägger det på mig. Men då får hon leva med att de blir som det blir med dem. Jag kan inte ens stoppa ner dator kartongen ner i mitt förråd för att alla hennes köksprylar och annat har fyllt upp mitt förråd för att jag har packat ner allt hennes dit ner förutom kläder, ett skåp och lite andra skit prylar som jag kallar det.
Det bästa är väl att hon är mer nere i Sundsvall hos min morfar och tar hand om honom och hon har varit där lite över ett år så jag har mitt privat liv och jag bor väl tekniskt sett själv iallafall, men hennes prylar tar sådan plats i min lägenhet så jag kan inte sätta upp mina hyllor som jag hade tänkt göra innan hon flyttade hit.
Snart får det vara nog, hon får ta sitt ansvar snart och hitta eget trots allt. Saker som "Ja men du ska ju få de där när jag dör" kan man få höra ibland om vissa saker som jag irriterar mig på. Men än är hon inte dö så än är det inte mitt och jag vill egentligen inte ha det heller.

I kväll är jag chaufför till min pappas tjejs dotter som är på stand up kväll på hotell höga kusten. Har fått låna deras bil att köra dom med då min bil inte går just nu. Måste verkligen skaffa en ljuddämpare till den och laga hålet i burken. Fick en tvåa på den skiten men hann inte att fixa det innan ombesiktnings månaden var slut så då passade jag på att ställa av den så man har varit utan bil sedan november. Kul att köra någon annans bil med ibland.

Ja nu blev de massa skit skrivning. Men nu ska jag återgå till att vika kläder.

Over and out

~ Lily