Logiken är som den är för oss båda.

Just nu sitter jag här och funderar på varför jag utsätter mig för sånt här hela tiden!
Jag vet att jag inte borde och jag vet att det är fel men ändå gör jag det.

"Love hurts, your lies, they cut me

But now your words don't mean a thing

I don't give a damn if you ever love me

'Cause it don't matter I'm movin' on

Go-gonna lose myself in the beat of the drum

'Cause honey this is a battle that you haven't won" - Cher

En del av mig vill bara gå och lämna allt där det just nu är, förvirrande, tjafsigt och eländigt. Den andra delen av mig vill lösa detta för jag vill ha kvar den delen av mitt liv när man mådde bra, med någon. Men vi kanske är för toxiska för varandra. Tycker på varandras knappar och får varandra att tvivla och må halv dåligt. Ditt liv just nu är väldigt suspekt för mig för så här var du inte då, men de är väl för att du aldrig visade ditt rätta jag för mig då pga ditt tidigare liv. Att sluta med intressen för att "spendera" all tid med personen är inte att visa sitt rätta jag, speciellt inte när man delar intressena tillsammans. Jag va inget annat än mig själv under hela den tiden, berättade till och med saker som ingen annan vet trots att det gjorde att jag mådde dåligt. Du var bra för mig då, men just nu är vi inte bra för någon av varandra. Men på något vis så tycker jag om dig fortfarande. 

Förstår inte varför jag utsätter mig för denna smärta hela tiden. Jag borde kanske ta och lyssna på mina egna råd som jag ger till vänner och familj. Walk away om det är något som får dig att må dåligt. cut it out of you life. 

MEN JAG KAN INTE. Inte om det betyder så mycket för mig som denna person gör ändå. Jag kan inte bara gå iväg jag kan inte cut it out of my life. 

Varför kan inte du se mig och förstå mig? när jag måste se och förstå dig?

Varför kan inte jag bara låta fasaden vara uppe när vi pratar och låtsas att there isnt a big deal som med alla andra?

Varför kan vi inte bara förstå varandra? 

Vi har levt olika liv tidigare och våra erfarenheter har lett oss till olika uppfattningar av världen. Men vi båda tror att vi båda har rätt när vi egentligen båda två har halvt rätt och inte helt rätt. Det som vi har varit med om och det som vi har upplevt är två olika versioner av samma värld som har fått oss att uppfatta världen och situationer på olika sätt. Vi förstår världen på två olika sätt och vi förstår alla andra mer än vad andra tror men vi förstår på två olika sätt för vi har levt två olika liv. Varför kan vi inte förstå varandra, för det borde vara logiskt för oss båda men det är inte det. För våra liv har gjort oss båda ganska egoistiska och att våran uppfattning är den rätta uppfattningen. Låter det här ens logiskt?

Så många frågor så få svar!

Over and out

~ Lily

Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Born Naked - The naked truth.

Inlägg 300: Då var det dags. Här kommer nu Born naked - The naked truth.

Barndomen

Redan som 7 - 8 åring fick jag mitt första dos av misshandel och missbruk från två olika håll.
I samma veva som detta så började jag träna karate och det har nog varit den största räddningen på fritiden. Utan den och de vänner jag skapade där hade det nog sett annorlunda ut idag. På fritids eller som det idag heter förskoleklassen så hade jag en lärare som såg hur vilsen, ensam och övergiven jag var så han spenderade ganska mycket tid med mig när vi hade frilek vid pianot och det var där som den estetiska resan i mitt liv började och som har hjälpt mig igenom livet väldigt mycket. "All Artists are depressed" har jag hört. Ne men många som har en tragiskt uppväxt söker sig till musiken eller teatern för att få vara någon annan en stund eller för att göra musik om det som dem tänker och känner. Själv blev jag en blandning, jag skriver låt texter men framför allt så håller jag på med teater, skriver, spelar och regisserar. 

Men tillbaka till den förvirrade 7-8 åringen som stod där och tog emot slagen och nervärderingarna som kastades mot henne. Jag pendlade mellan två hem fram tills jag var 9-10 år på ena sidan misshandel och psykisk misshandel och andra delen alkohol för det mest på helgerna först och jag fortsatte gå till skolan som vanligt sedan fick jag möten med övervakning med mamma på skolan och jämt när vi hade dessa möten hade hon alltid blåmärken överallt, jag visste varför men ingen annan visste. 
När jag var ungefär 9-10 år så dör den största inspirationen och min största idol Farfar och detta släpper lös ett annat helvete i mitt liv. Min pappa börjar dricka mer än han brukade, ibland glömde han mig på skolan där jag absolut inte ville vara p.g.a. mobbning och trakasserier. Ord som hora, flata, lesbisk, subba och missfoster flög emot en från nästan alla håll, fällningar, puttningar och saker stulna ända fram till man var 10-11 år.
jag fick börja gå hem själv efter skolan vid denna tid och ibland tog jag en omväg men för det mesta så gick jag raka vägen hem och upp på mitt rum och kelade med hunden. Ibland gick jag hem till en av mina kompisar om jag hade pratat med pappa om det först och det gick bra. När jag var 11-12 så började jag skada mig själv p.g.a mobbningen, fysisk och psykisk misshandel.
Jag började även vid denna tid att röka för de gjorde mina föräldrar men det skulle dröja tills jag var 16 innan någon av mina föräldrar visst det. När jag var tolv år gammal så fick jag en sneflipp och slog tillbaka på den personen som misshandlade oss andra, sedan slutade jag vara där. skulle dröja några år innan jag träffade min mamma igen och då var det bara för några minuter åt gången. Mycket hände när jag var 12 år gammal farfar hade varit död ett tag och saknaden var stor, jag sneflippade och slog tillbaka och jag började röka. Men också under denna tid så försökte jag även ta mitt eget liv för första gången. 

Tonårstiden

Så där var jag 12 år gammal och utan min mamma, men jag fann en surrogat mamma i en som jag tränade med, hon och våran tränare blev lite som min extra familj under en lång tid. De såg mig och uppskattade överaktiva mig för den jag var. och ännu en gång fann jag lite ljus i mitt mörker, jag kände mig omtyckt och jag hade funnit min plats där jag mådde bra och där jag ville vara. 
Sommarlovet innan högstadiet så blev jag våldtagen av en som jag känt i många många år. 
Och så kom tonårstiden och högstadiet, jag skulle gå i samma skola som dom jag gick i samma skola som på låg och mellanstadiet, jag skulle gå på samma skola som alla mobbarna, skulle vi hamna i samma klass också? Ne det gjorde vi inte vilket var rätt skönt den första veckan iallafall. Killarna i min klass tränade hockey med killarna som jag gick med på första skolan och när de fick veta att dom gick i min klass så brakade mobbningen upp igen. Nu hade jag dock börjat jobba på min oövervinnerliga fasad, i mitt huvud var jag the queen bee och ingen kunde bryta ner mig. Fast på denna tiden så tog ändå klåporden och mobbningen hårt på mig ändå fast jag inte visade det för dem. Jag gjorde mitt och struntade i dem.

Pappa och jag flyttade till stan och jag skulle inte få ett busskort så jag stannade ofta i samma stad som skolan låg i hos hans dåvarande tjejs mamma för att ha nära till skolan, inte skulle pappa betala resorna till skolan inte. För det mesta var jag hemma i lägenheten i stan för det vara nära till karaten, jag skolkade ofta för att slippa vara i skolan. Jag började även dricka alkohol som 14 åring och började festa. 
Jag träffade min första pojkvän när jag var 14 år gammal, han fick min rätta oskuld och jag trodde verkligen att vi skulle leva hela livet, vi till och med förlovade oss, dumt nog. Men strax innan det tog slut 6 månader efter att vi träffades så ville han att jag skulle hjälpa honom och sälja droger och detta sa jag nej till jag ville inte vara med på hans olagliga saker och det var en av anledningarna till att det tog slut mellan oss men också för att han var så svartsjuk att jag inte ens kunde prata med hans styvfarbror. Efter detta så försökte jag ta mitt liv för andra gången jag orkade helt enkelt inte med allt skit som hade varit och som var i mitt liv fram till då och som va just då. Men för andra gången så tog jag inte mitt liv, jag tänkte på mina ljusglimmtar jag hade just då, karaten och musiken.

Ungdomshemmen.

Hösten 05 strax efter mitt andra självmord, blir jag placerad i Örnsköldsvik på ett ungdomshem, där stannade jag bara i en vecka för jag var missplacerad bland massa missbrukare, jag till och med hotade med att jag skulle gå de där 10 milen med all packning för där tänkte jag inte stanna. och hem kom jag dock bara för någon vecka för sedan blir jag placerad på ett ungdomshem i Sundsvall. Jag blev tvungen att sluta med det jag älskade mest av allt ett tag, mitt ljus försvann från mig. jag spenderade första 2 veckorna inne på mitt rum där på ungdomshemmet, jag gick ut och käkade middag sedan tillbaka in dit. Under de 5-6 månaderna jag bodde där så gjorde jag ett självmordsförsök som kunde ha slutat riktigt illa för alla och 2 rymningsförsök, jag kunde Sundsvall ganska bra då min släkt på mammas sida bor där så ta sig därifrån var inga problem, problemet var att vara borta från hemmet för jag blev hela tiden tillbaka skjutsad. 
De där självmordförsöket jag gjorde där blev jag påkommen med och personalen som jobbade natt då satt med mig i flera dagar inne på mitt rum tills jag var redo att prata. Jag hade tappat min största glädje i livet när jag blev placerad i sundsvall, karaten. Jag hade inte längre min enda trygghet, den plats jag kunde känna att här var jag trygg och uppskattad. Jag hade förlorat hela mitt liv. Så när dom frågade om jag ville bli placerad hos en fosterfamilj i min hem kommun där mina vänner var så tvekade jag aldrig för jag såg min chans att få tillbaka tryggheten med karaten. så när jag blir fosterhemsplacerad i min hemkommun så var jag överlycklig dels för mina vänner och också karaten. Och ett tag gick det bra, så länge som jag fortfarande pendlade mellan ungdomshemmet och fosterhemmet. tisdag-torsdag och varannan helg hos fosterfamiljen. 

Fosterhemmet och gymnasiet

Jag var tillbaka där jag ville vara, på karaten. Mina fosterföräldrar körde mig dit och dom följde med på en tävling men sedan fick jag sluta träna för att dom skulle inte köra mig längre till Karate, dom skulle inte lägga pengar på den där sporten för dom förstod den inte, dom ville inte att jag skulle hålla på med den. så jag fick sluta igen. Hela mitt liv rasade igen. Där stod jag 16 år gammal med en familj jag inte kände som inte var min, en ny plats, nya människor, nya rutiner, jag skulle tillbaka till min gamla skola till mina gamla vänner och fiender och ingen trygghet och ingen trygg plats att vara på. Under sista vårterminen på högstadiet hade jag fyra ämnen i veckan, matte, svenska, engelska och musik. Engelskan och matten kuggade jag men svenska och musik hade jag ganska bra betyg i när jag väl gick ur högstadiet. Jag träffade min stora kärlek under denna period på skolan också. Ännu en ljusglimt i mitt mörker, äntligen någon stans där jag kunde vara trygg. Men det sabbade jag under sommarlovet, men jag glömmer aldrig den tid som vi hade ihop. Trots att jag var placerad i ett fosterhem med vad som verkade okey föräldrar så var jag rätt glad, jag hade fått nya vänner när jag kom hem, bättre vänner. och jag hade träffat den finaste killen. som jag spenderade nästan all tid med. Men så kom ju sommar lovet innan gymnasiet, jag rymde från fosterfamiljen för att dom inte lät mig vara med mina vänner och min pojkvän, jag rymmde från min fosterkusin med min fosterkusin för att gå på crusing och där brakade helvetet lös, mina fosterföräldrar var ute och letade mig hela kvällen och natten och hittade oss. Jag förstår att dom var arga men dom hade inte behövt slängt upp mig i himlen och tryckt ner min kille i marken, efter det så tappade jag kontakten med killen och jag fick strängare tyglar. jag fick inte ens åka och hälsa på mina kompisar. Och så fick jag gymnasie beskedet, jag hade kommit in på media i kramfors på den skolan där restrerande mobbare skulle gå. Jag ringde till skolstyrelsen och sa som det var, jag vägrar gå i kramfors, måste jag gå i kramfors kommer jag inte gå i skolan, alla som mobbar mig och som hatar mig går där. Jag kommer inte gå i skolan om jag ska gå där. och då fick jag frågan vad jag ville gå och vart och jag sa musik i sollefteå och redan samma dag så hade jag kommit in där. Jag skulle slippa mobbningen och jag var glad. 
första höst terminen på gymnasiet så gick jag musik och allt kändes okey. men så säger mina lärare att de vägrar ha mig som sångare på scen, inte ens i kör vill de ha mig där och erbjöd mig en plats på teaterdelen av samma linje och efter många om och men och lite tjafs så tog jag ändå den platsen trots att musiken låg mig närmare om hjärtat men jag ångrar inte idag att jag gjorde bytet för skådespeleriet har blivit en del av mitt liv i dag. Skolan var min fristad under gymnasiet jag slapp vara hemma med mina fosterfäräldrar för ju längre tid jag bodde där destomer såg jag vad dom var för människor. De enda jag fick göra hemma var att ta hand om stallet mer och mer, städa huset åt dem, ta hand om katterna och så vidare. Jag blev mer och mer deras piga och jag fick knappt umgås med min bästa vän.
Mina fosterföräldrar började dricka mer och mer alkohol på kvällarna och helgerna kunde dem dricka rätt mycket. Sexuella trakaserier och misshandel blev större och större del i vardagen hemma. Svordomar och psykiskmisshandel blev mer tilltagande. Jag var inte bra på någonting, jag skulle inte klara någonting, jag var inte värd någonting. 

Ungvuxen

Sommaren 2009 så tog jag studenten med full poäng och jag var inte riktigt redo att ta itu med framtiden för i mitt huvud var jag inte värd något och skulle inte klara något. Men så fick jag jobb på ett demensboende och mitt efternamn var nersvärtat av fördomar som "Kleptoman", "alkolist" och så vidare så jag fick börja mitt vuxna liv med att försöka bevisa att jag inte är mina föräldrar. det tog många år innan denna stämpel försvann. Midsommarafton 2009 så var jag på midsommarfirande i byn och där träffade jag o-revyns dåvarande regissiör som pekade med hela handen och sa "Du ska vara med i årets revy," en sån chans säger man inte nej till när det är teater och musik man hållt på med större delen av sitt liv bortsett från karaten. Självklart tackade jag ja och sagt och gjort augusti 2009 så gick jag på mitt första revy möte, jag sysslade med någonting som jag ville syssla med. Det tog inte lång stund innan jag var en del av gruppen och jag fick hjälpa till med mycket då regissören hade sett vad jag gjort under gymnasiet så jag blev regiassistent, och skribent för revyn utöver att skådespela och sjunga på scen. Mina fosterföäldrar tyckte inte att mitt nya intresse var något bra, de ville ju ha mig hemma hela tiden vilket dom inte kunde nu när jag var borta så mycket och tränade med revyn. Detta blev min nya plats där jag kunde känna mig trygg och glömma resten av världen för en stund. Medans tiden hos fosterföräldrarna blev mer förspända och man fick mindre fritid även fast man var över 18 och skulle få bestämma över sitt eget liv så var tiden hos revyn det bästa som hände under de 3 år jag var med där från början. Hemma var ingen bra plats, och orden om att man inte var bra på något och inte värd något fanns fortfarande i mitt huvud, och man agerade ju ut efter det. Man vågade inte säga eller göra saker för man trodde inte att man var bra på något. Mitt första år på revyn blev första gången som jag verkligen insåg att jag kan något, jag är värd något igen. Jag gjorde ett bra jobb både utanför och på scen, detta satte stor prägel på mitt liv senare och andra året så var jag en del av revyfamiljen, dom blev min familj och jag var hellre där än hemma, jag bråkade mer med mina fosterföräldrar och jag började rymma hemifrån igen, jag orkade inte med all form av misshandel och missär som var där. Jag drog mig mer och mer i från dem och det med rätta. Revy gänget började lyfta upp mig mer och mer. 

Vuxenlivet.

Och i oktober 2011 så träffade jag killen som skulle komma att förändra mitt vuxna liv rejält. Jag var 21 år gammal och hade inte vågat mig bort från mina fosterföräldrar pga olika former av hot. Plus att jag ville vara kvar för den lilla flickan som hade kommit att bo där med och som åkte på mer skit än vad jag gjorde imellan åt. Så jag träffade denna kille och vi blev ett par rätt fort vi firade julen tillsammans samma år och även nyår och han kom och kollade på revyn som vi då hade 2012, han var rätt svartsjuk av sig i början och jag fick nästan inte åka på revyrepen men han föjde med några gånger dit. 2012 är ett år som kommer att sätta prägel på det mest i mitt liv. När revyn var färdig i februari för det året så tog jag tillflykt till skåne och killen och en bartender utbildning i malmö, jag blev där nere från februari till april och dagen innan jag skulle fara hem till norrland igen för att avsluta studierna jag höll på med här så förlovade vi oss. så det var med brustet hjärta som jag for hem för att avsluta allt innan jag flyttade till honom, redan samma dag som jag kom hem började bråken med mina fosterföräldrar, bråk om förlovningen, bråk om att jag va borta så länge, bråk om att jag skulle vara hemma och ta hand om deras, ja bråk om det mesta, en vecka senare så säger jag hejdå till min bästa vän och min biologiska mamma och tar en sista minuten ner till skåne, jag klarade inte av att vara kvar där längre hos mina fosterföräldrar, jag ringde soc så dom fick plocka bort flickan därifrån och berättade den nakna sanningen om hur det var där. Och mycket riktigt flickan blev omplacerad, jag var nära på att ta hand om henne själv om hon inte fått en plats i hemkommunen. Tack vare denna kille så vågade jag ta steget att verkligen bryta mig ut från den missär som man levde i hos fosterföräldrarna, ibland brukar jag fundera på hur det hade varit om jag inte gjort det. Men jag är glad att jag gjorde det. 

Tiden i skåne

Tiden i skåne har både bra och dåliga minnen. Redan första året i skåne under 2012 så hade vi ju redan förlovat oss innan jag flyttade ner helt i april. I maj bara en månad efter flytten ner så fick jag en timtjänst på ett äldreboende och på hjälpmedelcentralen. i augusti fick vi våran lägenhet och vi skaffade vår första hund. Allting var bra, visst vi hade våra bråk om pengar och sådant för att jag hade fått en massiv skuld som mina fosterföräldrar hade satt mig i. Men det var ändå bra, jag hade fått nya vänner och jag var på väg att starta ett helt nytt liv på ett helt nytt ställe. Jag hittade en teatergrupp som jag skulle börja i men redan efter första mötet när jag kom hem och var helt lyrisk över detta så fick jag beskedet att jag inte skulle hålla på med detta och det för att han var svartsjuk, jag slutade helt med teatern ett tag. Trots att tiden i skåne var upplyftande och jag växte mycket i mig själv så har jag insett att jag var inte jag längre. Jag hade ingenting som jag gjorde som jag kände var meningsfullt för mig, jag gick till mina timtjänster, jag satt vid datorn och spelade spel med honom eller så var jag med vännerna som även han hade och hans familj. Jag gjorde ingenting för mig. Jag gav upp allt för honom och han kunde nästan inte ge mig någonting tillbaka för det. Jag gillade mina vänner därnere och jag gillade hans familj, och än idag kan jag ibland sakna dem, men samtidigt jag saknar inte tiden där nere så mycket. 
under 2014 så var bråken ständiga och vi satt mer eller mindre i varsitt hörn i lägenheten och pratade med olika personer på internet och spelade olika spel, vi gjorde nästan ingenting tillsammans längre och den sommaren fick jag även missfall, jag var lycklig för ett tag och tänkte att detta kan få oss att bli bra igen men så fick jag missfall dagen innan hans födelsedag och detta gjorde att vi drog oss längre i från varandra, jag i mitt hörn med deprission över missfallet och han på sitt och gud vet vad han tänkte och gjorde. Hösten 2014 var den sämsta tiden i vårat förhållande och i december det året så påbörjades mer eller mindre våran sepration, jag åkte upp till norrland på julen och jag insåg att jag mådde så jävla bra här och att jag saknade mitt norrland. I januari 2015 så gick flyttlastet upp till norrland igen och vi separerade helt. En del av mig var sårad men en del av mig jublade. 

2015 och frammåt, Tiden efter Skåne.

Tillbaka i norrland och jag flyttade in hos min bästa kompis och där bodde jag i ca 2 månader innan jag fick min lägenhet och jag fick även jobb inom äldreomsorgen och jobb på Life. 2015 kom att bli mitt år, jag fick egen lägenhet 2 jobb, jag skulle börja plugga till specialist inom demensvård, jag började träna karate på hösten och jag började även på revyn igen. Jag var tillbaka i mina trygga tillvaron och jag har inte varit lyckligare än vad jag är nu. 3 år sedan jag flyttade tillbaka till Kramfors, visst jag lever ensam med min älskade hund, vi har pengar så vi klarar oss, jag jobbar med min deprisson som har varit stor del av hela mitt liv och jag har fått diagnosen fibromyalgi men jag är ändå världens lyckligaste för att jag får hålla på med det jag älskar mest. Karaten och teatern är det bästa och största jag har i mitt liv och jag tänker inte byta bort det mot någonting igen. För det är här jag är hemma, det är här jag mår bra och det är här jag har min trygghet. 
Jag kan inte jobba inom vården längre pga fibromyalgin men jag har fortfarande mitt jobb på life och jag trivs som fisken i vattnet. Jag funderar på att utbilda mig vidare via life för att bli hälsokostrådgivare via dem. Men först så ska vi se om jag kan få fast tjänst på life innan man tar tag i det. Utöver det så börjar skådespelarjobben att hagla in, förutom revyn så ska man vara med i en kanske 2 filmer, jobbar på sommar teatrar och en show utöver det. Livet kan inte bli bättre än vad det är nu, Eller jo bättre kan de bli, det som fattas är Karln men det kommer när det kommer. Utöver det så kan jag nästan säga att livet känns jävligt bra. =) Jag är med i Amatörteaterns Riksförbund Västernorrlands Styrelsen som ordinarie Ledarmot, och en hel del styrelse jobb inom teatervärlden väntas nu i två år. Jag har kommit in på mittuniversitetet i Sundsvall hösten 2018 och där håller jag på att plugga till journalist och det kan inte kännas mer rätt, om man bortser från att skådespelet har varit stor del av mitt liv. Jag trivs väldigt bra med denna utbildning och jag trivs väldigt bra i skolan. Jag har börjat träffat en kille nu som det verkar gå väldigt bra med, dock är jag väldigt tillbaka dragen i mina känslor och lite så men jag är mig själv hela tiden och försöker inte låta mina negativa erfarenheter spegla mig i detta. Jag vill att livet ska börja ljusna och jag vill verkligen att livet ska bli bättre än vad det har varit. 

Slutsatsen

Här har ni den nakna sanningen om mitt liv. Den nakna sanningen som jag har döljt så länge, sanningen som har gjort mig till den jag är och som har fått mig att skapa den oövervinnerliga fasad som jag har byggt upp under så många år. Denna historia är och kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Jag skäms inte för den längre.
Det finns många fler som delar samma historia, eller delar av denna historia och jag skriver väl detta för att visa folk att trots att man har haft ett helvete till uppväxt så kan man faktiskt resa sig ur detta som en fågel fenix ur askan och faktiskt skapa sig ett fantastiskt och spännande liv. Historian är bara en del av en själv det är hur man använder sig av det man har varit med om som räknas. 
Idag är mitt liv så annorlunda och så bra på så många sätt. Som man kan ha följt med i tidigare inlägg så håller jag på väldigt mycket med teatern både skriver och regisserar och gör olika projekt hit och dit. Jag skriver egna låttexter och jag är som sagt med i amatörteaterns riksförbund Västernorrlands styrelsen. Jag är med i en revygrupp som jag har varit med i sedan 19 års ålder, jag har ett jobb som jag älskar på Life och jag tränar karate flera gånger i veckan och även håller träningar i bland. Jag har mina 3 bästa vänner och en del bra vänner också. Min hund och jag bor i en 2a och jag tog körtkortet 2017. Jag har träffat en människa som har fått mig att vilja bli en bättre version av mig själv och som jag trivs med lika bra som mina bästa vänner. Trots all skit som jag varit med om under mina år så har jag skapat mig ett helt otroligt liv som jag älskar och som jag inte skulle byta bort mot någonting i världen. Man kan ta sig upp från helvetet och få ett bra liv. Man måste bara hitta de där lilla som får en att inte tappa hoppet, för hoppet är det ända som har hållt mig uppe under alla dessa år. Min trygghet och min glädje har jag funnit i teater, musiken och karaten och tack vara dessa har jag skapat den familj och de vänner jag har idag. Det liv jag har idag har jag att tacka musiken, teatern och karaten och alla människor runt dem. 

Det har tagit mig några veckor att skriva ner allt det här, redigerat om och byggt upp det på det bästa sätt. Men att arbeta med denna Born naked - The naked truth har varit till stor hjälp för mig själv också. Att gräva i mitt förflutna har fått mig att verkligen älska det liv jag har nu och det har gett mig så många svar på olika saker. Det har varit väldigt givande och tungt många gånger att läsa igenom och återuppleva allting flera gånger om men det har också stärkt mig. 

Over and out

~ Lily

en nypa sanning.

Sanningen.

Jag vet att det finns fler där ute som har samma problem som jag. Som lever med depression och ångest, som har fibromyalgi, som gett upp på kärlek och som vuxit upp i dåliga familjeförhållanden. Jag känner att jag måste skriva av mig om min depression och mina tankar och problem. Och hur jag klarar mig igenom dagarna som går. Helt ärligt i bland undrar jag hur jag har klarat mig i snart 28 år innan jag tog tag i saker och ting på riktigt. Just idag tänker jag dock väldigt mycket på kärleken och känslor, vilket har fått mig att tänka på allt annat också och jag kan inte hålla allt inom mig längre. Jag måste få ut det ur mig och jag hoppas att min historia kan hjälpa andra att orka leva vidare. ☺

Jag är person som alltid har haft 1000 bollar i luften samtidigt för det har varit så lätt att göra saker istället för att känna och tänka. Grävt ner mina känslor och mina tankar i det jag gör istället. Senaste 6 månaderna har jag börjat släppa vissa saker för att verkligen känna och tänka och mycket tack vare min psykolog jag har. Jag håller på att för en gångs skull gräva i mitt liv för att få en bättre framtid. Jag har överlevt länge på de metoder jag har själv skapat men de räcker inte i längden att leva så här. Det sätt jag har valt att vara på för att överleva så som jag har gjort fram tills nu skadar de relationer jag vill skapa för framtiden. Jag har under mina år valt att leva under en fasad att allting är bra fast det inte har varit det alla gånger. Jag har under min uppväxt klarat mig igenom misshandel och missbruk i familjen, övergiven i lägenheter och hus med 100 kr till mat för en vecka. 
Jag ha länge levt med min depression och med min Fibromyalgi, redan som 16 åring började jag känna av min värk och med åren så har symtomen blivit fler och värre. värre depression, ständig trötthet, ledproblem, dimsyn och synbortfall, orolig mage, listan kan göras lång. 
Och med den historia jag nu kommer att berätta en del av så är det inte så konstigt att jag lever med depression, ångest, oro, tillitsproblem, svårt att släppa in folk och har fibromyalgi. 

Det är en ständig kamp med mig själv. Jag vill berätta hela min historia men jag är inte helt redo att öppna den dörren helt ännu. Har inte ens vågat öppna den dörren för psykologen helt än heller, och att öppna den dörren för någon speciell är nästa steg tydligen enligt psykologen. jag gör försök att berätta min historia för att jag behöver det och för att kanske hjälpa andra i samma situationer. Men jag är inte helt redo än att göra det men det kommer nog så småningom. 

efter flera timmar skrivande om min barndom i ett utkast så säger jag god natt.

Over and out

~ Lily ♥

Extrema dagar

Jag driver mig själv till vansinne. Vissa dagar ksn jag inte kontrollera ångesten trots medicinen. Jag är min egen värsta fiende.
De ha varit ett par extrema dagar nu där jag ha gått från att gråta för första gången på närmare 20 år till att vara så glad att jag svävat på moln till att bli någonstans mitt imellan. De ha varit jobbigt, jag ha släppt in en speciell person in på mina rädslor, tankar och känslor. Sist jag släppte in någon så långt innan för muren som jag byggt upp under mitt liv var med min bästa vän, min syster från en annan mamma. :)
De va skönt och väldigt jobbigt att släppa ner garden, att glänta på den massiva ekdörren. Men nu ligger en del av korten på bordet och jag ångrar inte en sekund av det. Trots att min ångest och oro slår i taket mest hela tiden. Lever man med oro, ångest och deprission så kommer det slå i taket när man exponerar sig för det som ha gjort att man drivits till ångesten, oron och depressionen.

Jag ha sagt det förut och det tpls att upprepas  det finns en Bon jovi låt för alla tillfällen och just nu beskriver learn to love allt så otroligt bra. Så detta får nog bli månadens låt

"I have run from the truth
Since the days of my misspent youth
I was hungry for kindness
I was lost in life's blindness

When you're born without wings
All you dream of, all you want
Is that feeling of flying
Of rising and climbing

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Always thought I'd die young
In these hands I've held the gun
But it's too late for dying
Now there's nothing worth hiding

I've lost love, lived with shame
I was humbled by my fall from grace
On the steps of decision
It's revenge or forgiveness

Halle, halle,
We're one breath away
Halle, halle,
From our judgement day
You leave it all on the table
If you lose or you win
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle
Halle, halle

Halle, halle, and that's how it is
You've got to learn to love the world you're living in

Halle, halle"

Over and out

~ Lily

Att vara sårbar

Ibland måste man spåra ur för att de bra ideerna ska kunna krypa fram. Dock just idag så resulterade urspårningen med att jag börjar fundera på allt annat än att få ut dom bra ideerna. det blev en blockering istället. Vad är det som händer? För mycket i huvudet? ja kanske det.
Tänker på dig jävligt mycket numera. Det går inte en dag utan att jag fundera på vad du gör eller hur du verkligen mår. ibland önskar jag att jag verkligen visste vart du stod.
jag vet inte varför jag skriver om dig just nu för jag brukar inte skriva om dig på det här sättet här. Men jag måste väl få ut vad jag tänker på kring dig.
Jag är så van vid att inte prata om mina känslor, att stänga dom inne, att inte prata om min tankar, att inte visa mig sårbar. Så det gör det så svårt att vara sårbar och visa det för andra speciellt någon som dig. Någon som man verkligen bryr sig om.
Jag kan vara svår att nå in på livet med tack vare detta, jag stänger gärna in mig själv i mig själv. Jag vill inte visa mig sårbar. Med allt som har hänt i mitt liv så visar jag mig som oövervinnerlig och oslagbar. Jag blir elak på mig själv om något går fel, om jag känner att jag råkat säga fel sak, eller gjort fel sak. jag är perfektionist på fel sätt. Jag har en otrolig fasad som jag måste släppa men det är så sjukt svårt. det är så svårt att vara sårbar. Jag känner att skulle jag vara sårbar bara för en liten stund så skulle hela livet rasa samman, hela den oövervinnerliga fasad jag skapat skulle bara rasa. Det finns ingen som jag kan säga detta till men jag vill vara sårbar med/för dig. Jag vill ha dig in på mitt liv, jag vill att du ska lära känna hela mig, jag vill släppa min fasad med dig.
Jag har inte gråtit sedan jag va liten men att skriva om min oövervinnerliga fasad som jag har får mig nästan att börja gråta för jag inser hur mycket jag stängt in, hur mycket allt detta har förändrat mig. Hur mycket problem mitt bagage ställer till med när det kommer till relationer och mycket mer.
Finns en sak till jag måste erkänna trots min oövervinnerliga fasad och bagage så är jag ständigt rädd, rädd för att lita på folk för jag blir troligtvis bränd igen. jag är rädd för att må bra och ha det bra för jag tror det kommer gå åt helvete ändå för de har det alltid gjort.
Jag vill släppa min fasad och begrava mitt bagage långt under marken och lita på dig till 100 % jag vill släppa mitt bagage trots rädslan och föra dig in på mitt liv. Du är verkligen unik, ingen annan har fått mig att vilja erkänna detta.

Det känns jätte konstigt att lämna ut sig så här, att vara sårbar på det här sättet. Men jag måste börja någonstans. =)

Over and out
~Lily