Sentimental.

 Så har jag känt i hela mitt liv och vissa dagar så är den känslan fortfarande hos mig. Och den kommer nog alltid att vara en del av mig. Men så har jag vissa dagar där jag känner mig oövervinnerlig. Att jag kan ta över världen, och när jag har den känslan så vill jag att den ska stanna kvar för alltid men det gör den aldrig. Den stannar oftast bara kvar en kort stund, när man är ute och promenerar, joggar, håller på med teater, eller när jag känner mig i form på träningarna. Eller när jag tar mig an och skapar något åt Alexis.


Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan Karaten och teatern. De två största räddningarna i mitt liv genom åren av många olika anledningar. De två ända ställena där jag har känt att jag hör hemma och där jag har blivit accepterad och sedd för den person jag är. Jag har vänner på dessa ställen som jag värderar högre än alla pengar i världen. Till och med högre än min släkten. Mina vänner är min familj. Jag talar inte om för dem hur mycket dom betyder för mig, mycket pga att jag inte vill visa mig "svag", "sårbar" inför någon av dem. Men dom fyller hela mig med glädje och värme. Jag skulle göra allt för dem om jag kunde och dom bad mig. För dom har gjort så mycket för mig utan att veta om det.

Nu blev jag väldigt sentimental i detta inlägg. Men när jag började att skriva om den där känslan av att inte duga, hur den har funnits med i hela mitt liv så började jag tänka på vad som gör mig stark och det är de som gör oss starka som man ska hålla fast vid, så varje gång jag känner mig nedslagen av olika anledningar som i detta inlägg så greppar jag efter det som gör mig stark.
Men får att återgå till den där känslan av att inte duga, som jag har nämnt så har den känslan funnits länge, min pappa har alltid varit alkoholist, vissa perioder har det varit värre andra har det varit lite bättre. Men han har alltid varit det, det är ingenting jag döljer längre och jag försvarar honom inte längre. Han har valt spriten för mig och det är hans val och det valet gjorde han för länge sedan. Han har alltid stöttat mig på sitt sätt, en period när det var lite bättre så började han träna tillsammans med mig när jag var barn. Han har aldrig medvetet tryckt ner mig och tyckt att jag inte dög men man har känt den känslan med honom ändå för man har (inte när jag var barn iallafall) hört att jag dög, att jag gjorde något bra, om det inte hade med karaten att göra. Då gjorde jag bra i från mig, jag var duktig osv. Men aldrig om någonting annat.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år gammal, det gick till tingsrätten och allting. De flyttade ifrån varandra lite tidigare. Deras bråk har gått utöver mig hela min uppväxt, hälsa pappa det här, hälsa mamma det här. Din pappa är och din mamma är. Så kan de hålla på fortfarande och det är över 20 år sedan som dom skilde sig.

Min mamma har haft några dysfunktionella förhållanden under min barn dom, men hon träffade en man som hon senare förlovade sig med som hon höll i hop med i närmare 18-19 år, jag slutade bry mig när jag var ca 13 år gammal. Då hade jag fått nog, denna man misshandlade mi
g, sina barn och min mamma både fysiskt och psykiskt och vid 13 års ålder så bröt jag upp med min mamma. Det tog många år innan jag tog upp kontakten med henne igen och då var hon fortfarande tillsammans med denna karl, nu hade han gått över till att bara psykiskt misshandla. Det var ofta jag fick höra att saker var mitt fel fast jag inte hade rört något, som VSH spelaren gick sönder och jag fick skulden fast hans söner hade använt den. Jag fick ofta höra att det var mitt fel att pappa var alkoholist och jag fick höra att jag inte skulle klara något i livet för jag var dotter till en alkoholist. En grej som han och hans dotter sa var att jag skulle aldrig kunna behålla jobbet när jag började jobba 2009 efter gymnasiet. Jag skulle inte klara av det, jag var för dålig. Men jag motbevisade dem, det var hon som fick lämna jobbet och inte jag. Jag skulle inte klara körkortet när jag väl bestämde mig för att ta det, men efter 2½ veckas intensivkurs så klarade jag både körprov och teoriprov på första försöket.
Han och hans barn är den största orsaken till att jag har denna känsla av att inte duga, att inte kunna saker. Det är mycket hans fel, hans psykiska misshandel.

Mellan åldrarna 15 och 21 så var jag fosterhemsplacerad hos en inte så bra familj kan man säga, även där fick man höra att man inte kan och att man var oduglig. Man fick aldrig höra att man gjorde någonting bra. Vad jag än gjorde så gjorde jag något fel, jag städade fel, jag tog hand om stallet fel, jag tog hand om djuren fel, jag gjorde fel i skolan allt jag gjorde var fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har bevisat för mig själv och andra att jag är duktigt och att jag kan allt jag tar för mig. Den där känslan finns ändå där efter alla år som man har fått hört att man inte kan.

Oj nu blev det här ganska långt men det bjuder jag på. =)
Åter igen folket kring karaten och teatern ni är helt  underbara och jag tycker om er väldigt mycket. Finns inga andra människor som jag håller så varmt i mitt hjärta som er. Ni betyder så mycket för mig. Min styrka i livet. <3

Over and out

~ Lily

Svart bälte.

Nu när glädjen och sånt har börjat att lägga sig så kan man börja tänka klart igen. I söndags kom vi hem från sommarlägret i Mora med karate klubben och karate organisationen. ett 5 dagars läger med både Bromma klubben och Höganäs klubben. I lördags så var det gradering och jag och 2 till från vår klubb gjorde försöket på svart bälte och vi alla tre klarade oss. Alla andra som graderade sig klarade sig med. Lördagen var ett enda stort kaos av känslor, nervositet och glädje. En helt magisk dag för mig. Jag började träna för 22 år sedan och det har varit en dröm sedan dess att ta mitt svarta bälte och nu så har jag gjort det. Bästa dagen i mitt liv. Det har varit en helt otrolig vecka med en massa nervösa känslor ända fram till man fick bältet i handen. Många skratt och många tårar. Nu är det att sikta vidare och träna ännu hårdare för att nå nästa mål.






Over and out

~ Lily

Snart dags för svartbälte

Nu är det inte långt kvar till graderingen för den svarta bältet. Idag hade vi uppvisning på nationaldagsfirandet i Ramvik där vi tränar. Var väldigt kul och det gick väldigt bra. När jag sedan kom hem efter all träning innan uppvisandet, så blev det 5 km jogging hemma. Kondisen är det inget fel på iallafall. Insåg att benmusklerna behöver mer träning så de kommer bli mer bakträning. Det jag var mest rädd för det är kondisen men det kommer att gå bra med den. Jag är så där lagomt nervös inför graderingen, så där som man brukar till en vanlig gradering.

Dessa bilder på sidan är från April 2016 när jag skulle gradera upp till det bruna bältet. Jag hade tränat nästan 2 terminer efter mitt brake jag hade. Ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv just då. Nu 3 år senare så ska man försöka sig på det svarta bältet. Och stoltheten kommer säkert att vara så hög över mig själv. Jag ser verkligen fram emot grederingen med skräckblandad förtjusning. Jag längtar verkligen.

Over and out

~ Lily

5 veckor till sommarlägret.

Panikkänslan som uppstår när man inser att det är 5 veckor kvar till sommar lägret. Detta innebär 7 faktiska träningar i Dojon. 7 träningar kvar innebär en veckas träning instoppad på 5 veckor. Det känns som om det är längre men så är inte fallet. Så lite panik får man, man börjar tänka sitter allt som det ska, vad skulle jag behöva träna mer på, hur kan de va så lite tid kvar?
Och ju mer man börjar tänka på hur lite tid det är kvar så sätter man stopp för sig själv och får hjärnslapp och kommer inte på hur man gör. Självsabotage..
Det kommer gå fort nu till sommar lägret. Panik över att det är så lite tid kvar men jag är så redo för lägret. Bring it on! Själv kör jag 3 extra träningar i veckan hemma, allt från jogging till tekniker och mönster som jag behöver kunna till lägret. Jag känner mig faktiskt väldigt redo men samtidigt väldigt nervös.
Jag är väldigt konstig kom jag fram till idag, När jag ska ut på scenen och spela vilken roll som helst så blir jag aldrig nervös, jag skulle kunna göra vad tusan som helst på scenen men så fort jag ska upp för en ny grad i karaten eller så, så blir jag nervig. Haha, ja alla kan ju inte vara normala.

Här sitter jag mitt i natten och skriver om mina panikkänslor över att det bara är 7 träningar kvar istället för att ordna en godnattssömn.
Sova vad det ja,

Over and out

~ Lily

Snart sommarläger.

Nu är det inte långt kvar till sommarlägret och försöket på det svarta bältet. Jag längtar tills dess fast jag är även skräckslagen inför det. Jag joggar 3 gånger i veckan nu utöver karate träningarna för att förbättra konditionen och jag tränar på allt jag ska kunna inför graderingen varje dag.
Jag har tänkt mycket och länge på detta, en stor milstolpe i mitt liv som jag har sett fram emot.
Hur det än går så kommer jag nog att fälla en massa tårar för första gången på länge. :) Just nu sitter jag och skriver ner lite saker i min lilla Karate loggbok, Lite nya saker som kan vara bra att komma ihåg till senare och några saker för min gradering för svart.

Nu har jag satt igång rörelsen för ett nytt projekt av ett gammalt projekt. Jag får veta om 14 dagar om jag har fått genomslag på att få starta upp det igen, vilket jag hoppas att jag får. Det kommer att bli roligt isåfall, annars får jag tänka ut en nytt sätt att få göra det jag vill starta. Livet är fullt av äventyr och överraskningar. =)

Alexis har 2 nya saker till sin repetoar och fler är på gång för henne. Snart kanske hon har en hel show för sig själv.

Over and out

~ Lily

En hel massa tankar.

Det är inte alltid lätt att leva med ångest/depression och fibromyalgi. Livet är inte lika lätt som det en gång har varit innan. Innan ångesten och depressionen rann över bägaren så hade jag sätt att hantera den, jag hade sätt som gjorde att jag kunde leva med det. Men sedan det rann över bägaren för snart 2 år sedan så har jag inte lika lätt att hantera det när det väl kommer, jag medicineras för detta så är topparna färre men de varar längre dom få som är. Utöver det så får man dras med Fibromyalgi också, ständig värk i kroppen på olika ställen i hela kroppen och en hel massa följd saker på det och allting går ihop.
Immunförsvaret är lätt nedbrutet, minnet sviker ibland så man blir nästan mörkrädd för sig själv ibland, sömnen är som den är och kroppen är inte som den en gång har varit. Ibland önskar jag att livet vore lite lättare, att jag kunde få slippa detta och bara få vara "normal" vad det nu är. Men frisk iallafall. Jag skulle nöja mig med friskare.
På fredag har vi premiär av "Hur man gifter bort en prins" en teater baserad på askungen sagan. En helt egen version av sagan. Man kan se sagan i våran föreställning men det är även en saga som handlar om prinsen. En föreställning för både barn och vuxna men höga igenkänningsfaktorer.

När detta projekt är över så ska jag på börja nästa projekt och det ser jag fram emot. Nya roliga äventyr. Det är skönt att det aldrig tar slut på projekt och att man aldrig blir görolös, detta hjälper till lite grann att hålla ångest, tankar, depression och kroppen i schack.

Det är bara 60 dagar kvar till graderingen på sommarlägret och försöket för det svarta bältet. Senaste veckan har jag varit dyng förkyld men det är snart över och fokuset kommer att ligga på ännu mera träning. Fram till sommarlägret så kommer jag att fokusera väldigt mycket på träning och att få allt att fungera som det ska för försöket på det svarta bältet. Jag vill vara så bra jag bara kan vara för det.

Nu ska jag ta och fixa för föreställningshelgen, har lite små saker kvar som måste fixas innan premiären.

Over and out

~ Lily

Läger helg!

I helgen har man varit på Kataläger i stockholm med Klubben och organisationen! Det är lika roligt varje gång. På lördagen hade jag fortfarande problem med ryggen, så jag tog det lite lugnt, Vi körde två pass på lördagen. vi började klockan 10.00 och hade lunch vid 12.30 sedan började vi 13.30 igen för eftermiddagspasset. Efter sista passet på lördagen så blev det bowling tillsammans med de andra två klubbarna. Jag åkte sedan hem och la mig för att vila ryggen för den började göra ont igen när man hade blivit kall. På söndagen så var jag inte fullt lika stel i ryggen och det kändes befriande, jag kunde köra lite hårdare träning och under lunchen så fick en klubbkamrat till mig knäcka ryggen på mig för det gick äntligen att göra det och efter det så har min rygg varit riktigt bra. Så sista passet på söndagen så körde jag maximallt.
Jag har kört på rätt hårt ändå i helgen trots ryggen, Och det behövdes verkligen. 

Nu kan man verkligen börja träna igen. Träningen har stått lite still då man har haft ryggproblem men nu blir det att börja träna igen, snart bara 100 dagar kvar till sommar graderingen och försöket på det svarta bältet. Nu kan man börja hård träna igen och hoppas att man håller sig i från skador. 

Fick träffa en gammal karate kompis som jag inte har sett sedan 2002, när man var 12 år gammal. Shit va tiden har gått fort. Så mycket att prata om, Så roligt. 

Idag så har man lite träningsvärk på vissa ställen, det känns att man har haft hård träning i 2 dagar. Det ska kännas att man har varit på läger. 

Ikväll så är det rep med Hur man gifter bort en prins. Får se hur det går att krypa på golvet men denna träningsvärk. :D hahaha

Over and out

~ Lily

Jävla fibromyalgi..

När ska denna dåliga period av mitt liv ta slut? Har missat väldigt många träningar pga värk i kroppen och så går man och halkar till och får ännu mer problem i ryggen. När ska det ta slut på eländet. Jag vill kunna träna för jag mår bättre av det men hur ska man kunna träna med en halv trasig rygg!? "Life sucks when you party naked" som min granne brukar säga.
Idag har man fått legat på golvet på jobbet en sväng för att ryggen värkte så förbannat när man böjde sig ner och upp för att tömma lådorna med varor. De har inte varit någon bra dag idag. 😞
Så med andra ord blev det ingen träning idag, men jag gick på ett möte med Liberalerna idag istället och lyssnade på skolfrågor från Utbildningsnämnden. Riktigt intressant faktiskt, nu har man lite mer kött på benen inför kommande år.
Det är så deprimerande när huvudet vill men kroppen inte kan. Det känns i hela mig inte bara i kroppen utav även i själen när jag inte får träna. Jag blir väldigt ledsen av att vara så här "invalid", det går hur bra som helst att träna när muskelfästet i knät är så överansträngt och slitet att det finns risk för det att gå av och samtidigt få benhinneinflammation, men när ryggen jävlas då går de fan inte att träna alls. Det är lite små sjukt. Men men sånt är livet.

Igår hade vi rep med teatergruppen, den 3 Maj 19.00 har vi premiär uppe i Västansjö Kramfors kommun. Om ni går in på Ovanmons på Instagram så finns all information för att boka biljetter. Vi kör även 4 Maj kl 19.00 samt 5 Maj kl 15.00.
Det är en egen tolkning av Askungen och den heter Hur man gifter bort en prins! Barnen kan följa Askungen sagan fläckfritt i bakgrunden av Prinsens historia. Men det finns också väldigt mycket för vuxna i denna saga, både för kvinnor och män! Det är helt klart värt att se!

Over and out

~ Lily

Högre växel på träningen!

Ja idag har det väl inte varit någon sån där händelserik dag så de finns egentligen inte mycket att berätta. Har haft tvättstuga och städ dag idag tills det var dags för träning. Ibland kan jag bli så arg på  mina grannar, tror dom att deras mamma städar upp efter dem i tvättstugan?! Man får ibland ta och städa innan man börjar tvätta och när man är klar med tvätten för man städa igen fast efter sig själv denna gång. Spelar ingen roll om jag skriver lapp eller inte, de blir inge bättre för det.

Idag på träningen så körde vi ganska mycket benträning i början, rätt skönt faktiskt, nu vet jag hur jag ska kunna träna benmusklerna ordentligt för sparkarna. Kände hur det krampade i låren när vi gjorde sparkarna riktigt långsamt. Måste få till det till sommaren, Ja mitt mål är att vara så bra jag kan, så perfekt som det bara går i allt till sommaren, Jag vill känna själv att jag förtjänar de där bältet och att jag känner mig riktigt nöjd, jag är sjukt taggad för det svartbältes testet men jag känner inte att jag riktigt är på den där perfektnivån ännu, lite mer muskelträning för benen och mer streching och lite finslip så är jag där. 141 dagar kvar till svart. :) Ja jag måste ju hålla räkningen så att jag vet hur lång tid jag har på mig att träna allt det där. =)
Adapt sport har hjälpt mig mycket under mina träningsdagar både under och efter träning. Kan varmt rekommendera det för att öka återhämtningen under och efter träning. Super bra produkt. Kommer fortsätta med denna även efter att jag tagit svart bälte. Har tagit den inför alla träningar sedan Augusti och jag har aldrig träningsvärk längre, musklerna återhämtar sig bättre!
Snabb fakta om Adapt sport:

"Adapt Sport är ett helt nytt slags egenvårdsmedel inom sport och motion som riktar sig till dig som vill förbättra din prestation samt få en snabbare återhämtning efter träningspasset. Adapt Sport vänder sig till idrottare och motionärer. Adapt Sport motverkar utmattning efter krävande träning. Adapt Sport har en snabbverkande effekt. Du märker skillnad redan efter cirka 1 timme. Adapt Sport är till för dig som vill prestera maximalt och återhämta dig snabbare, både under mental och fysisk stress.

Adapt Sport® innehåller det dokumenterade och patentskyddade komplexet ADAPT S vilket består av växtsteroler, polyfenoler och lignaner från växtadaptogener samt pantotensyra.

Detta är ett kosttillskott. Rekommenderad daglig dos bör inte överskridas. Kosttillskott bör inte ersätta en varierad kost och en hälsosam livsstil."

Då jag glömde mina glasögon i träningslokalen så tänkte jag faktiskt kvarta in lite tidigare än vanligt, får så ont i huvudet och ögonen av att sitta här utan mina glasögon.

"If you can dream it,

you can do it"

- Walt Disney

Over and out

~ Lily

Tankar!

Denna vecka har det inte blivit någon träning för att i lördags så knastrade det i min högra sida Ovanför höften och efter det har jag haft ont i ländrygg och höft och har inte kunnat lyft benet för att kunna sparka samt så har ryggen varit stel och öm, så har tagit en vilopaus denna vecka! Får köra på från och med nästa vecka igen och köra hela våren till sommaren och försöket på det svarta bältet. Dock så kör jag på som vanligt med strechingen och lite lättare träning hemma så att man blir en aning smidigare, behåller konditionen och så att ryggen kommer igång igen.

Att denna lilla flicka skulle växa upp på det vis som hon har gjort och alla de motgångar hon har fått upplevt. Om jag visste hur livet skulle te sig vid den här åldern så skulle jag nog inte ha fullföljt livet eller be om att få leva ett annat liv någon annan stans. 

Om jag skulle ge denna flicka några ord på vägen så skulle det vara

"Du kommer att möta motgångar och prövningar som många andra inte får uppleva, du kommer att tycka att livet är skit men du tar dig igenom det. Du är en stark flicka och du klarar allt som kommer i din väg. När du känner att du vill ge upp så berätta det för någon och ta hjälp av folk. Prata om ditt liv och berätta hur du mår och stäng inte in dig. Det kommer göra det svårare för dig!"

Idag så har jag det rätt bra men jag har fått kämpat mig igenom många prövningar. Jag har verkligen fått jobbat mig fram för att komma dit där jag är. Jag är helt nöjd med det jag har och vad jag gör. Jag kommer nog alltid att ha någon form av deprission och jag kommer nog alltid att övertänka allt och jag kommer nog alltid att stänga av både mig själv och inför den yttre världen när jag mår dåligt, men jag tar mig alltid igenom allt som kommer i min väg. Jag kommer alltid ha för många känslor och för lite balls för att visa dem för folk. Jag älskar mitt liv som det är, precis som det är, jag har allt jag kan önska mig så som det är nu. 

Denna vinter har jag haft många tankar och många känslor att ta hand om och har varit nere i många dalgångar med mitt mående, men det är bara ännu en period som jag måste ta mig igenom och det kommer jag att göra precis som alla andra gånger.
Tankarna på dig hjälper mig att hålla mig i schack och de hjälper mig att orka gå vidare. Utan att du vet om det så hjälper du mig jätte mycket. Du är verkligen unik på det viset. 

Nu ska jag ta och göra någon nytta och erövra min garderob på nytt.

Over and out

~ Lily

Tankar om 2018

Inlägg 303.

Ja vad säger man. Nytt år och nya möjligheter som dom säger. Just nu är det inte så mycket nya möjligheter som närmar sig vad jag vet. Har påbörjat nästa repertoar för Alexis och kollar på nya outfits åt henne. Hon kommer att få mycket uppmärksamhet i år av mig. Alexis kommer nog att dyka upp i olika sammanhang här i sommar så jag har lite press på mig att fixa fram lite saker till henne. 

Det blev en massa jobb på Life i November och December med flytten. När flytten var så gott som klar så började julruschen, så det var fullt ös hela tiden. Det var jobbigt men riktigt roligt. Jag tror inte jag skulle byta det jobbet mot något annat för jag trivs riktigt bra där. Och det är roligt att höra av chefen att kunder har berömt mig för att jag kan så mycket. Då blir man faktiskt lite glad.

Idag så börjar vårterminen på karaten och där med så börjar hårdträningen för det försöket på svart bälte i sommar. Jag har gjort upp en plan för min träning, 2 gånger i veckan kommer jag köra på som vanligt med karaten och om 3 veckor så kommer jag även att börja träna på onsdagar i våran träningslokal och sista 2 månaderna så kommer jag öka med 4 gånger i veckan. Utöver det så ska jag försöka gå eller jogga minst varje dag. Det kommer bli en hel del fokusering på träningen denna termin så man är så bra man kan vara när man ska göra ett försök på bältet. 

Hösten har varit en väldigt jobbig period rent psykiskt, det är så många som har lämnat mig under 2018 så det har varit väldigt tungt. Trodde verkligen att 2018 skulle bli mitt glada år, 2018 började riktigt riktigt bra. Jag va lycklig för första gången på länge. Men det höll inte speciellt länge. för sedan började än det ena än det andra att braka utför och dödsfall på dödsfall ramla över en. 2018 slutade med ett dödsfall och väldigt många fina minnen av den personen och väldigt många tankar på en annan person som stått mig nära, så mitt huvud var inte där det skulle vara när tolvslaget slog och 2019 började. Dessa 10 dagar har varit helt okey ändå och jag tror att jag är på rätt spår igen. Jag hoppas verkligen att 2019 blir ett bra år och att det inte blir lika många bortgångar detta år.

Man kanske ska ta och försöka städa klart inför helgen trots trötthet och smärta i kroppen, men jag kommer inte att kunna städa i helgen då man jobbar och har besök. Just nu är det en sådan där dag där fibron verkar vara värre än vanligt men jag tänker inte låta den vinna. 

Thinking about you.

Over and out 

~ Lily

Born Naked - The naked truth.

Inlägg 300: Då var det dags. Här kommer nu Born naked - The naked truth.

Barndomen

Redan som 7 - 8 åring fick jag mitt första dos av misshandel och missbruk från två olika håll.
I samma veva som detta så började jag träna karate och det har nog varit den största räddningen på fritiden. Utan den och de vänner jag skapade där hade det nog sett annorlunda ut idag. På fritids eller som det idag heter förskoleklassen så hade jag en lärare som såg hur vilsen, ensam och övergiven jag var så han spenderade ganska mycket tid med mig när vi hade frilek vid pianot och det var där som den estetiska resan i mitt liv började och som har hjälpt mig igenom livet väldigt mycket. "All Artists are depressed" har jag hört. Ne men många som har en tragiskt uppväxt söker sig till musiken eller teatern för att få vara någon annan en stund eller för att göra musik om det som dem tänker och känner. Själv blev jag en blandning, jag skriver låt texter men framför allt så håller jag på med teater, skriver, spelar och regisserar. 

Men tillbaka till den förvirrade 7-8 åringen som stod där och tog emot slagen och nervärderingarna som kastades mot henne. Jag pendlade mellan två hem fram tills jag var 9-10 år på ena sidan misshandel och psykisk misshandel och andra delen alkohol för det mest på helgerna först och jag fortsatte gå till skolan som vanligt sedan fick jag möten med övervakning med mamma på skolan och jämt när vi hade dessa möten hade hon alltid blåmärken överallt, jag visste varför men ingen annan visste. 
När jag var ungefär 9-10 år så dör den största inspirationen och min största idol Farfar och detta släpper lös ett annat helvete i mitt liv. Min pappa börjar dricka mer än han brukade, ibland glömde han mig på skolan där jag absolut inte ville vara p.g.a. mobbning och trakasserier. Ord som hora, flata, lesbisk, subba och missfoster flög emot en från nästan alla håll, fällningar, puttningar och saker stulna ända fram till man var 10-11 år.
jag fick börja gå hem själv efter skolan vid denna tid och ibland tog jag en omväg men för det mesta så gick jag raka vägen hem och upp på mitt rum och kelade med hunden. Ibland gick jag hem till en av mina kompisar om jag hade pratat med pappa om det först och det gick bra. När jag var 11-12 så började jag skada mig själv p.g.a mobbningen, fysisk och psykisk misshandel.
Jag började även vid denna tid att röka för de gjorde mina föräldrar men det skulle dröja tills jag var 16 innan någon av mina föräldrar visst det. När jag var tolv år gammal så fick jag en sneflipp och slog tillbaka på den personen som misshandlade oss andra, sedan slutade jag vara där. skulle dröja några år innan jag träffade min mamma igen och då var det bara för några minuter åt gången. Mycket hände när jag var 12 år gammal farfar hade varit död ett tag och saknaden var stor, jag sneflippade och slog tillbaka och jag började röka. Men också under denna tid så försökte jag även ta mitt eget liv för första gången. 

Tonårstiden

Så där var jag 12 år gammal och utan min mamma, men jag fann en surrogat mamma i en som jag tränade med, hon och våran tränare blev lite som min extra familj under en lång tid. De såg mig och uppskattade överaktiva mig för den jag var. och ännu en gång fann jag lite ljus i mitt mörker, jag kände mig omtyckt och jag hade funnit min plats där jag mådde bra och där jag ville vara. 
Sommarlovet innan högstadiet så blev jag våldtagen av en som jag känt i många många år. 
Och så kom tonårstiden och högstadiet, jag skulle gå i samma skola som dom jag gick i samma skola som på låg och mellanstadiet, jag skulle gå på samma skola som alla mobbarna, skulle vi hamna i samma klass också? Ne det gjorde vi inte vilket var rätt skönt den första veckan iallafall. Killarna i min klass tränade hockey med killarna som jag gick med på första skolan och när de fick veta att dom gick i min klass så brakade mobbningen upp igen. Nu hade jag dock börjat jobba på min oövervinnerliga fasad, i mitt huvud var jag the queen bee och ingen kunde bryta ner mig. Fast på denna tiden så tog ändå klåporden och mobbningen hårt på mig ändå fast jag inte visade det för dem. Jag gjorde mitt och struntade i dem.

Pappa och jag flyttade till stan och jag skulle inte få ett busskort så jag stannade ofta i samma stad som skolan låg i hos hans dåvarande tjejs mamma för att ha nära till skolan, inte skulle pappa betala resorna till skolan inte. För det mesta var jag hemma i lägenheten i stan för det vara nära till karaten, jag skolkade ofta för att slippa vara i skolan. Jag började även dricka alkohol som 14 åring och började festa. 
Jag träffade min första pojkvän när jag var 14 år gammal, han fick min rätta oskuld och jag trodde verkligen att vi skulle leva hela livet, vi till och med förlovade oss, dumt nog. Men strax innan det tog slut 6 månader efter att vi träffades så ville han att jag skulle hjälpa honom och sälja droger och detta sa jag nej till jag ville inte vara med på hans olagliga saker och det var en av anledningarna till att det tog slut mellan oss men också för att han var så svartsjuk att jag inte ens kunde prata med hans styvfarbror. Efter detta så försökte jag ta mitt liv för andra gången jag orkade helt enkelt inte med allt skit som hade varit och som var i mitt liv fram till då och som va just då. Men för andra gången så tog jag inte mitt liv, jag tänkte på mina ljusglimmtar jag hade just då, karaten och musiken.

Ungdomshemmen.

Hösten 05 strax efter mitt andra självmord, blir jag placerad i Örnsköldsvik på ett ungdomshem, där stannade jag bara i en vecka för jag var missplacerad bland massa missbrukare, jag till och med hotade med att jag skulle gå de där 10 milen med all packning för där tänkte jag inte stanna. och hem kom jag dock bara för någon vecka för sedan blir jag placerad på ett ungdomshem i Sundsvall. Jag blev tvungen att sluta med det jag älskade mest av allt ett tag, mitt ljus försvann från mig. jag spenderade första 2 veckorna inne på mitt rum där på ungdomshemmet, jag gick ut och käkade middag sedan tillbaka in dit. Under de 5-6 månaderna jag bodde där så gjorde jag ett självmordsförsök som kunde ha slutat riktigt illa för alla och 2 rymningsförsök, jag kunde Sundsvall ganska bra då min släkt på mammas sida bor där så ta sig därifrån var inga problem, problemet var att vara borta från hemmet för jag blev hela tiden tillbaka skjutsad. 
De där självmordförsöket jag gjorde där blev jag påkommen med och personalen som jobbade natt då satt med mig i flera dagar inne på mitt rum tills jag var redo att prata. Jag hade tappat min största glädje i livet när jag blev placerad i sundsvall, karaten. Jag hade inte längre min enda trygghet, den plats jag kunde känna att här var jag trygg och uppskattad. Jag hade förlorat hela mitt liv. Så när dom frågade om jag ville bli placerad hos en fosterfamilj i min hem kommun där mina vänner var så tvekade jag aldrig för jag såg min chans att få tillbaka tryggheten med karaten. så när jag blir fosterhemsplacerad i min hemkommun så var jag överlycklig dels för mina vänner och också karaten. Och ett tag gick det bra, så länge som jag fortfarande pendlade mellan ungdomshemmet och fosterhemmet. tisdag-torsdag och varannan helg hos fosterfamiljen. 

Fosterhemmet och gymnasiet

Jag var tillbaka där jag ville vara, på karaten. Mina fosterföräldrar körde mig dit och dom följde med på en tävling men sedan fick jag sluta träna för att dom skulle inte köra mig längre till Karate, dom skulle inte lägga pengar på den där sporten för dom förstod den inte, dom ville inte att jag skulle hålla på med den. så jag fick sluta igen. Hela mitt liv rasade igen. Där stod jag 16 år gammal med en familj jag inte kände som inte var min, en ny plats, nya människor, nya rutiner, jag skulle tillbaka till min gamla skola till mina gamla vänner och fiender och ingen trygghet och ingen trygg plats att vara på. Under sista vårterminen på högstadiet hade jag fyra ämnen i veckan, matte, svenska, engelska och musik. Engelskan och matten kuggade jag men svenska och musik hade jag ganska bra betyg i när jag väl gick ur högstadiet. Jag träffade min stora kärlek under denna period på skolan också. Ännu en ljusglimt i mitt mörker, äntligen någon stans där jag kunde vara trygg. Men det sabbade jag under sommarlovet, men jag glömmer aldrig den tid som vi hade ihop. Trots att jag var placerad i ett fosterhem med vad som verkade okey föräldrar så var jag rätt glad, jag hade fått nya vänner när jag kom hem, bättre vänner. och jag hade träffat den finaste killen. som jag spenderade nästan all tid med. Men så kom ju sommar lovet innan gymnasiet, jag rymde från fosterfamiljen för att dom inte lät mig vara med mina vänner och min pojkvän, jag rymmde från min fosterkusin med min fosterkusin för att gå på crusing och där brakade helvetet lös, mina fosterföräldrar var ute och letade mig hela kvällen och natten och hittade oss. Jag förstår att dom var arga men dom hade inte behövt slängt upp mig i himlen och tryckt ner min kille i marken, efter det så tappade jag kontakten med killen och jag fick strängare tyglar. jag fick inte ens åka och hälsa på mina kompisar. Och så fick jag gymnasie beskedet, jag hade kommit in på media i kramfors på den skolan där restrerande mobbare skulle gå. Jag ringde till skolstyrelsen och sa som det var, jag vägrar gå i kramfors, måste jag gå i kramfors kommer jag inte gå i skolan, alla som mobbar mig och som hatar mig går där. Jag kommer inte gå i skolan om jag ska gå där. och då fick jag frågan vad jag ville gå och vart och jag sa musik i sollefteå och redan samma dag så hade jag kommit in där. Jag skulle slippa mobbningen och jag var glad. 
första höst terminen på gymnasiet så gick jag musik och allt kändes okey. men så säger mina lärare att de vägrar ha mig som sångare på scen, inte ens i kör vill de ha mig där och erbjöd mig en plats på teaterdelen av samma linje och efter många om och men och lite tjafs så tog jag ändå den platsen trots att musiken låg mig närmare om hjärtat men jag ångrar inte idag att jag gjorde bytet för skådespeleriet har blivit en del av mitt liv i dag. Skolan var min fristad under gymnasiet jag slapp vara hemma med mina fosterfäräldrar för ju längre tid jag bodde där destomer såg jag vad dom var för människor. De enda jag fick göra hemma var att ta hand om stallet mer och mer, städa huset åt dem, ta hand om katterna och så vidare. Jag blev mer och mer deras piga och jag fick knappt umgås med min bästa vän.
Mina fosterföräldrar började dricka mer och mer alkohol på kvällarna och helgerna kunde dem dricka rätt mycket. Sexuella trakaserier och misshandel blev större och större del i vardagen hemma. Svordomar och psykiskmisshandel blev mer tilltagande. Jag var inte bra på någonting, jag skulle inte klara någonting, jag var inte värd någonting. 

Ungvuxen

Sommaren 2009 så tog jag studenten med full poäng och jag var inte riktigt redo att ta itu med framtiden för i mitt huvud var jag inte värd något och skulle inte klara något. Men så fick jag jobb på ett demensboende och mitt efternamn var nersvärtat av fördomar som "Kleptoman", "alkolist" och så vidare så jag fick börja mitt vuxna liv med att försöka bevisa att jag inte är mina föräldrar. det tog många år innan denna stämpel försvann. Midsommarafton 2009 så var jag på midsommarfirande i byn och där träffade jag o-revyns dåvarande regissiör som pekade med hela handen och sa "Du ska vara med i årets revy," en sån chans säger man inte nej till när det är teater och musik man hållt på med större delen av sitt liv bortsett från karaten. Självklart tackade jag ja och sagt och gjort augusti 2009 så gick jag på mitt första revy möte, jag sysslade med någonting som jag ville syssla med. Det tog inte lång stund innan jag var en del av gruppen och jag fick hjälpa till med mycket då regissören hade sett vad jag gjort under gymnasiet så jag blev regiassistent, och skribent för revyn utöver att skådespela och sjunga på scen. Mina fosterföäldrar tyckte inte att mitt nya intresse var något bra, de ville ju ha mig hemma hela tiden vilket dom inte kunde nu när jag var borta så mycket och tränade med revyn. Detta blev min nya plats där jag kunde känna mig trygg och glömma resten av världen för en stund. Medans tiden hos fosterföräldrarna blev mer förspända och man fick mindre fritid även fast man var över 18 och skulle få bestämma över sitt eget liv så var tiden hos revyn det bästa som hände under de 3 år jag var med där från början. Hemma var ingen bra plats, och orden om att man inte var bra på något och inte värd något fanns fortfarande i mitt huvud, och man agerade ju ut efter det. Man vågade inte säga eller göra saker för man trodde inte att man var bra på något. Mitt första år på revyn blev första gången som jag verkligen insåg att jag kan något, jag är värd något igen. Jag gjorde ett bra jobb både utanför och på scen, detta satte stor prägel på mitt liv senare och andra året så var jag en del av revyfamiljen, dom blev min familj och jag var hellre där än hemma, jag bråkade mer med mina fosterföräldrar och jag började rymma hemifrån igen, jag orkade inte med all form av misshandel och missär som var där. Jag drog mig mer och mer i från dem och det med rätta. Revy gänget började lyfta upp mig mer och mer. 

Vuxenlivet.

Och i oktober 2011 så träffade jag killen som skulle komma att förändra mitt vuxna liv rejält. Jag var 21 år gammal och hade inte vågat mig bort från mina fosterföräldrar pga olika former av hot. Plus att jag ville vara kvar för den lilla flickan som hade kommit att bo där med och som åkte på mer skit än vad jag gjorde imellan åt. Så jag träffade denna kille och vi blev ett par rätt fort vi firade julen tillsammans samma år och även nyår och han kom och kollade på revyn som vi då hade 2012, han var rätt svartsjuk av sig i början och jag fick nästan inte åka på revyrepen men han föjde med några gånger dit. 2012 är ett år som kommer att sätta prägel på det mest i mitt liv. När revyn var färdig i februari för det året så tog jag tillflykt till skåne och killen och en bartender utbildning i malmö, jag blev där nere från februari till april och dagen innan jag skulle fara hem till norrland igen för att avsluta studierna jag höll på med här så förlovade vi oss. så det var med brustet hjärta som jag for hem för att avsluta allt innan jag flyttade till honom, redan samma dag som jag kom hem började bråken med mina fosterföräldrar, bråk om förlovningen, bråk om att jag va borta så länge, bråk om att jag skulle vara hemma och ta hand om deras, ja bråk om det mesta, en vecka senare så säger jag hejdå till min bästa vän och min biologiska mamma och tar en sista minuten ner till skåne, jag klarade inte av att vara kvar där längre hos mina fosterföräldrar, jag ringde soc så dom fick plocka bort flickan därifrån och berättade den nakna sanningen om hur det var där. Och mycket riktigt flickan blev omplacerad, jag var nära på att ta hand om henne själv om hon inte fått en plats i hemkommunen. Tack vare denna kille så vågade jag ta steget att verkligen bryta mig ut från den missär som man levde i hos fosterföräldrarna, ibland brukar jag fundera på hur det hade varit om jag inte gjort det. Men jag är glad att jag gjorde det. 

Tiden i skåne

Tiden i skåne har både bra och dåliga minnen. Redan första året i skåne under 2012 så hade vi ju redan förlovat oss innan jag flyttade ner helt i april. I maj bara en månad efter flytten ner så fick jag en timtjänst på ett äldreboende och på hjälpmedelcentralen. i augusti fick vi våran lägenhet och vi skaffade vår första hund. Allting var bra, visst vi hade våra bråk om pengar och sådant för att jag hade fått en massiv skuld som mina fosterföräldrar hade satt mig i. Men det var ändå bra, jag hade fått nya vänner och jag var på väg att starta ett helt nytt liv på ett helt nytt ställe. Jag hittade en teatergrupp som jag skulle börja i men redan efter första mötet när jag kom hem och var helt lyrisk över detta så fick jag beskedet att jag inte skulle hålla på med detta och det för att han var svartsjuk, jag slutade helt med teatern ett tag. Trots att tiden i skåne var upplyftande och jag växte mycket i mig själv så har jag insett att jag var inte jag längre. Jag hade ingenting som jag gjorde som jag kände var meningsfullt för mig, jag gick till mina timtjänster, jag satt vid datorn och spelade spel med honom eller så var jag med vännerna som även han hade och hans familj. Jag gjorde ingenting för mig. Jag gav upp allt för honom och han kunde nästan inte ge mig någonting tillbaka för det. Jag gillade mina vänner därnere och jag gillade hans familj, och än idag kan jag ibland sakna dem, men samtidigt jag saknar inte tiden där nere så mycket. 
under 2014 så var bråken ständiga och vi satt mer eller mindre i varsitt hörn i lägenheten och pratade med olika personer på internet och spelade olika spel, vi gjorde nästan ingenting tillsammans längre och den sommaren fick jag även missfall, jag var lycklig för ett tag och tänkte att detta kan få oss att bli bra igen men så fick jag missfall dagen innan hans födelsedag och detta gjorde att vi drog oss längre i från varandra, jag i mitt hörn med deprission över missfallet och han på sitt och gud vet vad han tänkte och gjorde. Hösten 2014 var den sämsta tiden i vårat förhållande och i december det året så påbörjades mer eller mindre våran sepration, jag åkte upp till norrland på julen och jag insåg att jag mådde så jävla bra här och att jag saknade mitt norrland. I januari 2015 så gick flyttlastet upp till norrland igen och vi separerade helt. En del av mig var sårad men en del av mig jublade. 

2015 och frammåt, Tiden efter Skåne.

Tillbaka i norrland och jag flyttade in hos min bästa kompis och där bodde jag i ca 2 månader innan jag fick min lägenhet och jag fick även jobb inom äldreomsorgen och jobb på Life. 2015 kom att bli mitt år, jag fick egen lägenhet 2 jobb, jag skulle börja plugga till specialist inom demensvård, jag började träna karate på hösten och jag började även på revyn igen. Jag var tillbaka i mina trygga tillvaron och jag har inte varit lyckligare än vad jag är nu. 3 år sedan jag flyttade tillbaka till Kramfors, visst jag lever ensam med min älskade hund, vi har pengar så vi klarar oss, jag jobbar med min deprisson som har varit stor del av hela mitt liv och jag har fått diagnosen fibromyalgi men jag är ändå världens lyckligaste för att jag får hålla på med det jag älskar mest. Karaten och teatern är det bästa och största jag har i mitt liv och jag tänker inte byta bort det mot någonting igen. För det är här jag är hemma, det är här jag mår bra och det är här jag har min trygghet. 
Jag kan inte jobba inom vården längre pga fibromyalgin men jag har fortfarande mitt jobb på life och jag trivs som fisken i vattnet. Jag funderar på att utbilda mig vidare via life för att bli hälsokostrådgivare via dem. Men först så ska vi se om jag kan få fast tjänst på life innan man tar tag i det. Utöver det så börjar skådespelarjobben att hagla in, förutom revyn så ska man vara med i en kanske 2 filmer, jobbar på sommar teatrar och en show utöver det. Livet kan inte bli bättre än vad det är nu, Eller jo bättre kan de bli, det som fattas är Karln men det kommer när det kommer. Utöver det så kan jag nästan säga att livet känns jävligt bra. =) Jag är med i Amatörteaterns Riksförbund Västernorrlands Styrelsen som ordinarie Ledarmot, och en hel del styrelse jobb inom teatervärlden väntas nu i två år. Jag har kommit in på mittuniversitetet i Sundsvall hösten 2018 och där håller jag på att plugga till journalist och det kan inte kännas mer rätt, om man bortser från att skådespelet har varit stor del av mitt liv. Jag trivs väldigt bra med denna utbildning och jag trivs väldigt bra i skolan. Jag har börjat träffat en kille nu som det verkar gå väldigt bra med, dock är jag väldigt tillbaka dragen i mina känslor och lite så men jag är mig själv hela tiden och försöker inte låta mina negativa erfarenheter spegla mig i detta. Jag vill att livet ska börja ljusna och jag vill verkligen att livet ska bli bättre än vad det har varit. 

Slutsatsen

Här har ni den nakna sanningen om mitt liv. Den nakna sanningen som jag har döljt så länge, sanningen som har gjort mig till den jag är och som har fått mig att skapa den oövervinnerliga fasad som jag har byggt upp under så många år. Denna historia är och kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Jag skäms inte för den längre.
Det finns många fler som delar samma historia, eller delar av denna historia och jag skriver väl detta för att visa folk att trots att man har haft ett helvete till uppväxt så kan man faktiskt resa sig ur detta som en fågel fenix ur askan och faktiskt skapa sig ett fantastiskt och spännande liv. Historian är bara en del av en själv det är hur man använder sig av det man har varit med om som räknas. 
Idag är mitt liv så annorlunda och så bra på så många sätt. Som man kan ha följt med i tidigare inlägg så håller jag på väldigt mycket med teatern både skriver och regisserar och gör olika projekt hit och dit. Jag skriver egna låttexter och jag är som sagt med i amatörteaterns riksförbund Västernorrlands styrelsen. Jag är med i en revygrupp som jag har varit med i sedan 19 års ålder, jag har ett jobb som jag älskar på Life och jag tränar karate flera gånger i veckan och även håller träningar i bland. Jag har mina 3 bästa vänner och en del bra vänner också. Min hund och jag bor i en 2a och jag tog körtkortet 2017. Jag har träffat en människa som har fått mig att vilja bli en bättre version av mig själv och som jag trivs med lika bra som mina bästa vänner. Trots all skit som jag varit med om under mina år så har jag skapat mig ett helt otroligt liv som jag älskar och som jag inte skulle byta bort mot någonting i världen. Man kan ta sig upp från helvetet och få ett bra liv. Man måste bara hitta de där lilla som får en att inte tappa hoppet, för hoppet är det ända som har hållt mig uppe under alla dessa år. Min trygghet och min glädje har jag funnit i teater, musiken och karaten och tack vara dessa har jag skapat den familj och de vänner jag har idag. Det liv jag har idag har jag att tacka musiken, teatern och karaten och alla människor runt dem. 

Det har tagit mig några veckor att skriva ner allt det här, redigerat om och byggt upp det på det bästa sätt. Men att arbeta med denna Born naked - The naked truth har varit till stor hjälp för mig själv också. Att gräva i mitt förflutna har fått mig att verkligen älska det liv jag har nu och det har gett mig så många svar på olika saker. Det har varit väldigt givande och tungt många gånger att läsa igenom och återuppleva allting flera gånger om men det har också stärkt mig. 

Over and out

~ Lily

Den nya resan i livet.

inlägg 297: Snart är det dags för inlägg 300 och sanningen om mitt liv. 
Igår var man på universitetet för första gången, träffade klassen, faddrarna och generalerna för programmet och några av våra lärare. Vi fick en rundvandring på skolan och det kommer ta ett tag att lära sig allting men det kommer gå bra. Nu har man ju fått sett det viktigaste iallafall. =)
Kommer bli riktigt kul att börja läsa när vi väl börjar med våra lektioner just nu har vi bara en sån där insparksvecka med en massa informationer och en hel del rundvandringar och en massa aktiviteter på kvällen tillsamman med våra faddrar och generaler. Jag är inte direkt någon som gillar aktiviteter och så där utan är väl mer en hemma tjej men jag får väl offra mig någon utav dagarna och vara med på kvällen, dock jobbar jag väldigt mycket denna vecka, sista veckan innan skolan faktiskt börjar så de blir inte så mycket aktiviteter på kvällarna.
Idag gjorde jag en dubbelträning, jag var med på barnträningen och sedan var jag med på vuxenträningen med så fick 2 ½ timmes träning idag. På barn träningen fick jag hålla träningen för 9 kuy/mon och 8 kuy/mon och träna lite sparkar tillsammans med dem när jag behövde visa dem hur de skulle göra. Samt lite yakosuki kumite nr 2 med 8 kuy/mon, riktigt lärorikt för mig att hålla i träningar igen. Andra passet blev det mycket kihon (yakosuki kumite 1,2,3 samt nanaho) och kata upp till svart bälte. Första träningen för terminen och första träningen för det svarta bältet. Snart är det även Kumite läger här i våran dojo. Jag kommer behöva all träning jag kan få och komma åt. Kommer bli en hel del egen träning med dessa två terminer inför det svarta bältet för att bli så bra som man kan va när det är dags nästa sommar. Ser fram emot detta år med både skola och träning, fast om sanningen ska fram så ser jag mest i fram emot att ta det svarta bältet. All ledig tid kommer gå till att små träna sparkar som jag inte riktigt får till, eller kombinationer som jag behöver bli bättre på osv osv.
Tur man är duktig på multitasking, göra läxor och träna samtidigt hemma.. Been there and done that. xD
Jag vill att du ska göra det du vill göra och jag är så stolt och glad för din skull. Men det är så svårt att släppa dig från mitt hjärta och ju närmare dagen jag kommer desto mer känner jag, ibland är jag på väg att brista för jag vet att vi inte kommer att träffas på länge och det gör ont i mig att vi inte kommer att göra det. Du har kommit att betyda så mycket för mig och det finns så mycket som jag vill att du ska veta och som jag vill säga. Vissa dagar önskar jag att det var annorlunda allting men jag är samtidigt jätte glad för din skull och jag vill verkligen att du ska leva ut dina drömmar och göra det du verkligen vill. Du förtjänar det...
De finns två låtar som skulle passa denna månad, den som jag inte tänker välja denna månad är väldigt rakt på sak och visst texten och musiken är helt otrolig i den så tänker jag inte ta den denna månad för jag vill inte att du ska veta hur det är, så därför väljer jag den andra låten som handlar om just hur svårt det är att låta någon gå. Men du ska gå, du ska uppfylla din dröm. Jag kommer vara kvar här och tänka på dig och vänta på dig.

Så här har ni månadens låt

Its hard to let you go - Bon jovi
It ain't no fun lying down to sleep
And there ain't no secrets left for me to keep
I wish the stars up in the sky
Would all just call in sick
And the clouds would take the moon out
On some one-way trip
I drove all night down streets that wouldn't bend
But somehow they drove me back here once again
To the place I lost at love - the place I lost my soul
I wish I'd just burned down this place that we called home
It would all have been so easy
If you'd only made me cry
And told me how you're leaving me
To some organ grinder's lullaby
It's hard, so hard - it's tearing out my heart
It's hard letting you go
Now the sky, it shines a different kind of blue
And the neighbor's dog don't bark like he used to
Well - me, these days
I just miss you - it's the nights that i go insane
Unless you're coming back for me
That's one thing i know that won't change

Over and out

~ Lily

Spännande Höst.

Inlägg 296:
Det har varit några hektiska veckor sista tiden. Till veckan börjar jag på Mittuniversitetet i Sundsvall där jag ska läsa till Journalist i 3 år, och jag har försökt att inte få panik över att man ska börja plugga igen och fixat lite inför skolstarten.
Jag har även varit med och planerat 10 år jubileumet av Teaterhelgen på Ulvön som blev en riktigt lyckad helg med mycket improvisations övningar och många skratt tillsammans med 28 st deltagare inklusive ledarna Kevin och Agneta.
Min Biologiska mormor dog här i sommar och i fredags den 17 Augusti så begravdes hon, oturligt nog så kunde inte jag vara där och säga hej då till henne men det gjorde jag månaden innan hon dog i stället.

Igår började träningen igen med karate klubben och nu så sätter jag igång ordentligt med min svartbältes träning. Inga undanflykter längre. :P Hård träning detta året inför detta och det kommer bli en del läger och jag kommer även att hålla ett juniorläger även denna termin. Det kommer att bli ett ganska tufft år men så vårt det i slutändan. =) Ser fram emot nästa sommar.
Våran klubb har nu fått sin egen Instagram med Adalenskarate heter vi där. =)
Denna sommar har varit helt underbar, otroligt fint väder, härligt sommar läger i början av sommaren och en hel del renoverings jobb i våran träningslokal. Det har blivit lite jobb denna sommar men jag har haft den skönaste sommaren på länge. Mycket bad och träning och en hel del softande trots renoveringen.

Här i sommar har jag även fått vetat att det inte blir någon revy i år. Detta har gjort mig lite irriterad på styrelsen och dom kommer att få höra det. Jag och Josefine har lagt ner mycket jobb på att vi ska börja synas runt om i länet och Sverige och så bestämmer dom sig för att lägga ner allting och ta ett sabbats år. Det går jag inte med på, om det hade varit lite glöd i dem så hade de kommit på dessa ideer själv men de finns ingen glöd kvar hos dem. 3 år kvar till 20 års jubileum och så läggs det ner. 1 September så ska Vi gäst spela med några sketcher på sen sommar kvällen i skog och vi skulle vara med på ett teaterforum i sundsvall och visa och prata om revyn men det går ju inte direkt nu. Jag ska ta detta med styrelsen så fort jag kan, dom kan inte göra så här mot oss. I och för sig får jag mer tid över till karate och skola men teatern var min andningsrum, min stressfria zon. Men men sånt är livet. =)

Ne nu ska jag fortsätta att fixa inför skolstarten på måndag. =)

Ha en bra dag
Over and out

~ Lily

Sommarläger I Mora och efter

Inlägg 295:

26 Juni till 1 Juli var det sommarläger i Mora. 5 Dagar med en hel del träning och en massa roliga aktiviteter och människor. Vi fick prova på lite Okinawa GoJu-Ryu, vi hade 2 gästlärare från en klubb i Mora. Alla från våran klubb som skulle gradera under lägret klarade sina graderingar och fick sin nya grad samt att vi fick 5 nya svartbältare som nu kan titulera sig som Sempai. 3 från Bromma Klubben och 2 från Höganäs klubben. Här kommer lite bilder i från veckan i Mora.

 Gradering

 Cermoni

 Strand träning

 Grattis alla Nya svartbältare

Exakt en vecka efter hemkomst så får jag ett telefon samtal om att Mormor har blivit sämre, så jag åker ner och hälsar på henne. Vilket blir mitt sista besök hos min mormor, för 5 dagar senare så går hon bort. Vilket är idag. Den 13 Juli 2018.. Vila i frid Mormor. 

Detta är den tredje personen i mitt liv som går bort de senaste 15 månaderna. Ja de blir väl fyra om man räknar med puckot som mamma min bodde ihop med. Men han räknas inte i mitt liv. 

Så jag har varit lite dränerad både mentalt och fysiskt de senaste veckorna/månaden så har inte fått mycket teater eller musik gjort heller. Men det ska väl bli bättre det med hoppas jag. 

Over and out

~ Lily