Street smart.

Jag är street smart som dom kallar det i staterna. Jag brukar va duktig på att läsa människor, dels för att jag är empat och fisk men också för att jag är vad dom kallar street smart. Jag har gått igenom så mycket skit i mitt liv och detta har gjort att jag kan läsa människor som öppna böcker, jag känner på mig saker och vet saker om andra som många inte märker förrän senare.
Men just nu är jag inne i en svacka för det finns en person som jag normal brukar kunna läsa utan och innan till, som jag inte kan läsa av längre. Jag vet inte vart jag har denna person och jag vet inte hur jag ska reagera eller ta vissa saker. Det är väldigt frustrerande. 

Jag har inga problem att läsa av nya personer men jag ha problem att läsa av denna person. 

Ett tag trodde jag att jag hade förlorat tron på mig själv men det har visat sig att jag inte har det för som sagt många andra kan jag läsa av utantill och även nya. 

Men jag kanske har förlorat tron på denna person. 

Det får en att fundera lite. 😝

På tal om funderingar.

Jag har en känsla av att en person från mitt förflutna är på väg att komma tillbaka hit till trakterna. Och det känns inte bra för min del. Jag lämnade det livet får många år sedan, närmare bestäm 8 år sedan. Jag tänker inte låta detta styra mitt liv, för det är det inte värt. Detta ska inte få ta min trygghet i från mig ännu en gång. Men det är skrämmande, jag vet inte vad jag skulle göra om det skulle vara så, hur situationen kommer att vara eller bli, vad som skulle hända. Men jag tänker inte låta det styra mig som det gjorde då. Jag är inte rädd för dig längre, jag är mer rädd för mig själv i denna situation. Du är inte värd den rädlsan.

Det som var då har skapat den jag idag är och gett mig dom erfarenheter och street smarthet som jag idag besitter på alla möjliga plan. 

Over and out

~ Lily

en nypa sanning.

Sanningen.

Jag vet att det finns fler där ute som har samma problem som jag. Som lever med depression och ångest, som har fibromyalgi, som gett upp på kärlek och som vuxit upp i dåliga familjeförhållanden. Jag känner att jag måste skriva av mig om min depression och mina tankar och problem. Och hur jag klarar mig igenom dagarna som går. Helt ärligt i bland undrar jag hur jag har klarat mig i snart 28 år innan jag tog tag i saker och ting på riktigt. Just idag tänker jag dock väldigt mycket på kärleken och känslor, vilket har fått mig att tänka på allt annat också och jag kan inte hålla allt inom mig längre. Jag måste få ut det ur mig och jag hoppas att min historia kan hjälpa andra att orka leva vidare. ☺

Jag är person som alltid har haft 1000 bollar i luften samtidigt för det har varit så lätt att göra saker istället för att känna och tänka. Grävt ner mina känslor och mina tankar i det jag gör istället. Senaste 6 månaderna har jag börjat släppa vissa saker för att verkligen känna och tänka och mycket tack vare min psykolog jag har. Jag håller på att för en gångs skull gräva i mitt liv för att få en bättre framtid. Jag har överlevt länge på de metoder jag har själv skapat men de räcker inte i längden att leva så här. Det sätt jag har valt att vara på för att överleva så som jag har gjort fram tills nu skadar de relationer jag vill skapa för framtiden. Jag har under mina år valt att leva under en fasad att allting är bra fast det inte har varit det alla gånger. Jag har under min uppväxt klarat mig igenom misshandel och missbruk i familjen, övergiven i lägenheter och hus med 100 kr till mat för en vecka. 
Jag ha länge levt med min depression och med min Fibromyalgi, redan som 16 åring började jag känna av min värk och med åren så har symtomen blivit fler och värre. värre depression, ständig trötthet, ledproblem, dimsyn och synbortfall, orolig mage, listan kan göras lång. 
Och med den historia jag nu kommer att berätta en del av så är det inte så konstigt att jag lever med depression, ångest, oro, tillitsproblem, svårt att släppa in folk och har fibromyalgi. 

Det är en ständig kamp med mig själv. Jag vill berätta hela min historia men jag är inte helt redo att öppna den dörren helt ännu. Har inte ens vågat öppna den dörren för psykologen helt än heller, och att öppna den dörren för någon speciell är nästa steg tydligen enligt psykologen. jag gör försök att berätta min historia för att jag behöver det och för att kanske hjälpa andra i samma situationer. Men jag är inte helt redo än att göra det men det kommer nog så småningom. 

efter flera timmar skrivande om min barndom i ett utkast så säger jag god natt.

Over and out

~ Lily ♥

Extrema dagar

Jag driver mig själv till vansinne. Vissa dagar ksn jag inte kontrollera ångesten trots medicinen. Jag är min egen värsta fiende.
De ha varit ett par extrema dagar nu där jag ha gått från att gråta för första gången på närmare 20 år till att vara så glad att jag svävat på moln till att bli någonstans mitt imellan. De ha varit jobbigt, jag ha släppt in en speciell person in på mina rädslor, tankar och känslor. Sist jag släppte in någon så långt innan för muren som jag byggt upp under mitt liv var med min bästa vän, min syster från en annan mamma. :)
De va skönt och väldigt jobbigt att släppa ner garden, att glänta på den massiva ekdörren. Men nu ligger en del av korten på bordet och jag ångrar inte en sekund av det. Trots att min ångest och oro slår i taket mest hela tiden. Lever man med oro, ångest och deprission så kommer det slå i taket när man exponerar sig för det som ha gjort att man drivits till ångesten, oron och depressionen.

Jag ha sagt det förut och det tpls att upprepas  det finns en Bon jovi låt för alla tillfällen och just nu beskriver learn to love allt så otroligt bra. Så detta får nog bli månadens låt

"I have run from the truth
Since the days of my misspent youth
I was hungry for kindness
I was lost in life's blindness

When you're born without wings
All you dream of, all you want
Is that feeling of flying
Of rising and climbing

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Always thought I'd die young
In these hands I've held the gun
But it's too late for dying
Now there's nothing worth hiding

I've lost love, lived with shame
I was humbled by my fall from grace
On the steps of decision
It's revenge or forgiveness

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle
Halle, halle

Halle, halle, and that's how it is
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle"

Over and out

~ Lily

Att vara sårbar

Ibland måste man spåra ur för att de bra ideerna ska kunna krypa fram. Dock just idag så resulterade urspårningen med att jag börjar fundera på allt annat än att få ut dom bra ideerna. det blev en blockering istället. Vad är det som händer? För mycket i huvudet? ja kanske det.
Tänker på dig jävligt mycket numera. Det går inte en dag utan att jag fundera på vad du gör eller hur du verkligen mår. ibland önskar jag att jag verkligen visste vart du stod.
jag vet inte varför jag skriver om dig just nu för jag brukar inte skriva om dig på det här sättet här. Men jag måste väl få ut vad jag tänker på kring dig.
Jag är så van vid att inte prata om mina känslor, att stänga dom inne, att inte prata om min tankar, att inte visa mig sårbar. Så det gör det så svårt att vara sårbar och visa det för andra speciellt någon som dig. Någon som man verkligen bryr sig om.
Jag kan vara svår att nå in på livet med tack vare detta, jag stänger gärna in mig själv i mig själv. Jag vill inte visa mig sårbar. Med allt som har hänt i mitt liv så visar jag mig som oövervinnerlig och oslagbar. Jag blir elak på mig själv om något går fel, om jag känner att jag råkat säga fel sak, eller gjort fel sak. jag är perfektionist på fel sätt. Jag har en otrolig fasad som jag måste släppa men det är så sjukt svårt. det är så svårt att vara sårbar. Jag känner att skulle jag vara sårbar bara för en liten stund så skulle hela livet rasa samman, hela den oövervinnerliga fasad jag skapat skulle bara rasa. Det finns ingen som jag kan säga detta till men jag vill vara sårbar med/för dig. Jag vill ha dig in på mitt liv, jag vill att du ska lära känna hela mig, jag vill släppa min fasad med dig.
Jag har inte gråtit sedan jag va liten men att skriva om min oövervinnerliga fasad som jag har får mig nästan att börja gråta för jag inser hur mycket jag stängt in, hur mycket allt detta har förändrat mig. Hur mycket problem mitt bagage ställer till med när det kommer till relationer och mycket mer.
Finns en sak till jag måste erkänna trots min oövervinnerliga fasad och bagage så är jag ständigt rädd, rädd för att lita på folk för jag blir troligtvis bränd igen. jag är rädd för att må bra och ha det bra för jag tror det kommer gå åt helvete ändå för de har det alltid gjort.
Jag vill släppa min fasad och begrava mitt bagage långt under marken och lita på dig till 100 % jag vill släppa mitt bagage trots rädslan och föra dig in på mitt liv. Du är verkligen unik, ingen annan har fått mig att vilja erkänna detta.

Det känns jätte konstigt att lämna ut sig så här, att vara sårbar på det här sättet. Men jag måste börja någonstans. =)

Over and out
~Lily

Ge mig styrka!

Jag vet inte hur många det är som läser denna blogg men oavsett vad så behöver jag bara skriva av mig lite. Har inte fått någon tid hos min kurator/terapeut och jag lär inte få förrän i mitten på hösten och det kan ju ärligt talat säga suger. Jag hade en period där jag mådde så otroligt bra och jag kände att jag levde min dröm, att jag was the superstar, the champion of life. Sedan har det bara varit smäll efter smäll efter smäll och nu står man här utan någon att prata med, utan någon som helst privatliv och utan något som helst hjälp från någon. Sista juni dog mammas sambo, (ingen man gråter över direkt) hans barn har inte direkt varit dom bästa barnen sedan dess. Typ slängt ut min mor på gatan för att gå emot deras fars önskan om att mamma skulle få vara inneboende, begraver sin far istället för att låta han strös i minneslunden, dödar en frisk ung katt för att dom inte vill att mamma ska ta hand om katten som hon och sambon tagit hand om i 7 år. Låter inte mamma min sörja utan klagar och kastar skit på henne hela tid. Och vem får höra det.... JO jag.
Just nu bor min mor hemma hos mig i min tvåa, och det ser ut som ett jävla bombnedslag här.
Jag får aldrig vara ensam, jag får inte mitt privatliv. Jag har varit hos en av mina bästa kompisar i 2 veckor nu, och även där får man ju inte direkt något privatliv, dom är fyra i den familjen.
Jag bryr mig lika mycket om mammas sambo och hans barn som jag bryr mig om svensk politik vilket är lika med noll. Men ändå så kastar dom skit på mig, och försöker få mig att må dåligt.

Den senaste tiden har jag varit så nära till att verkligen bryta ihop och gå in i en vägg men jag har gjort allt för att inte hamna där... igen. Men just nu är det bara för mycket. Jag vill ha tillbaka den där tiden där jag började må sådär otroligt bra som jag gjorde. I was on the top of the world. Jag va så stolt över mig själv, så stolt över mina prestationer, så stolt att jag kommit in på folkhögskolan, så stolt och lycklig över allt. jag älskade mitt liv och mitt jobb. Just nu orkar jag ingenting, jag vill inte börja skolan med denna känsla jag har i kroppen och i huvudet. Jag vill inte börja på skådespelarutbildningen. Jag är så rädd att jag inte kommer att prestera så bra som jag vet att jag kan, så bra som jag vet att jag är på just skådespel. Jag blir deprimerad så fort någon nämner eller frågar om jag ska jobba. Jag bryter nästan ihop bara det kommer på tal. I need my therapist...
Jag försöker vara positiv och glad och verkligen känna glädjen och lyckan igen men det är fan svårt.
I want to be me again.

Just nu är jag inne i en Dragqueen tid. Jag kollar på Rupaul's dragshow och jag kan relatera till många utav dom på många sätt. Denna show har hjälpt mig ganska mycket sista tiden att orka.

*Born naked - RuPaul

*Champion - Rupaul

*Main event - RuPaul

*Superstar - RuPaul

*Sissy that walk - RuPaul

Dessa 5 är månades låtar. Så glad att jag fann denna show och dessa låtar. De hjälper mig att inte bryta ihop och bli ett kolli som gått totalt in i den känslomässiga väggen.
"if i fly or if i fall atleast i can say i did it all" 
Jag försöker att ta mig igenom en dag i taget just nu och fasas över hur första dagarna på skolan kommer att bli.

Från nu kommer ni (om jag har några läsare) att få följa min resa med min mamma i samma lägenhet som mig, hur min resa psykiskt går, hur det går på skådespelarutbildningen och även min resa med revyn som börjar nu i september.

Over and out
~ Lily

Rädslan för min egen hem stad

Det finns en anledning till att man inte ska lita på allt och alla. Och det fick jag erfara ännu en gång i går kväll. Jag har en tendens att hamna bland idioter av någon anledning, varför dras dom till mig?

Var och festade med styvbrorsan och redan i början av kvällen kändes det inte helt rätt där. Grabbarna var väldigt påträngande och jobbiga redan när jag kom dit och brorsan varken sa eller gjorde något.
Som den ensamma tjejen jag var i gruppen så skulle jag få bestämma vad vi skulle göra.
Jag bestämmde att vi skulle åka och bowla inne på stan. dock så skulle dom precis stänga bowlingen så då ville grabbarna åka vidare, så jag gav förslaget att vi kunde åka och kolla på jay smith, I ett område jag känner. De lät lockande även för dom, så jag går in på toaletten innan vi ska fara vidare är borta i ca 2 minuter och på den tiden har grabbarna bestämmt att ne vi ska åka till härnösand, de kändes inte alls bra för mig så jag leder chauffören åt ett helt annat håll och när dom vägrar släppa av mig så öppnar jag bara dörren och går ut i farten.
Chauffören hade ju så klart hunnit sakta ner då jag öppnade dörren så jag behövde inte kliva ut i någon hög hastighet. Polisen var bakom så grabbarna fick lite panik så min bror kliver ur bilen och frågar vad det är och jag säger bara att de känns inte bra, det känns inte rätt.
När grabbarna har lämnat mig där så ringer jag min far och kollar vart han är, och vad han gjort. Sa att jag dyker upp på en stund, ringer sedan min bästa vän Chilli och där bryter jag ihop, då faller allting på plats ordentligt då inser jag det som jag hade haft känslan av hela kvällen. Jag skulle ha blivit våldtagen av dom om jag hade följt med så jag gråter i telefonen, och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Efter många om och men så bestämmer jag mig  att jag ska inte vara ensam just nu så jag går till min vän och stannar där någon timma. Jag orkade inte gå till far just då, vill inte berätta vad som hänt för honom. Så jag sitter hos min vän en stund och lugna ner mig innan jag går hem igen till mig. På vägen hem känner jag mig så otrygg så jag ringer min vän och ber han hålla mig sällskap. Så vi pratar hela vägen hem.

Jag har då aldrig känt mig så här rädd någon gång i mitt liv här i trakten. och då har jag ändå blivit misshandlad ute på byn en gång tidigare. Men jag har aldrig varit rädd efter det, Nu däremot så känner jag mig både otrygg och rädd här. Jag älskar att vara hemma i kommunen jag växt upp i, jag älskar att jag har karaten, musiken och teatern igen i mitt liv. Just nu sitter jag och funderar är det värt denna rädsla som jag känner just nu. Visst det är bara dagen efter händelsen och det kan kännas bättre om några dagar vem vet, men är det meningen att man ska behöva vara rädd för sin egen styvbror? att man ska behöva känna att familjen inte hjälper en?


Jag är glad att jag har världense bästa vän som alltid finns där för mig. Chilli du är guld värd. Tack för att du finns min älskade vän. Du betyder allt för mig. <3 Vad hade jag gjort utan dig igår?! Du är bäst.