Logiken är som den är för oss båda.

Just nu sitter jag här och funderar på varför jag utsätter mig för sånt här hela tiden!
Jag vet att jag inte borde och jag vet att det är fel men ändå gör jag det.

"Love hurts, your lies, they cut me

But now your words don't mean a thing

I don't give a damn if you ever love me

'Cause it don't matter I'm movin' on

Go-gonna lose myself in the beat of the drum

'Cause honey this is a battle that you haven't won" - Cher

En del av mig vill bara gå och lämna allt där det just nu är, förvirrande, tjafsigt och eländigt. Den andra delen av mig vill lösa detta för jag vill ha kvar den delen av mitt liv när man mådde bra, med någon. Men vi kanske är för toxiska för varandra. Tycker på varandras knappar och får varandra att tvivla och må halv dåligt. Ditt liv just nu är väldigt suspekt för mig för så här var du inte då, men de är väl för att du aldrig visade ditt rätta jag för mig då pga ditt tidigare liv. Att sluta med intressen för att "spendera" all tid med personen är inte att visa sitt rätta jag, speciellt inte när man delar intressena tillsammans. Jag va inget annat än mig själv under hela den tiden, berättade till och med saker som ingen annan vet trots att det gjorde att jag mådde dåligt. Du var bra för mig då, men just nu är vi inte bra för någon av varandra. Men på något vis så tycker jag om dig fortfarande. 

Förstår inte varför jag utsätter mig för denna smärta hela tiden. Jag borde kanske ta och lyssna på mina egna råd som jag ger till vänner och familj. Walk away om det är något som får dig att må dåligt. cut it out of you life. 

MEN JAG KAN INTE. Inte om det betyder så mycket för mig som denna person gör ändå. Jag kan inte bara gå iväg jag kan inte cut it out of my life. 

Varför kan inte du se mig och förstå mig? när jag måste se och förstå dig?

Varför kan inte jag bara låta fasaden vara uppe när vi pratar och låtsas att there isnt a big deal som med alla andra?

Varför kan vi inte bara förstå varandra? 

Vi har levt olika liv tidigare och våra erfarenheter har lett oss till olika uppfattningar av världen. Men vi båda tror att vi båda har rätt när vi egentligen båda två har halvt rätt och inte helt rätt. Det som vi har varit med om och det som vi har upplevt är två olika versioner av samma värld som har fått oss att uppfatta världen och situationer på olika sätt. Vi förstår världen på två olika sätt och vi förstår alla andra mer än vad andra tror men vi förstår på två olika sätt för vi har levt två olika liv. Varför kan vi inte förstå varandra, för det borde vara logiskt för oss båda men det är inte det. För våra liv har gjort oss båda ganska egoistiska och att våran uppfattning är den rätta uppfattningen. Låter det här ens logiskt?

Så många frågor så få svar!

Over and out

~ Lily

Jag valde aldrig själv att vara stark...

Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan längre att orka. Det är omöjligt att ens beskriva det tillstånd jag är i just nu. Det är omöjligt att få ut alla dessa känslor i det öppna. Jag har aldrig någonsin lämnat ut mina känslor om något. Jag är så trött och min själ faller isär.
Jag kan inte ta den här skiten som händer varje dag. Jag är så jävla trött på det falska leenden som är i mitt ansikte. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att försöka vara stark. 

Har jag inte rätt till att falla ihop? Har jag inte rätt att förlora mig själv ett ögonblick och ta en paus? Är det min tur att vara svag nu?
Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta mycket, men det lämnar sina spår. Att ständigt behöva stå ut med allt och möta problem har lämnat ett stort sår i mig och jag är inte säker på hur mycket längre jag kan ta det.
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Jo, det är det självklart, men stannar någon någonsin upp och funderar över hur de känner, om de har mer styrka kvar i sig? Hur länge har hon kämpat?
Jag är sjukt trött på att låtsas. Jag är stark men min kropp är trött och jag är trött.

Och om du skrapar lite på min yta och om du tar, bara för en liten sekund, för att se mig djupt i ögonen så ser du det. Du ser att jag faller isär. Du ser att jag håller på att gå sönder.

Jag valde aldrig själv att vara stark men livet tvingade mig till att vara det.

Jag var tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem.
I stället för att resa mig och springa iväg för att gömma mig från mina mardrömmar, var jag tvungen att stå upp mot dem och slåss.
Jag har varit så rädd att jag för en sekund inte kunde röra mig, men jag blev tvungen till det, att kämpa vidare.
Det var antingen en kamp för att överleva eller mötas av ett slag av nederlag. Jag var tvungen att välja.

Och var hamnade jag?

Det enda jag känner just nu är att jag är sliten och trött. Orkeslös.
Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är verkligen inte slutet. Det finns så många fler. Så många fler.
Hur hittar jag styrkan för att hålla mig över ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?Andra har alltid sett mig som orädd, samlad och redo för nästa grej. Andra är alltid säker på att jag ska lösa alla mina och andras problem som dyker upp. De har mer tillit till mig än jag själv har många gånger.

De vet att jag har styrkan, men ingen ser striden som pågår inuti mig.
Ingen vet att min själ är trött och att jag faller isär. Jag låter aldrig någon se den. Låter aldrig någon se min svaghet.

Sanningen är att jag har levt hela mitt liv självständigt. Jag tog hand om mig själv och jag bad aldrig om någon hjälp.
Jag trodde att jag inte behövde det. Men saken är den att jag behöver det.
Jag kan egentligen inte göra allt själv.
Nu har jag insett att oavsett hur stark jag vill vara och är, kommer jag att nå min brytpunkt. Jag kommer att nå den, det ögonblicket jag säger att jag inte kan göra det själv längre.

När allt kommer omkring är jag inte ensam. Vi behöver alla stöd ibland.
Kanske inte hela tiden men definitivt när vi är i våra svagaste ögonblick, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut.Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Nu, efter allt som har hänt, vill jag verkligen att någon håller om mig.
Oavsett hur stark jag vill vara, i slutet av dagen vill jag att någon ska ta mig i sina armar och bara hålla om mig.
Jag behöver inte pengar. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning på allt. Alla problem har en lösning.
Men ibland behöver jag emotionellt stöd. 

För vi alla faller ner någon gång. 

Ge mig ärlighet.

Jag är inte redo för något förhållande med någon efter det som hände förra sommaren. Jag är fortfarande skadad och förstörd efter det som hände. Och de blir fan inte bättre med tiden. Hade min andra terapi session i söndags för att jag är nere i botten igen. Jag trodde verkligen jag skulle fixa att ta mig själv upp och ett tag gjorde jag det. Ett tag kunde jag känna att jag va på väg åt rätt håll men nu har allting börjat ramla över mig igen. Alla känslor som jom upp då, som jag inte riktigt bearbetade. Ocj sen började teatern och mitt nya jobb och jag tryckte bort ännu mer av allting. Sen kom smällen med en person man hade jobbat länge med sedan 2017 och det togs om hand om på ett proffsigt sätt från alla håll som blev inblandade och jag började känna en del glädje i livet. Men sedan slutet av februari början på mara så här det bara gått mer och mer neråt och nu står man med skit ändå upp till öronen av känslor och sånt man inte har tagit hand om från allt det här. 

Jag har alltid velat vara din vän trots sakerna som har hänt för du har en stor betydelse för mig i mitt liv även om du inte tror det. Men min hjärna spelar mig spratt och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjörta. Jag vill att du ska vara lycklig och glad och göra det du vill med ditt liv

Det jag behöver i mitt liv från alla just nu är en stor dos ärlighet. Vad folk tänker, tycker, menar, gör och så vidare. Jag är inte kapabel till att gissa, tro eller undra. För min hjärna mår inte så bra och spelar mig sånna hemska spratt att hela jag inte alls fungerar. Jag orkar inte längre, jag kan inte fungera som en människa. Snälla va ärlig med mig. Låt inte min hjärna spela mig dessa spratt löngre för det för så förvånat ont. 

Over and out

~ Lily

30 års dagen

Till att börja med så ska jag vara ärlig och säga att när jag fyllde 16-20 år så trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva min 30 års dag. Man var så djupt inne i depressionen och man stod i skit ända upp till öronen. Man såg nästan ingen utväg ur det, och att fylla 30 år var så långt borta och nästan omöjligt att tänka sig.
Men nu är man där.. 30 år. det är ändå rätt stort att fylla 30, man blir liksom mer "vuxen" Nu måste man inte vara med 18-20 åringar på krogen nu kan man gå på 30+ dagar. Man slipper vara ute med dom som gick lågstadiet när man själv var gymnasieelev.
När jag ser på mitt liv idag så kan jag inte annat än att le, jag gillar mitt liv jag har nu, ja är så glad att jag stod ut genom dom jobbiga åren och verkligen kämpade mig fram till där jag är i dag, jag kan inte önska mig ett bättre liv.
I går på min 30 års dag så kom mina två bästa kompisar över, den ena med barn och pojkvän. Vi fikade hemma hos mig sedan var det att klä om sig till Prins Per-Eric och ge sig ut på äventyr och hitta en prinsessa. Vi drog in på gallerian i Kramfors och där började jakten.
Efter en stund hittade jag en kille som ville bli min prinsessa och flytta in med mig i mitt stora slott, leksaksstugan i lekhörnan på gallerian. :P
Sedan när uppdraget var klart så var det dags att dra vidare mot nya äventyr. Närmare bestämt Övik och paradisbadet och spa anläggningen.
Jag och min kompis hade riktigt mysigt och väldigt roligt. Stenen och flytkorken. Jag är stenen förresten, jag sjunker som en sten i vatten.... ÄVEN saltvatten. =)

Men ja jag hade en riktigt trevlig dag tillsammans med vänner och jag kommer att kunna titta tillbaka på denna helg och åtminstånde vara glad för en födelsedag när jag blir äldre. I kväll blire det fest för att man fyllde år, för idag finns det chans för barnvakt till allas ungar. =) Så de blir en två dagars 30 år firande.
Men jag kan inte vara annat än lycklig för hur mitt liv har blivit. Min bästa tid i livet har börjat.
Som Molly Sanden sjunger "det bästa kanske inte har hänt ännu"


Over and out

~ Lily

kärlek i livet

Livet är väldigt bra just nu. Jag ska börja hålla på med det jag älskar mer frekvent snart. Jag är i fas med att starta upp en barnteater grupp tillsammans med en av mina vänner. Och detta kan utvecklas så småning om och bli större för de verkar vara många som behöver barnteatergrupper runt om i länet. Jag är så glad att jag har möjligheten att få göra detta. Och då man brinner för teaterns utveckling och vill att kulturen och teatern ska leva vidare. Teatern är en stor del av mitt liv och det ska verkligen bli roligt det här. Ser fram emot att se hur långt detta projekt kan gå. Och jag ser verkligen fram emot arbetet med det.

Till hösten är det 2 år sedan, men jag tänker och drömmer om dig fortfarande. Jag undrar hur du har det och när jag får se dig igen. Jag hoppas du är lycklig och har det bra för det är det ända jag vill för dig. Även om det inte är tillsammans med mig längre. <3 saknar sig varje dag.

Over and out

~ Lily

Ocensurerat

Den 4 januari 2020 så hade vi premiär på vår Revy Ocensurerat efter ett års vila. Det blev en helt fantastisk revy. Jag och J.W är ledarna och regissörerna för revyn numera och detta var vårt första år som vi ledde hela projektet helt själva. Så vi var lite extra nervösa vad folket skulle tycka då det var våra namn som stod som regissör och producent. Ja ovanmons SH var ju också producent, men de va lite extra speciellt för oss. Och det blev en helt fantastisk revy. 4 av 5 shower var fullsatta, den femte var så gott som nästan full. Vi fick väldigt bra recensioner av folk som kom och tittade och även av tidningen.
Det var blandad humor allt från en tant som ska online handla på telefonen men hamnar i butiken, till vad som får plats i en kvinnas väska, President Donland Trump köper ovanmon och regionen, Prästen får det hett bakom öronen, Regions politikerna är i farten och summerar de senaste året. Det blev även en möhippa där på scenen, och sociala medier fick sig en liten känga.
Både jag och J.W gjorde något som vi inte har gjort tidigare år, Vi sjöng solo. Och det gick hem, så nu har vi fått lite mer smak för det.
Vår yngsta deltagare på 13 år skrev sin egen monolog helt själv.
Alltså det har varit et riktigt bra år för oss på orevyn och som ledare och regissör kan jag inte vara mer stolt över min grupp av människor. Så fantastiskt roligt att få jobba med dem. Vi är ett sånt bra gäng. och så många idéer som finns i denna lilla grupp på 6 personer.

Så fort videon är klar och jag kan börja lägga ut lite på vår youtube kanal så kommer jag att lägga ut videona även här. Men för stunden får ni klara er med bara text. :)

Jag längtar till hösten när jag får göra om hela processen med nya sketcher men samma människor. <3

Over and out

~ Lily

Januari 2020

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska skriva om, har två grejor som jag funderar på, så de lär väl sluta med att jag skriver om båda sakerna. Så räkna med ett lite halv långt inlägg. =)

Det är flera år sedan som jag flyttade i från mitt fosterhem, jag drog därifrån 12 Februari 2012 ner till Skåne till min dåvarande pojkvän. så det är 8 år sedan som jag lämnade det livet bakom mig. När jag flyttade hem igen 2015 till min hem kommun så började historierna ramla in, en efter en angående min fosterfar,
när jag var ute med kompisar så kunde han ringa och kolla om jag var där, när jag rymde hemifrån en gång hade han ringt till en killkompis till mig som jag hade nyligen blivit vän och frågat om han visste vart jag var,
att han hade varit på en av mina tjejkompisar på fyllan och att han blev förbannad på en killkompis till mig på en ute kväll för att han var min vän. Det är bara några av historierna som har ramlat in nu i efter hand..

Jag kan förstå varför ingen har berättat detta för mig tidigare men hade jag vetat detta tidigare hade jag kanske gjort något åt saken då.
Samtidigt förstår jag som sagt inte varför ingen har sagt något tidigare, för tidigare hade jag kunnat gjort något åt saken. Det är lite svårare nu och det bygger bara på mitt hat emot honom.
Enligt en av mina bästa vänner hade jag kanske gjort mig olycklig men det hade det varit värt om det hade varit mot honom. Ingen rör eller sårar mina bästa vänner på det viset som han har gjort.
Mina vänner är min familj och så har det varit i många år.
Men jag är glad att det kommer fram mer och mer grejor, för det bevisar bara att jag gjorde det rätta valet att lämna dem och anmäla dem till soc och tala om sanningen så de förlorade allt, det började med de andra fosterbarnen sedan gick det bara utför. Karma is a bitch and i love her. =)

Den andra saken är att jag förstår inte hur vissa människor fungerar.
Varför kan man inte se sina egna misstag utan måste skylla allt på alla andra?
Om man gör fel eller misstag så är det ens eget fel eller?
Om man själv mår dåligt varför göra och säga saker som psykisk misshandel och personliga angrepp mot sina vänner och kollegor och chefer?
Det är inte dom som har lag bort papperna, eller inte läst igenom protokollen inför möten. Eller när man ska hålla tal och inte vet vad man ska prata om. Det är ingen annans fel än sitt eget.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Det har varit en väldigt prövande tid pga av sånt här för mig. Hela januari i stort sett har varit ett enda stort misshandel. Så glad att den biten är över.
Och det är mycket pga det som jag inte har skrivit något på ett tag för att det har varit väldigt jobbigt med detta.

Det kommer att komma ett inlägg angående revyn som jag har regisserat, producerat, varit med och skrivit och skådespelat i senare. Ville inte lägga en sån rolig grej tillsammans med detta sorgliga och jobbiga.

Over and out

~ Lily