Logiken är som den är för oss båda.

Just nu sitter jag här och funderar på varför jag utsätter mig för sånt här hela tiden!
Jag vet att jag inte borde och jag vet att det är fel men ändå gör jag det.

"Love hurts, your lies, they cut me

But now your words don't mean a thing

I don't give a damn if you ever love me

'Cause it don't matter I'm movin' on

Go-gonna lose myself in the beat of the drum

'Cause honey this is a battle that you haven't won" - Cher

En del av mig vill bara gå och lämna allt där det just nu är, förvirrande, tjafsigt och eländigt. Den andra delen av mig vill lösa detta för jag vill ha kvar den delen av mitt liv när man mådde bra, med någon. Men vi kanske är för toxiska för varandra. Tycker på varandras knappar och får varandra att tvivla och må halv dåligt. Ditt liv just nu är väldigt suspekt för mig för så här var du inte då, men de är väl för att du aldrig visade ditt rätta jag för mig då pga ditt tidigare liv. Att sluta med intressen för att "spendera" all tid med personen är inte att visa sitt rätta jag, speciellt inte när man delar intressena tillsammans. Jag va inget annat än mig själv under hela den tiden, berättade till och med saker som ingen annan vet trots att det gjorde att jag mådde dåligt. Du var bra för mig då, men just nu är vi inte bra för någon av varandra. Men på något vis så tycker jag om dig fortfarande. 

Förstår inte varför jag utsätter mig för denna smärta hela tiden. Jag borde kanske ta och lyssna på mina egna råd som jag ger till vänner och familj. Walk away om det är något som får dig att må dåligt. cut it out of you life. 

MEN JAG KAN INTE. Inte om det betyder så mycket för mig som denna person gör ändå. Jag kan inte bara gå iväg jag kan inte cut it out of my life. 

Varför kan inte du se mig och förstå mig? när jag måste se och förstå dig?

Varför kan inte jag bara låta fasaden vara uppe när vi pratar och låtsas att there isnt a big deal som med alla andra?

Varför kan vi inte bara förstå varandra? 

Vi har levt olika liv tidigare och våra erfarenheter har lett oss till olika uppfattningar av världen. Men vi båda tror att vi båda har rätt när vi egentligen båda två har halvt rätt och inte helt rätt. Det som vi har varit med om och det som vi har upplevt är två olika versioner av samma värld som har fått oss att uppfatta världen och situationer på olika sätt. Vi förstår världen på två olika sätt och vi förstår alla andra mer än vad andra tror men vi förstår på två olika sätt för vi har levt två olika liv. Varför kan vi inte förstå varandra, för det borde vara logiskt för oss båda men det är inte det. För våra liv har gjort oss båda ganska egoistiska och att våran uppfattning är den rätta uppfattningen. Låter det här ens logiskt?

Så många frågor så få svar!

Over and out

~ Lily

Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Ge mig ärlighet.

Jag är inte redo för något förhållande med någon efter det som hände förra sommaren. Jag är fortfarande skadad och förstörd efter det som hände. Och de blir fan inte bättre med tiden. Hade min andra terapi session i söndags för att jag är nere i botten igen. Jag trodde verkligen jag skulle fixa att ta mig själv upp och ett tag gjorde jag det. Ett tag kunde jag känna att jag va på väg åt rätt håll men nu har allting börjat ramla över mig igen. Alla känslor som jom upp då, som jag inte riktigt bearbetade. Ocj sen började teatern och mitt nya jobb och jag tryckte bort ännu mer av allting. Sen kom smällen med en person man hade jobbat länge med sedan 2017 och det togs om hand om på ett proffsigt sätt från alla håll som blev inblandade och jag började känna en del glädje i livet. Men sedan slutet av februari början på mara så här det bara gått mer och mer neråt och nu står man med skit ändå upp till öronen av känslor och sånt man inte har tagit hand om från allt det här. 

Jag har alltid velat vara din vän trots sakerna som har hänt för du har en stor betydelse för mig i mitt liv även om du inte tror det. Men min hjärna spelar mig spratt och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjörta. Jag vill att du ska vara lycklig och glad och göra det du vill med ditt liv

Det jag behöver i mitt liv från alla just nu är en stor dos ärlighet. Vad folk tänker, tycker, menar, gör och så vidare. Jag är inte kapabel till att gissa, tro eller undra. För min hjärna mår inte så bra och spelar mig sånna hemska spratt att hela jag inte alls fungerar. Jag orkar inte längre, jag kan inte fungera som en människa. Snälla va ärlig med mig. Låt inte min hjärna spela mig dessa spratt löngre för det för så förvånat ont. 

Over and out

~ Lily