Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily

Extrema dagar

Jag driver mig själv till vansinne. Vissa dagar ksn jag inte kontrollera ångesten trots medicinen. Jag är min egen värsta fiende.
De ha varit ett par extrema dagar nu där jag ha gått från att gråta för första gången på närmare 20 år till att vara så glad att jag svävat på moln till att bli någonstans mitt imellan. De ha varit jobbigt, jag ha släppt in en speciell person in på mina rädslor, tankar och känslor. Sist jag släppte in någon så långt innan för muren som jag byggt upp under mitt liv var med min bästa vän, min syster från en annan mamma. :)
De va skönt och väldigt jobbigt att släppa ner garden, att glänta på den massiva ekdörren. Men nu ligger en del av korten på bordet och jag ångrar inte en sekund av det. Trots att min ångest och oro slår i taket mest hela tiden. Lever man med oro, ångest och deprission så kommer det slå i taket när man exponerar sig för det som ha gjort att man drivits till ångesten, oron och depressionen.

Jag ha sagt det förut och det tpls att upprepas  det finns en Bon jovi låt för alla tillfällen och just nu beskriver learn to love allt så otroligt bra. Så detta får nog bli månadens låt

"I have run from the truth
Since the days of my misspent youth
I was hungry for kindness
I was lost in life's blindness

When you're born without wings
All you dream of, all you want
Is that feeling of flying
Of rising and climbing

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Always thought I'd die young
In these hands I've held the gun
But it's too late for dying
Now there's nothing worth hiding

I've lost love, lived with shame
I was humbled by my fall from grace
On the steps of decision
It's revenge or forgiveness

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle
Halle, halle

Halle, halle, and that's how it is
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle"

Over and out

~ Lily

Ge mig styrka!

Jag vet inte hur många det är som läser denna blogg men oavsett vad så behöver jag bara skriva av mig lite. Har inte fått någon tid hos min kurator/terapeut och jag lär inte få förrän i mitten på hösten och det kan ju ärligt talat säga suger. Jag hade en period där jag mådde så otroligt bra och jag kände att jag levde min dröm, att jag was the superstar, the champion of life. Sedan har det bara varit smäll efter smäll efter smäll och nu står man här utan någon att prata med, utan någon som helst privatliv och utan något som helst hjälp från någon. Sista juni dog mammas sambo, (ingen man gråter över direkt) hans barn har inte direkt varit dom bästa barnen sedan dess. Typ slängt ut min mor på gatan för att gå emot deras fars önskan om att mamma skulle få vara inneboende, begraver sin far istället för att låta han strös i minneslunden, dödar en frisk ung katt för att dom inte vill att mamma ska ta hand om katten som hon och sambon tagit hand om i 7 år. Låter inte mamma min sörja utan klagar och kastar skit på henne hela tid. Och vem får höra det.... JO jag.
Just nu bor min mor hemma hos mig i min tvåa, och det ser ut som ett jävla bombnedslag här.
Jag får aldrig vara ensam, jag får inte mitt privatliv. Jag har varit hos en av mina bästa kompisar i 2 veckor nu, och även där får man ju inte direkt något privatliv, dom är fyra i den familjen.
Jag bryr mig lika mycket om mammas sambo och hans barn som jag bryr mig om svensk politik vilket är lika med noll. Men ändå så kastar dom skit på mig, och försöker få mig att må dåligt.

Den senaste tiden har jag varit så nära till att verkligen bryta ihop och gå in i en vägg men jag har gjort allt för att inte hamna där... igen. Men just nu är det bara för mycket. Jag vill ha tillbaka den där tiden där jag började må sådär otroligt bra som jag gjorde. I was on the top of the world. Jag va så stolt över mig själv, så stolt över mina prestationer, så stolt att jag kommit in på folkhögskolan, så stolt och lycklig över allt. jag älskade mitt liv och mitt jobb. Just nu orkar jag ingenting, jag vill inte börja skolan med denna känsla jag har i kroppen och i huvudet. Jag vill inte börja på skådespelarutbildningen. Jag är så rädd att jag inte kommer att prestera så bra som jag vet att jag kan, så bra som jag vet att jag är på just skådespel. Jag blir deprimerad så fort någon nämner eller frågar om jag ska jobba. Jag bryter nästan ihop bara det kommer på tal. I need my therapist...
Jag försöker vara positiv och glad och verkligen känna glädjen och lyckan igen men det är fan svårt.
I want to be me again.

Just nu är jag inne i en Dragqueen tid. Jag kollar på Rupaul's dragshow och jag kan relatera till många utav dom på många sätt. Denna show har hjälpt mig ganska mycket sista tiden att orka.

*Born naked - RuPaul

*Champion - Rupaul

*Main event - RuPaul

*Superstar - RuPaul

*Sissy that walk - RuPaul

Dessa 5 är månades låtar. Så glad att jag fann denna show och dessa låtar. De hjälper mig att inte bryta ihop och bli ett kolli som gått totalt in i den känslomässiga väggen.
"if i fly or if i fall atleast i can say i did it all" 
Jag försöker att ta mig igenom en dag i taget just nu och fasas över hur första dagarna på skolan kommer att bli.

Från nu kommer ni (om jag har några läsare) att få följa min resa med min mamma i samma lägenhet som mig, hur min resa psykiskt går, hur det går på skådespelarutbildningen och även min resa med revyn som börjar nu i september.

Over and out
~ Lily

Ett helvete

Är de inte de ena så är de fan de andra.
Nu så är man tydligen en tjuv som stjäl pengar också och missköter sin hund. Jag missköter väl mig själv mer än hunden. Hunden får allt och jag får inget. Min lilla vovve är mitt barn. Alltså folk borde börja ta reda på fakta innan dom öppnar glapphålet till mun. Och varför skulle jag stjäla pengar? Varför skulle jag behlva känna ett behov av att stjäla pengar när jag har vad jag behöver.
Fast å andra sidan de är ganska smikrande att den perosnen är så avundsjuk på mig och mitt liv att hon känner behovet av att hitta på en jävla massa lögner.
Ganska roande egentligen och irriterande på samma gång.

Utöver det så har jag en känsla av att något kommer att hända. Har haft denna känsla nu i två dagar. Det är lite oroväckande att känna så här. Jag bara väntar på att de ska hända något.  Jag vet inte vad eller när man något kommer hända. Kan inte den bomben bara släppas så man slipper gå runt och vara orolig hela tiden. De tar på en ganska bra. Jag försöker att släppa det men de är inte så lätt.

Nu ska jag iväg och fika med "syrran" innan hon far hem igen och jag ska i väg och jobba.

Over and out
~Lily