Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily

Litar inte på min egen förmåga.

Vissa dagar är jag trasigare än andra efter det som hände. mer än halva tiden så tror jag inte på min egen förmåga, jag tror inte på att jag kan, jag litar inte på någon efter det där, bara mina 3 bästa vänner.
De andra dagarna så vet jag att jag kan, jag litar på mig själv, och min förmåga att klara saker. Men fler dagar än jag vill erkänna så är det tvärtom.
Det som hände förstörde mig ganska rejält, tilliten till mig själv är som bort blåst tack vare det. Jag vet att jag kan, att jag är bra, att jag har kommit långt med allt som hänt i mitt liv. Men jag tror inte på mig själv och det är det som stör i det hela.
Jag är förstörd. tack för det.


Over and out

~ Lily

Nemo Hedén

Om man inte har läst den redan så tycker jag att man ska läsa Ingen, en biografi om Nemo Hedéns liv. Den har berört mig ända in i själen. En helt fantastiskt historia om en trasig sprallig pojke som inte hittar sin plats och den hårda jobbiga vägen till den han är idag. Allt han har varit med om, hur han har tagit sig fram. Den är verkligen läsvärd. Jag bara älskar den och hade hoppats på att jag har längre tågresor till och från jobbet för jag kan nästan inte sluta läsa när slutdestinationen kommer.
Läs även hans fantastiska blogg, om hans liv som drog och alkoholfri. Nemo Hedéns blogg
Jag beundrar verkligen honom. Så stark att ta sig ur det ekorrhjul som var, att ta steget till ett bättre liv och förändra det. Så beundransvärt. Ta er tid och läs, speciellt hans bok. Låt även era tonåringar läsa den.


Idag var jag själv på en audition för en kortfilm, ska bli väldigt kul att få göra denna korta film. Riktigt kul hade vi i kväll när vi provade rollerna och scenerna för filmen. Var länge sedan man skrattade så mycket åt något så vanligt. Det gav mig lite ny energi då jag har precis börjat på mitt nya jobb och känner mig ganska trött när jag kommer hem, då de är så mycket nya saker som ska läras in. Jag är så slut i huvudet när jag kommer hem, och jag har 4 dagar till som jag jobbar tillsammans med min nya chef sedan ska jag jobba helt själv i butiken 4 dagar i veckan, det gäller att få in allt nu.
Men det är roligt också, jag trivs jätte bra med att jobba som säljare i en hälsokostbutik. Det är verkligen ett jobb skapat för mig, speciellt när skådespelar jobben inte direkt ramlar in när man bor där man bor.


Nu ska jag ta och varva ner.

Over and out

~ Lily