Ge mig styrka!

Jag vet inte hur många det är som läser denna blogg men oavsett vad så behöver jag bara skriva av mig lite. Har inte fått någon tid hos min kurator/terapeut och jag lär inte få förrän i mitten på hösten och det kan ju ärligt talat säga suger. Jag hade en period där jag mådde så otroligt bra och jag kände att jag levde min dröm, att jag was the superstar, the champion of life. Sedan har det bara varit smäll efter smäll efter smäll och nu står man här utan någon att prata med, utan någon som helst privatliv och utan något som helst hjälp från någon. Sista juni dog mammas sambo, (ingen man gråter över direkt) hans barn har inte direkt varit dom bästa barnen sedan dess. Typ slängt ut min mor på gatan för att gå emot deras fars önskan om att mamma skulle få vara inneboende, begraver sin far istället för att låta han strös i minneslunden, dödar en frisk ung katt för att dom inte vill att mamma ska ta hand om katten som hon och sambon tagit hand om i 7 år. Låter inte mamma min sörja utan klagar och kastar skit på henne hela tid. Och vem får höra det.... JO jag.
Just nu bor min mor hemma hos mig i min tvåa, och det ser ut som ett jävla bombnedslag här.
Jag får aldrig vara ensam, jag får inte mitt privatliv. Jag har varit hos en av mina bästa kompisar i 2 veckor nu, och även där får man ju inte direkt något privatliv, dom är fyra i den familjen.
Jag bryr mig lika mycket om mammas sambo och hans barn som jag bryr mig om svensk politik vilket är lika med noll. Men ändå så kastar dom skit på mig, och försöker få mig att må dåligt.

Den senaste tiden har jag varit så nära till att verkligen bryta ihop och gå in i en vägg men jag har gjort allt för att inte hamna där... igen. Men just nu är det bara för mycket. Jag vill ha tillbaka den där tiden där jag började må sådär otroligt bra som jag gjorde. I was on the top of the world. Jag va så stolt över mig själv, så stolt över mina prestationer, så stolt att jag kommit in på folkhögskolan, så stolt och lycklig över allt. jag älskade mitt liv och mitt jobb. Just nu orkar jag ingenting, jag vill inte börja skolan med denna känsla jag har i kroppen och i huvudet. Jag vill inte börja på skådespelarutbildningen. Jag är så rädd att jag inte kommer att prestera så bra som jag vet att jag kan, så bra som jag vet att jag är på just skådespel. Jag blir deprimerad så fort någon nämner eller frågar om jag ska jobba. Jag bryter nästan ihop bara det kommer på tal. I need my therapist...
Jag försöker vara positiv och glad och verkligen känna glädjen och lyckan igen men det är fan svårt.
I want to be me again.

Just nu är jag inne i en Dragqueen tid. Jag kollar på Rupaul's dragshow och jag kan relatera till många utav dom på många sätt. Denna show har hjälpt mig ganska mycket sista tiden att orka.

*Born naked - RuPaul

*Champion - Rupaul

*Main event - RuPaul

*Superstar - RuPaul

*Sissy that walk - RuPaul

Dessa 5 är månades låtar. Så glad att jag fann denna show och dessa låtar. De hjälper mig att inte bryta ihop och bli ett kolli som gått totalt in i den känslomässiga väggen.
"if i fly or if i fall atleast i can say i did it all" 
Jag försöker att ta mig igenom en dag i taget just nu och fasas över hur första dagarna på skolan kommer att bli.

Från nu kommer ni (om jag har några läsare) att få följa min resa med min mamma i samma lägenhet som mig, hur min resa psykiskt går, hur det går på skådespelarutbildningen och även min resa med revyn som börjar nu i september.

Over and out
~ Lily