Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily