Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily

Julen är ingen bra tid.

Nu har jag lovat länge att jag ska blogga men de har liksom inte funnits tid för det eller ork för den delen.
Men nu har jag tagit mig i kragen och sätter mig därför ner för att skriva om den tiden som är just nu. Nämligen julen.

Jag kommer skriva detta i två delar då jag firade varannan jul i Finland och varannan i Sverige
Innan farfardog så var julen min favorit högtid, vi firade alltid julen i Finland vartannat år eftersom jag är skillsmässobarn och vi åkte varje år till det riktiga Tomtelandet i Rovaniemi. Ja de är det riktiga tomtelandet, det i Mora är bara en ripoff och inte tvärtom.
Firandet bestod av många skratt, många presenter, farfar som lekte med mig och mina nya leksaker. Ingen alkohol, god mat. Ja allting var trevligt. Ingen gick ut för att hämta tidningen men tomten kokm ändå, än idag vet jag inte vem som var tomten men pappa har hintat med att Tomten på tomteland är en vän till familjen så jag gissar på att den Riktiga tomten kom till oss på jularna vi firade där. Det var det absolut bästa jag visste att få fira julen i Finland med min förebild Farfar. De mesta minnerna jag har i från tiden är just tmten och känslan som låg över farmor och farfars lägenhet, de va altid glädje och skratt där.

Och varannan jul firade man hos mormor och morfar, visst de va väl trevligt det med men ingenting kunde slå julen i Finland. God mat, trevligt med mammas sida av släkten, många julklappar men inte fullt lika mycket lek och bus, vad jag minns, lite tryckande känsla och jag var väl ledsen också då man inte fick fira julen i Finaldn så jag bidrog väl lite med den tryckande känslan som ligger över jularna där.

När farfar sedan dog så slutade vi fira jul i Finland, så julen med pappa var inte densamma längre, alkoholen blev mer tilltagande varje jul och stämmningen var på den nedersta bottnen kan man säga. Jag slutade även fira jul med mamma för julen var inte rolig längre. Det var Finland som gjorde jularna behagliga.
Jularna hemma hos mamma efter att hon blev tillsammans med hennes senaste missfoster var inte speciellt roliga heller, där var det nertryckningar, "du är inte kvinna nog att stå vid spisen" misshandlet både fysiskt och psykiskt både mig och när jag såg på.
När jag nu sitter och skriver om detta så försöker jag minnas min sista jul på båda sidor men jag kommer bara ihpg jularna hos farfar. Men iallfall, den ofrivilliga ensamheten pga alkohol och sånt gjorde att jag började ogilla julen mer och mer. Så när jag sedan som 15 åring blev placerad i fosterfamilj så tänkte man att de kanske blir ändring  det hela men det blev det inte. Mina fosterföräldrar drack mycket alkoholm dom med under julen och det är en av alla anledningar till att jag hatar julen, denna alkohol, mycket nertryckningar, och sexuella utnyttjanden. Köpa saker till folk bara för att skämma ut dem inför släkt och vänner, på ett nedlåtande sätt. Återigen ofrivillig ensamhet, ont i magen, vad kommer att hända i år, blir det likadant som sist osv var tankar som präglade hela julhelgen.

Så julen är ingen glad högtid för mig och därför har jag idag valt bort julen mer eller mindre, Jag har inget emot om folk vill ge mig presenter och jag köper gärna presenter till folk, men jag firar inte julen som andra. Självvald ensamhet nu mera, jag sitter hellre ensam och kollar på grinchen än att fira tillsammans med någon. Jag trivs bäst så för att slippa obehaget som julen skapar för mig. Jag sätter gärna upp julgrejor och lyssnar på lite julmusik och så och har det mysigt. Vem vet en dag kanske julen känns bättre, och mycket av det är pga hur jularna har sett ut för mig tidigare. Firar jag med någon så har jag fortfarande takarna på hur kommer det bli i år, kommer de bli som vanilgt osv,
Ne jag besparar mig den ångesten genom att vara ensam och kolla på min Grinch, =)

Sen får jag panik av alla hysteriska människor kring julen. Jag fixar det inte, Men det är en annan historia som dom flesta tror jag känner. Julstressen.

Over an out

˜ Lily

Litar inte på min egen förmåga.

Vissa dagar är jag trasigare än andra efter det som hände. mer än halva tiden så tror jag inte på min egen förmåga, jag tror inte på att jag kan, jag litar inte på någon efter det där, bara mina 3 bästa vänner.
De andra dagarna så vet jag att jag kan, jag litar på mig själv, och min förmåga att klara saker. Men fler dagar än jag vill erkänna så är det tvärtom.
Det som hände förstörde mig ganska rejält, tilliten till mig själv är som bort blåst tack vare det. Jag vet att jag kan, att jag är bra, att jag har kommit långt med allt som hänt i mitt liv. Men jag tror inte på mig själv och det är det som stör i det hela.
Jag är förstörd. tack för det.


Over and out

~ Lily

Låtar som berör mig in i själen.

Det var länge sedan jag la ut några låttexter. Just dessa två berör mig hela vägen in i själen. Bon jovi med Learn to love och Its hard letting you go. Dessa är så otroligt bra och så berörande på en helt annan nivå än många andra låtar. Det finns en bon jovi låt för alla tillfällen. Lyssna på dem vetja och njut. =) 

Learn to love:

"I have run from the truth

Since the days of my misspent youth

I was hungry for kindness

I was lost in life's blindness

When you're born without wings

All you dream of, all you want

Is that feeling of flying

Of rising and climbing

Halle, halle,

We're one breath away

Halle, halle,

From our judgement day

You leave it all on the table

If you lose or you win

You've got to learn to love the world you're living in"

Its hard to letting you go:

"Now the sky, it shines a different kind of blue

And the neighbor's dog don't bark like he used to

Well, me, these days

I just miss you, it's the nights that I go insane

Unless you're coming back for me

That's one thing I know that won't change

It's hard, so hard, it's tearing out my heart

It's hard letting you go

Now some tarot card shark said I'll draw you a heart

And we'll find you somebody else new

But I've made my last trip to those carnival lips

When I bet all that I had on you

It's hard, it's hard, it's hard, so hard

It's hard letting you go

It's hard, so hard, it's tearing out my heart

But it's hard letting you go"

Revy

Det är helt sjukt hur bra det går med revyn i år. =)
Det flyter på otroligt bra. Vi har otroligt mycket färdigt och rollerna är tilldelade och manus utdelade. Vi har en hel massa super bra texter och super bra låtar. Jag är så stolt över alla inblandade. Vi visste att det skulle bli mycket jobb men alla är lika benägna att dra ett strå till stacken och vi är så redo att entra scenen. Vi längtar tills vi kan möta publiken i Januari. Vi är taggade är ni? Hoppas vi ses.
Den 4e November så släpps biljetterna. =)

Over and out

~ Lily

Sentimental.

 Så har jag känt i hela mitt liv och vissa dagar så är den känslan fortfarande hos mig. Och den kommer nog alltid att vara en del av mig. Men så har jag vissa dagar där jag känner mig oövervinnerlig. Att jag kan ta över världen, och när jag har den känslan så vill jag att den ska stanna kvar för alltid men det gör den aldrig. Den stannar oftast bara kvar en kort stund, när man är ute och promenerar, joggar, håller på med teater, eller när jag känner mig i form på träningarna. Eller när jag tar mig an och skapar något åt Alexis.


Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan Karaten och teatern. De två största räddningarna i mitt liv genom åren av många olika anledningar. De två ända ställena där jag har känt att jag hör hemma och där jag har blivit accepterad och sedd för den person jag är. Jag har vänner på dessa ställen som jag värderar högre än alla pengar i världen. Till och med högre än min släkten. Mina vänner är min familj. Jag talar inte om för dem hur mycket dom betyder för mig, mycket pga att jag inte vill visa mig "svag", "sårbar" inför någon av dem. Men dom fyller hela mig med glädje och värme. Jag skulle göra allt för dem om jag kunde och dom bad mig. För dom har gjort så mycket för mig utan att veta om det.

Nu blev jag väldigt sentimental i detta inlägg. Men när jag började att skriva om den där känslan av att inte duga, hur den har funnits med i hela mitt liv så började jag tänka på vad som gör mig stark och det är de som gör oss starka som man ska hålla fast vid, så varje gång jag känner mig nedslagen av olika anledningar som i detta inlägg så greppar jag efter det som gör mig stark.
Men får att återgå till den där känslan av att inte duga, som jag har nämnt så har den känslan funnits länge, min pappa har alltid varit alkoholist, vissa perioder har det varit värre andra har det varit lite bättre. Men han har alltid varit det, det är ingenting jag döljer längre och jag försvarar honom inte längre. Han har valt spriten för mig och det är hans val och det valet gjorde han för länge sedan. Han har alltid stöttat mig på sitt sätt, en period när det var lite bättre så började han träna tillsammans med mig när jag var barn. Han har aldrig medvetet tryckt ner mig och tyckt att jag inte dög men man har känt den känslan med honom ändå för man har (inte när jag var barn iallafall) hört att jag dög, att jag gjorde något bra, om det inte hade med karaten att göra. Då gjorde jag bra i från mig, jag var duktig osv. Men aldrig om någonting annat.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år gammal, det gick till tingsrätten och allting. De flyttade ifrån varandra lite tidigare. Deras bråk har gått utöver mig hela min uppväxt, hälsa pappa det här, hälsa mamma det här. Din pappa är och din mamma är. Så kan de hålla på fortfarande och det är över 20 år sedan som dom skilde sig.

Min mamma har haft några dysfunktionella förhållanden under min barn dom, men hon träffade en man som hon senare förlovade sig med som hon höll i hop med i närmare 18-19 år, jag slutade bry mig när jag var ca 13 år gammal. Då hade jag fått nog, denna man misshandlade mi
g, sina barn och min mamma både fysiskt och psykiskt och vid 13 års ålder så bröt jag upp med min mamma. Det tog många år innan jag tog upp kontakten med henne igen och då var hon fortfarande tillsammans med denna karl, nu hade han gått över till att bara psykiskt misshandla. Det var ofta jag fick höra att saker var mitt fel fast jag inte hade rört något, som VSH spelaren gick sönder och jag fick skulden fast hans söner hade använt den. Jag fick ofta höra att det var mitt fel att pappa var alkoholist och jag fick höra att jag inte skulle klara något i livet för jag var dotter till en alkoholist. En grej som han och hans dotter sa var att jag skulle aldrig kunna behålla jobbet när jag började jobba 2009 efter gymnasiet. Jag skulle inte klara av det, jag var för dålig. Men jag motbevisade dem, det var hon som fick lämna jobbet och inte jag. Jag skulle inte klara körkortet när jag väl bestämde mig för att ta det, men efter 2½ veckas intensivkurs så klarade jag både körprov och teoriprov på första försöket.
Han och hans barn är den största orsaken till att jag har denna känsla av att inte duga, att inte kunna saker. Det är mycket hans fel, hans psykiska misshandel.

Mellan åldrarna 15 och 21 så var jag fosterhemsplacerad hos en inte så bra familj kan man säga, även där fick man höra att man inte kan och att man var oduglig. Man fick aldrig höra att man gjorde någonting bra. Vad jag än gjorde så gjorde jag något fel, jag städade fel, jag tog hand om stallet fel, jag tog hand om djuren fel, jag gjorde fel i skolan allt jag gjorde var fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har bevisat för mig själv och andra att jag är duktigt och att jag kan allt jag tar för mig. Den där känslan finns ändå där efter alla år som man har fått hört att man inte kan.

Oj nu blev det här ganska långt men det bjuder jag på. =)
Åter igen folket kring karaten och teatern ni är helt  underbara och jag tycker om er väldigt mycket. Finns inga andra människor som jag håller så varmt i mitt hjärta som er. Ni betyder så mycket för mig. Min styrka i livet. <3

Over and out

~ Lily

Bara en massa lögner

Jag tänker inte ens försöka att dölja min frustration. Jag är så less på lögner, och att man går på varenda jävla lögn varenda gång. Av folk i den innersta kretsen som inte ska ljuga och älska en villkorslöst. 29 år av bara en jävla massa lögner. Jag lär mig visst aldrig, jag vet att det är så här det kommer att vara och jag vet att lögnerna kommer att vara det ända som kan ges, men att jag går på dessa lögner varje gång, är helt ofattbart. Det har alltid varit samma lögner, jämt med några få modifieringar och lite nya lögner men det har alltid varit lögner. Varför? I 29 år! När ska jag lära mig.

Några säger att det är för att jag hoppas på att det ska bli ändring? Men hur kan jag hoppas på det när jag vet hur det alltid har varit i 29 år. Det är ändå 29 år vi pratar om. 

Ja hoppet är det ända som finns kvar när det ser mörkt ut, men någonstans borde jag väl ändå inse att det aldrig kommer att bli annorlunda, inte när det gäller det här i alla fall. Jag får bara lära mig att leva med det helt enkelt. Du uppfostrade mig ändå i 15 år innan jag blev placerad hos den där inte så bra fosterfamiljen. 

Skulle det skada att vara ärlig en gång i livet? Det ända jag vill ha är sanningen, att folk ska vara ärliga. Ärlighet vara längst.

Förlåt, jag behövde bara skriva av mig lite. =)

Over and out

~ Lily