Var och festade med styvbrorsan och redan i början av kvällen kändes det inte helt rätt där. Grabbarna var väldigt påträngande och jobbiga redan när jag kom dit och brorsan varken sa eller gjorde något.
Som den ensamma tjejen jag var i gruppen så skulle jag få bestämma vad vi skulle göra.
Jag bestämmde att vi skulle åka och bowla inne på stan. dock så skulle dom precis stänga bowlingen så då ville grabbarna åka vidare, så jag gav förslaget att vi kunde åka och kolla på jay smith, I ett område jag känner. De lät lockande även för dom, så jag går in på toaletten innan vi ska fara vidare är borta i ca 2 minuter och på den tiden har grabbarna bestämmt att ne vi ska åka till härnösand, de kändes inte alls bra för mig så jag leder chauffören åt ett helt annat håll och när dom vägrar släppa av mig så öppnar jag bara dörren och går ut i farten.
Chauffören hade ju så klart hunnit sakta ner då jag öppnade dörren så jag behövde inte kliva ut i någon hög hastighet. Polisen var bakom så grabbarna fick lite panik så min bror kliver ur bilen och frågar vad det är och jag säger bara att de känns inte bra, det känns inte rätt.
När grabbarna har lämnat mig där så ringer jag min far och kollar vart han är, och vad han gjort. Sa att jag dyker upp på en stund, ringer sedan min bästa vän Chilli och där bryter jag ihop, då faller allting på plats ordentligt då inser jag det som jag hade haft känslan av hela kvällen. Jag skulle ha blivit våldtagen av dom om jag hade följt med så jag gråter i telefonen, och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Efter många om och men så bestämmer jag mig att jag ska inte vara ensam just nu så jag går till min vän och stannar där någon timma. Jag orkade inte gå till far just då, vill inte berätta vad som hänt för honom. Så jag sitter hos min vän en stund och lugna ner mig innan jag går hem igen till mig. På vägen hem känner jag mig så otrygg så jag ringer min vän och ber han hålla mig sällskap. Så vi pratar hela vägen hem.
Jag har då aldrig känt mig så här rädd någon gång i mitt liv här i trakten. och då har jag ändå blivit misshandlad ute på byn en gång tidigare. Men jag har aldrig varit rädd efter det, Nu däremot så känner jag mig både otrygg och rädd här. Jag älskar att vara hemma i kommunen jag växt upp i, jag älskar att jag har karaten, musiken och teatern igen i mitt liv. Just nu sitter jag och funderar är det värt denna rädsla som jag känner just nu. Visst det är bara dagen efter händelsen och det kan kännas bättre om några dagar vem vet, men är det meningen att man ska behöva vara rädd för sin egen styvbror? att man ska behöva känna att familjen inte hjälper en?
Jag är glad att jag har världense bästa vän som alltid finns där för mig. Chilli du är guld värd. Tack för att du finns min älskade vän. Du betyder allt för mig. <3 Vad hade jag gjort utan dig igår?! Du är bäst.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar