Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily

Rädslan för min egen hem stad

Det finns en anledning till att man inte ska lita på allt och alla. Och det fick jag erfara ännu en gång i går kväll. Jag har en tendens att hamna bland idioter av någon anledning, varför dras dom till mig?

Var och festade med styvbrorsan och redan i början av kvällen kändes det inte helt rätt där. Grabbarna var väldigt påträngande och jobbiga redan när jag kom dit och brorsan varken sa eller gjorde något.
Som den ensamma tjejen jag var i gruppen så skulle jag få bestämma vad vi skulle göra.
Jag bestämmde att vi skulle åka och bowla inne på stan. dock så skulle dom precis stänga bowlingen så då ville grabbarna åka vidare, så jag gav förslaget att vi kunde åka och kolla på jay smith, I ett område jag känner. De lät lockande även för dom, så jag går in på toaletten innan vi ska fara vidare är borta i ca 2 minuter och på den tiden har grabbarna bestämmt att ne vi ska åka till härnösand, de kändes inte alls bra för mig så jag leder chauffören åt ett helt annat håll och när dom vägrar släppa av mig så öppnar jag bara dörren och går ut i farten.
Chauffören hade ju så klart hunnit sakta ner då jag öppnade dörren så jag behövde inte kliva ut i någon hög hastighet. Polisen var bakom så grabbarna fick lite panik så min bror kliver ur bilen och frågar vad det är och jag säger bara att de känns inte bra, det känns inte rätt.
När grabbarna har lämnat mig där så ringer jag min far och kollar vart han är, och vad han gjort. Sa att jag dyker upp på en stund, ringer sedan min bästa vän Chilli och där bryter jag ihop, då faller allting på plats ordentligt då inser jag det som jag hade haft känslan av hela kvällen. Jag skulle ha blivit våldtagen av dom om jag hade följt med så jag gråter i telefonen, och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Efter många om och men så bestämmer jag mig  att jag ska inte vara ensam just nu så jag går till min vän och stannar där någon timma. Jag orkade inte gå till far just då, vill inte berätta vad som hänt för honom. Så jag sitter hos min vän en stund och lugna ner mig innan jag går hem igen till mig. På vägen hem känner jag mig så otrygg så jag ringer min vän och ber han hålla mig sällskap. Så vi pratar hela vägen hem.

Jag har då aldrig känt mig så här rädd någon gång i mitt liv här i trakten. och då har jag ändå blivit misshandlad ute på byn en gång tidigare. Men jag har aldrig varit rädd efter det, Nu däremot så känner jag mig både otrygg och rädd här. Jag älskar att vara hemma i kommunen jag växt upp i, jag älskar att jag har karaten, musiken och teatern igen i mitt liv. Just nu sitter jag och funderar är det värt denna rädsla som jag känner just nu. Visst det är bara dagen efter händelsen och det kan kännas bättre om några dagar vem vet, men är det meningen att man ska behöva vara rädd för sin egen styvbror? att man ska behöva känna att familjen inte hjälper en?


Jag är glad att jag har världense bästa vän som alltid finns där för mig. Chilli du är guld värd. Tack för att du finns min älskade vän. Du betyder allt för mig. <3 Vad hade jag gjort utan dig igår?! Du är bäst.