Överlever toxiska föräldrar.

Det här skriver jag för jag vet att det finns andra som har det ungefär som man själv har haft det. 
Detta är till alla dom som har tagit avstånd och dom som fortfarande kämpar med att ta avstånd från sin toxiska far och även kanske sin mor och funnit lyckan i från dem. har du inte hittat styrkan än så kommer du att göra det. 

Allt jag kommer att skriva är direkt i från mitt hjärta och jag har själv upplevt detta, det finns många precis som jag själv som inte har haft en bra barndom och det finns många som i skrivande stund inte har en bra barndom. 

Jag vet att du vill ha och ville ha så mycket av dina föräldrar men som du inte fick eller får. 

Och jag vet att det har sårat dig så illa och att det sårar dig väldigt illa. Ens föräldrar ska man kunna älska från månen och tillbaka men problemet är att dina föräldrar aldrig visade eller visar dig samma kärlek på samma sätt.

Dom är själviska nog att göra andra saker när ni behöver dem.

Dom var och är inte när när ni mår dåligt, när ni behöver dem, när ni misslyckas på test. Dom var aldrig där för dig när du skulle börja ta körkort och dom kommer inte att vara där för er som just nu lever i detta.

Ingen av dom var och kommer inte finns där när du behöver prata om de saker som man ska kunna prata om med sina föräldrar.

Och vet du vad det värsta är? Som än idag kan störa mig. 

Alla andra barn runt dig hade och har underbara föräldrar, som var och är med dem hela tiden, för att ge dem kärlek och det stöd de behöver så mycket. Det är bara är bara du som inte får det som du behöver och längtar efter så mycket.

Sanningen är att man ber inte om mycket när man är i denna situation. Man bad dem bara komma på en match, en tävling, en föreställning, man ville bara att dem skulle vara stolta över en för sina prestationer. 

För även om det bara var små saker så betyder dem så mycket för en själv. Man är bara barnet själv och trodde att ens föräldrar skulle vara några som skyddar en från alla det dåliga sakerna som kunde hända.

men dina föräldrar var aldrig och är aldrig där, för varje gång du ville ta och vill ta deras hand när du var/är rädd för något, släppte/släpper dom din hand och säger åt dig att möta dina rädslor. 

För varje gång du ville/vill ha en kyss eller kram, för du har inte sett honom på länge, sa dom bara "hoppa in i bilen" och frågade ingenting om dig.

Dom vill inte höra något om dina känslor, om dom saker du gick/går igenom eller om dina känslor gentemot dom. 

Dom var/är kall och avlägsna emot dig, dom kanske till och med är bättre föräldrar till dina vänner än till dig i mellan åt och du har märkt det. 

Dom bär sig åt som om dom inte är föräldrar till dig, dom uppträder som om dom inte vill ha dig och p.g.a. detta så blir ditt hjärta söndertrasat. 

P.g.a. deras kalla inställning tror/trodde du att du inte är tillräckligt bra.

Du tror/trodde att problemet ligger/låg hos dig även om det är/var dina föräldrar problem hela tiden.

Du kände/känner dig mindre värd och du frågar/frågade dig själv om dina föräldrar skulle ha varit lyckligare om dom fått någon annan till sin son eller dotter.

Man frågar sig själv om man gjort någonting fel hela tiden, och varför ens föräldrar inte gav den kärlek man förtjänade. och man tillbringar så många sömnlösa nätter som barn med att gråta sig själv till sömns och lida i tystnad. 

Men vet du vad?

Även om du tror att allting är ditt fel så måste du veta att det är inte det. 

Du hade bara oturen att vara barn till känslomässigt otillgängliga föräldrar, någon som inte ens älskade sig själva på riktigt. Du var bara ett offer för toxiska föräldrar som tittade på dig men aldrig erbjöd dig sin hand. Så var arg, ta sönder saker, gråt, gör vad du vill. Släpp bara ut ilskan.

Låt all den toxiciteten och ilskan som är inne i dig lämna din kropp. 
För om den stannar inne i dig kan den döda dig. Mängden frustration som kommer ur att inte få kärleken du längtar efter är så stor att den skulle kunna kväva dig till en emotionell död. Men det är inte det du vill, eller hur?
Du vill inte att dina föräldrar ska se att dom förstörde dig, du vill inte att dom ska se hur elden i dina ögon bli mindre och mindre.
Du vill att dom ska se dig stå på dina egna ben efter att ha överlevt så många dåliga saker som dom gjorde mot dig.
Du vill inte att dom ska se att du var deras offer och att du kommer att leva med ärr på ditt hjärta i hela ditt liv. Nej, det vill du inte alls.
Det är därför du behöver vara smart.
Du måste tänka på hur du ska övervinna dina problem. Och vad du än gör, försök inte hämnas på dom. Du vet, karma är hårt och det kommer att få dom att betala för allt dom gjorde mot dig.
En dag kommer dom att be dig att ge dom bara lite av din kärlek, att skaka eras händer ordentligt medan dom säger deras sista ord.
En dag kommer dom att känna sig som du gör nu, precis som ett litet barn, som hungrar efter kärlek och förlåtelse.
Den dagen kommer du att komma ihåg hur du bad dom att hålla din hand när du var rädd. Och du kommer att komma ihåg hur dom släppte din hand och sa till dig att du skulle möta dina rädslor.
Det minnet kommer att sticka dig i hjärtat med all sin kraft men du kommer fortfarande att ge dom din hand.
Du kommer att förlåta dom för allt dom gjorde mot dig. Du kommer att visa dom att du är en större person än dom någonsin var.
Men du kommer också att låta dom gå. Att hålla fast vid någonting som aldrig var riktigt och äkta har ingen mening.
Och om du någonsin kommer ihåg dina föräldrar, om något påminner dig om dem och om du önskar att dom var där hos dig, hämta inte telefonen för att ringa dem.
Ja, dom är dina föräldrar, dom är din skapare, men dom är också dom som förstörde dig när du var som mest sårbar.
Du får lov att älska dem.
Men älska dem på ett sätt som dom aldrig får reda på. Ge inte dom nöjet att vinna till slut.

Det kan bara bli bättre.

Vissa dagar är svårare än andra dagar. Smärtan i brösten är väldigt tung vissa dagar, ungefär som idag. Vissa dagar gör det bara så ont. Jag vet att det kommer att ta tid att läka och att smärtan så småningom kommer att lätta men jag kommer aldrig att glömma. Man lär sig bara leva vidare.

"It has been said that time heals all wounds. I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue, and the pain lessens, but it is never gone" - Rose Kennedy (Spencer Reid)

Jag kan inte med ord beskriva denna smärta men dessa citat som finns med i bloggen är en ganska bra beskrivning. 

"The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched - they most be felt with the heart" - Helen Keller (Spencer Reid)

Det ni gjorde sårade mig riktigt rejält och mycket. Det kommer att tag tid att läka från detta. Men jag ska göra mitt bästa för att bli bättre igen. Jag kommer att bli bra igen. Ibland önskar jag att farfar var vid livet och kunde komma med tips och råd, för det behöver jag verkligen nu.

Over and out

~ Lily

Tankar om 2018

Inlägg 303.

Ja vad säger man. Nytt år och nya möjligheter som dom säger. Just nu är det inte så mycket nya möjligheter som närmar sig vad jag vet. Har påbörjat nästa repertoar för Alexis och kollar på nya outfits åt henne. Hon kommer att få mycket uppmärksamhet i år av mig. Alexis kommer nog att dyka upp i olika sammanhang här i sommar så jag har lite press på mig att fixa fram lite saker till henne. 

Det blev en massa jobb på Life i November och December med flytten. När flytten var så gott som klar så började julruschen, så det var fullt ös hela tiden. Det var jobbigt men riktigt roligt. Jag tror inte jag skulle byta det jobbet mot något annat för jag trivs riktigt bra där. Och det är roligt att höra av chefen att kunder har berömt mig för att jag kan så mycket. Då blir man faktiskt lite glad.

Idag så börjar vårterminen på karaten och där med så börjar hårdträningen för det försöket på svart bälte i sommar. Jag har gjort upp en plan för min träning, 2 gånger i veckan kommer jag köra på som vanligt med karaten och om 3 veckor så kommer jag även att börja träna på onsdagar i våran träningslokal och sista 2 månaderna så kommer jag öka med 4 gånger i veckan. Utöver det så ska jag försöka gå eller jogga minst varje dag. Det kommer bli en hel del fokusering på träningen denna termin så man är så bra man kan vara när man ska göra ett försök på bältet. 

Hösten har varit en väldigt jobbig period rent psykiskt, det är så många som har lämnat mig under 2018 så det har varit väldigt tungt. Trodde verkligen att 2018 skulle bli mitt glada år, 2018 började riktigt riktigt bra. Jag va lycklig för första gången på länge. Men det höll inte speciellt länge. för sedan började än det ena än det andra att braka utför och dödsfall på dödsfall ramla över en. 2018 slutade med ett dödsfall och väldigt många fina minnen av den personen och väldigt många tankar på en annan person som stått mig nära, så mitt huvud var inte där det skulle vara när tolvslaget slog och 2019 började. Dessa 10 dagar har varit helt okey ändå och jag tror att jag är på rätt spår igen. Jag hoppas verkligen att 2019 blir ett bra år och att det inte blir lika många bortgångar detta år.

Man kanske ska ta och försöka städa klart inför helgen trots trötthet och smärta i kroppen, men jag kommer inte att kunna städa i helgen då man jobbar och har besök. Just nu är det en sådan där dag där fibron verkar vara värre än vanligt men jag tänker inte låta den vinna. 

Thinking about you.

Over and out 

~ Lily

Born Naked - The naked truth.

Inlägg 300: Då var det dags. Här kommer nu Born naked - The naked truth.

Barndomen

Redan som 7 - 8 åring fick jag mitt första dos av misshandel och missbruk från två olika håll.
I samma veva som detta så började jag träna karate och det har nog varit den största räddningen på fritiden. Utan den och de vänner jag skapade där hade det nog sett annorlunda ut idag. På fritids eller som det idag heter förskoleklassen så hade jag en lärare som såg hur vilsen, ensam och övergiven jag var så han spenderade ganska mycket tid med mig när vi hade frilek vid pianot och det var där som den estetiska resan i mitt liv började och som har hjälpt mig igenom livet väldigt mycket. "All Artists are depressed" har jag hört. Ne men många som har en tragiskt uppväxt söker sig till musiken eller teatern för att få vara någon annan en stund eller för att göra musik om det som dem tänker och känner. Själv blev jag en blandning, jag skriver låt texter men framför allt så håller jag på med teater, skriver, spelar och regisserar. 

Men tillbaka till den förvirrade 7-8 åringen som stod där och tog emot slagen och nervärderingarna som kastades mot henne. Jag pendlade mellan två hem fram tills jag var 9-10 år på ena sidan misshandel och psykisk misshandel och andra delen alkohol för det mest på helgerna först och jag fortsatte gå till skolan som vanligt sedan fick jag möten med övervakning med mamma på skolan och jämt när vi hade dessa möten hade hon alltid blåmärken överallt, jag visste varför men ingen annan visste. 
När jag var ungefär 9-10 år så dör den största inspirationen och min största idol Farfar och detta släpper lös ett annat helvete i mitt liv. Min pappa börjar dricka mer än han brukade, ibland glömde han mig på skolan där jag absolut inte ville vara p.g.a. mobbning och trakasserier. Ord som hora, flata, lesbisk, subba och missfoster flög emot en från nästan alla håll, fällningar, puttningar och saker stulna ända fram till man var 10-11 år.
jag fick börja gå hem själv efter skolan vid denna tid och ibland tog jag en omväg men för det mesta så gick jag raka vägen hem och upp på mitt rum och kelade med hunden. Ibland gick jag hem till en av mina kompisar om jag hade pratat med pappa om det först och det gick bra. När jag var 11-12 så började jag skada mig själv p.g.a mobbningen, fysisk och psykisk misshandel.
Jag började även vid denna tid att röka för de gjorde mina föräldrar men det skulle dröja tills jag var 16 innan någon av mina föräldrar visst det. När jag var tolv år gammal så fick jag en sneflipp och slog tillbaka på den personen som misshandlade oss andra, sedan slutade jag vara där. skulle dröja några år innan jag träffade min mamma igen och då var det bara för några minuter åt gången. Mycket hände när jag var 12 år gammal farfar hade varit död ett tag och saknaden var stor, jag sneflippade och slog tillbaka och jag började röka. Men också under denna tid så försökte jag även ta mitt eget liv för första gången. 

Tonårstiden

Så där var jag 12 år gammal och utan min mamma, men jag fann en surrogat mamma i en som jag tränade med, hon och våran tränare blev lite som min extra familj under en lång tid. De såg mig och uppskattade överaktiva mig för den jag var. och ännu en gång fann jag lite ljus i mitt mörker, jag kände mig omtyckt och jag hade funnit min plats där jag mådde bra och där jag ville vara. 
Sommarlovet innan högstadiet så blev jag våldtagen av en som jag känt i många många år. 
Och så kom tonårstiden och högstadiet, jag skulle gå i samma skola som dom jag gick i samma skola som på låg och mellanstadiet, jag skulle gå på samma skola som alla mobbarna, skulle vi hamna i samma klass också? Ne det gjorde vi inte vilket var rätt skönt den första veckan iallafall. Killarna i min klass tränade hockey med killarna som jag gick med på första skolan och när de fick veta att dom gick i min klass så brakade mobbningen upp igen. Nu hade jag dock börjat jobba på min oövervinnerliga fasad, i mitt huvud var jag the queen bee och ingen kunde bryta ner mig. Fast på denna tiden så tog ändå klåporden och mobbningen hårt på mig ändå fast jag inte visade det för dem. Jag gjorde mitt och struntade i dem.

Pappa och jag flyttade till stan och jag skulle inte få ett busskort så jag stannade ofta i samma stad som skolan låg i hos hans dåvarande tjejs mamma för att ha nära till skolan, inte skulle pappa betala resorna till skolan inte. För det mesta var jag hemma i lägenheten i stan för det vara nära till karaten, jag skolkade ofta för att slippa vara i skolan. Jag började även dricka alkohol som 14 åring och började festa. 
Jag träffade min första pojkvän när jag var 14 år gammal, han fick min rätta oskuld och jag trodde verkligen att vi skulle leva hela livet, vi till och med förlovade oss, dumt nog. Men strax innan det tog slut 6 månader efter att vi träffades så ville han att jag skulle hjälpa honom och sälja droger och detta sa jag nej till jag ville inte vara med på hans olagliga saker och det var en av anledningarna till att det tog slut mellan oss men också för att han var så svartsjuk att jag inte ens kunde prata med hans styvfarbror. Efter detta så försökte jag ta mitt liv för andra gången jag orkade helt enkelt inte med allt skit som hade varit och som var i mitt liv fram till då och som va just då. Men för andra gången så tog jag inte mitt liv, jag tänkte på mina ljusglimmtar jag hade just då, karaten och musiken.

Ungdomshemmen.

Hösten 05 strax efter mitt andra självmord, blir jag placerad i Örnsköldsvik på ett ungdomshem, där stannade jag bara i en vecka för jag var missplacerad bland massa missbrukare, jag till och med hotade med att jag skulle gå de där 10 milen med all packning för där tänkte jag inte stanna. och hem kom jag dock bara för någon vecka för sedan blir jag placerad på ett ungdomshem i Sundsvall. Jag blev tvungen att sluta med det jag älskade mest av allt ett tag, mitt ljus försvann från mig. jag spenderade första 2 veckorna inne på mitt rum där på ungdomshemmet, jag gick ut och käkade middag sedan tillbaka in dit. Under de 5-6 månaderna jag bodde där så gjorde jag ett självmordsförsök som kunde ha slutat riktigt illa för alla och 2 rymningsförsök, jag kunde Sundsvall ganska bra då min släkt på mammas sida bor där så ta sig därifrån var inga problem, problemet var att vara borta från hemmet för jag blev hela tiden tillbaka skjutsad. 
De där självmordförsöket jag gjorde där blev jag påkommen med och personalen som jobbade natt då satt med mig i flera dagar inne på mitt rum tills jag var redo att prata. Jag hade tappat min största glädje i livet när jag blev placerad i sundsvall, karaten. Jag hade inte längre min enda trygghet, den plats jag kunde känna att här var jag trygg och uppskattad. Jag hade förlorat hela mitt liv. Så när dom frågade om jag ville bli placerad hos en fosterfamilj i min hem kommun där mina vänner var så tvekade jag aldrig för jag såg min chans att få tillbaka tryggheten med karaten. så när jag blir fosterhemsplacerad i min hemkommun så var jag överlycklig dels för mina vänner och också karaten. Och ett tag gick det bra, så länge som jag fortfarande pendlade mellan ungdomshemmet och fosterhemmet. tisdag-torsdag och varannan helg hos fosterfamiljen. 

Fosterhemmet och gymnasiet

Jag var tillbaka där jag ville vara, på karaten. Mina fosterföräldrar körde mig dit och dom följde med på en tävling men sedan fick jag sluta träna för att dom skulle inte köra mig längre till Karate, dom skulle inte lägga pengar på den där sporten för dom förstod den inte, dom ville inte att jag skulle hålla på med den. så jag fick sluta igen. Hela mitt liv rasade igen. Där stod jag 16 år gammal med en familj jag inte kände som inte var min, en ny plats, nya människor, nya rutiner, jag skulle tillbaka till min gamla skola till mina gamla vänner och fiender och ingen trygghet och ingen trygg plats att vara på. Under sista vårterminen på högstadiet hade jag fyra ämnen i veckan, matte, svenska, engelska och musik. Engelskan och matten kuggade jag men svenska och musik hade jag ganska bra betyg i när jag väl gick ur högstadiet. Jag träffade min stora kärlek under denna period på skolan också. Ännu en ljusglimt i mitt mörker, äntligen någon stans där jag kunde vara trygg. Men det sabbade jag under sommarlovet, men jag glömmer aldrig den tid som vi hade ihop. Trots att jag var placerad i ett fosterhem med vad som verkade okey föräldrar så var jag rätt glad, jag hade fått nya vänner när jag kom hem, bättre vänner. och jag hade träffat den finaste killen. som jag spenderade nästan all tid med. Men så kom ju sommar lovet innan gymnasiet, jag rymde från fosterfamiljen för att dom inte lät mig vara med mina vänner och min pojkvän, jag rymmde från min fosterkusin med min fosterkusin för att gå på crusing och där brakade helvetet lös, mina fosterföräldrar var ute och letade mig hela kvällen och natten och hittade oss. Jag förstår att dom var arga men dom hade inte behövt slängt upp mig i himlen och tryckt ner min kille i marken, efter det så tappade jag kontakten med killen och jag fick strängare tyglar. jag fick inte ens åka och hälsa på mina kompisar. Och så fick jag gymnasie beskedet, jag hade kommit in på media i kramfors på den skolan där restrerande mobbare skulle gå. Jag ringde till skolstyrelsen och sa som det var, jag vägrar gå i kramfors, måste jag gå i kramfors kommer jag inte gå i skolan, alla som mobbar mig och som hatar mig går där. Jag kommer inte gå i skolan om jag ska gå där. och då fick jag frågan vad jag ville gå och vart och jag sa musik i sollefteå och redan samma dag så hade jag kommit in där. Jag skulle slippa mobbningen och jag var glad. 
första höst terminen på gymnasiet så gick jag musik och allt kändes okey. men så säger mina lärare att de vägrar ha mig som sångare på scen, inte ens i kör vill de ha mig där och erbjöd mig en plats på teaterdelen av samma linje och efter många om och men och lite tjafs så tog jag ändå den platsen trots att musiken låg mig närmare om hjärtat men jag ångrar inte idag att jag gjorde bytet för skådespeleriet har blivit en del av mitt liv i dag. Skolan var min fristad under gymnasiet jag slapp vara hemma med mina fosterfäräldrar för ju längre tid jag bodde där destomer såg jag vad dom var för människor. De enda jag fick göra hemma var att ta hand om stallet mer och mer, städa huset åt dem, ta hand om katterna och så vidare. Jag blev mer och mer deras piga och jag fick knappt umgås med min bästa vän.
Mina fosterföräldrar började dricka mer och mer alkohol på kvällarna och helgerna kunde dem dricka rätt mycket. Sexuella trakaserier och misshandel blev större och större del i vardagen hemma. Svordomar och psykiskmisshandel blev mer tilltagande. Jag var inte bra på någonting, jag skulle inte klara någonting, jag var inte värd någonting. 

Ungvuxen

Sommaren 2009 så tog jag studenten med full poäng och jag var inte riktigt redo att ta itu med framtiden för i mitt huvud var jag inte värd något och skulle inte klara något. Men så fick jag jobb på ett demensboende och mitt efternamn var nersvärtat av fördomar som "Kleptoman", "alkolist" och så vidare så jag fick börja mitt vuxna liv med att försöka bevisa att jag inte är mina föräldrar. det tog många år innan denna stämpel försvann. Midsommarafton 2009 så var jag på midsommarfirande i byn och där träffade jag o-revyns dåvarande regissiör som pekade med hela handen och sa "Du ska vara med i årets revy," en sån chans säger man inte nej till när det är teater och musik man hållt på med större delen av sitt liv bortsett från karaten. Självklart tackade jag ja och sagt och gjort augusti 2009 så gick jag på mitt första revy möte, jag sysslade med någonting som jag ville syssla med. Det tog inte lång stund innan jag var en del av gruppen och jag fick hjälpa till med mycket då regissören hade sett vad jag gjort under gymnasiet så jag blev regiassistent, och skribent för revyn utöver att skådespela och sjunga på scen. Mina fosterföäldrar tyckte inte att mitt nya intresse var något bra, de ville ju ha mig hemma hela tiden vilket dom inte kunde nu när jag var borta så mycket och tränade med revyn. Detta blev min nya plats där jag kunde känna mig trygg och glömma resten av världen för en stund. Medans tiden hos fosterföräldrarna blev mer förspända och man fick mindre fritid även fast man var över 18 och skulle få bestämma över sitt eget liv så var tiden hos revyn det bästa som hände under de 3 år jag var med där från början. Hemma var ingen bra plats, och orden om att man inte var bra på något och inte värd något fanns fortfarande i mitt huvud, och man agerade ju ut efter det. Man vågade inte säga eller göra saker för man trodde inte att man var bra på något. Mitt första år på revyn blev första gången som jag verkligen insåg att jag kan något, jag är värd något igen. Jag gjorde ett bra jobb både utanför och på scen, detta satte stor prägel på mitt liv senare och andra året så var jag en del av revyfamiljen, dom blev min familj och jag var hellre där än hemma, jag bråkade mer med mina fosterföräldrar och jag började rymma hemifrån igen, jag orkade inte med all form av misshandel och missär som var där. Jag drog mig mer och mer i från dem och det med rätta. Revy gänget började lyfta upp mig mer och mer. 

Vuxenlivet.

Och i oktober 2011 så träffade jag killen som skulle komma att förändra mitt vuxna liv rejält. Jag var 21 år gammal och hade inte vågat mig bort från mina fosterföräldrar pga olika former av hot. Plus att jag ville vara kvar för den lilla flickan som hade kommit att bo där med och som åkte på mer skit än vad jag gjorde imellan åt. Så jag träffade denna kille och vi blev ett par rätt fort vi firade julen tillsammans samma år och även nyår och han kom och kollade på revyn som vi då hade 2012, han var rätt svartsjuk av sig i början och jag fick nästan inte åka på revyrepen men han föjde med några gånger dit. 2012 är ett år som kommer att sätta prägel på det mest i mitt liv. När revyn var färdig i februari för det året så tog jag tillflykt till skåne och killen och en bartender utbildning i malmö, jag blev där nere från februari till april och dagen innan jag skulle fara hem till norrland igen för att avsluta studierna jag höll på med här så förlovade vi oss. så det var med brustet hjärta som jag for hem för att avsluta allt innan jag flyttade till honom, redan samma dag som jag kom hem började bråken med mina fosterföräldrar, bråk om förlovningen, bråk om att jag va borta så länge, bråk om att jag skulle vara hemma och ta hand om deras, ja bråk om det mesta, en vecka senare så säger jag hejdå till min bästa vän och min biologiska mamma och tar en sista minuten ner till skåne, jag klarade inte av att vara kvar där längre hos mina fosterföräldrar, jag ringde soc så dom fick plocka bort flickan därifrån och berättade den nakna sanningen om hur det var där. Och mycket riktigt flickan blev omplacerad, jag var nära på att ta hand om henne själv om hon inte fått en plats i hemkommunen. Tack vare denna kille så vågade jag ta steget att verkligen bryta mig ut från den missär som man levde i hos fosterföräldrarna, ibland brukar jag fundera på hur det hade varit om jag inte gjort det. Men jag är glad att jag gjorde det. 

Tiden i skåne

Tiden i skåne har både bra och dåliga minnen. Redan första året i skåne under 2012 så hade vi ju redan förlovat oss innan jag flyttade ner helt i april. I maj bara en månad efter flytten ner så fick jag en timtjänst på ett äldreboende och på hjälpmedelcentralen. i augusti fick vi våran lägenhet och vi skaffade vår första hund. Allting var bra, visst vi hade våra bråk om pengar och sådant för att jag hade fått en massiv skuld som mina fosterföräldrar hade satt mig i. Men det var ändå bra, jag hade fått nya vänner och jag var på väg att starta ett helt nytt liv på ett helt nytt ställe. Jag hittade en teatergrupp som jag skulle börja i men redan efter första mötet när jag kom hem och var helt lyrisk över detta så fick jag beskedet att jag inte skulle hålla på med detta och det för att han var svartsjuk, jag slutade helt med teatern ett tag. Trots att tiden i skåne var upplyftande och jag växte mycket i mig själv så har jag insett att jag var inte jag längre. Jag hade ingenting som jag gjorde som jag kände var meningsfullt för mig, jag gick till mina timtjänster, jag satt vid datorn och spelade spel med honom eller så var jag med vännerna som även han hade och hans familj. Jag gjorde ingenting för mig. Jag gav upp allt för honom och han kunde nästan inte ge mig någonting tillbaka för det. Jag gillade mina vänner därnere och jag gillade hans familj, och än idag kan jag ibland sakna dem, men samtidigt jag saknar inte tiden där nere så mycket. 
under 2014 så var bråken ständiga och vi satt mer eller mindre i varsitt hörn i lägenheten och pratade med olika personer på internet och spelade olika spel, vi gjorde nästan ingenting tillsammans längre och den sommaren fick jag även missfall, jag var lycklig för ett tag och tänkte att detta kan få oss att bli bra igen men så fick jag missfall dagen innan hans födelsedag och detta gjorde att vi drog oss längre i från varandra, jag i mitt hörn med deprission över missfallet och han på sitt och gud vet vad han tänkte och gjorde. Hösten 2014 var den sämsta tiden i vårat förhållande och i december det året så påbörjades mer eller mindre våran sepration, jag åkte upp till norrland på julen och jag insåg att jag mådde så jävla bra här och att jag saknade mitt norrland. I januari 2015 så gick flyttlastet upp till norrland igen och vi separerade helt. En del av mig var sårad men en del av mig jublade. 

2015 och frammåt, Tiden efter Skåne.

Tillbaka i norrland och jag flyttade in hos min bästa kompis och där bodde jag i ca 2 månader innan jag fick min lägenhet och jag fick även jobb inom äldreomsorgen och jobb på Life. 2015 kom att bli mitt år, jag fick egen lägenhet 2 jobb, jag skulle börja plugga till specialist inom demensvård, jag började träna karate på hösten och jag började även på revyn igen. Jag var tillbaka i mina trygga tillvaron och jag har inte varit lyckligare än vad jag är nu. 3 år sedan jag flyttade tillbaka till Kramfors, visst jag lever ensam med min älskade hund, vi har pengar så vi klarar oss, jag jobbar med min deprisson som har varit stor del av hela mitt liv och jag har fått diagnosen fibromyalgi men jag är ändå världens lyckligaste för att jag får hålla på med det jag älskar mest. Karaten och teatern är det bästa och största jag har i mitt liv och jag tänker inte byta bort det mot någonting igen. För det är här jag är hemma, det är här jag mår bra och det är här jag har min trygghet. 
Jag kan inte jobba inom vården längre pga fibromyalgin men jag har fortfarande mitt jobb på life och jag trivs som fisken i vattnet. Jag funderar på att utbilda mig vidare via life för att bli hälsokostrådgivare via dem. Men först så ska vi se om jag kan få fast tjänst på life innan man tar tag i det. Utöver det så börjar skådespelarjobben att hagla in, förutom revyn så ska man vara med i en kanske 2 filmer, jobbar på sommar teatrar och en show utöver det. Livet kan inte bli bättre än vad det är nu, Eller jo bättre kan de bli, det som fattas är Karln men det kommer när det kommer. Utöver det så kan jag nästan säga att livet känns jävligt bra. =) Jag är med i Amatörteaterns Riksförbund Västernorrlands Styrelsen som ordinarie Ledarmot, och en hel del styrelse jobb inom teatervärlden väntas nu i två år. Jag har kommit in på mittuniversitetet i Sundsvall hösten 2018 och där håller jag på att plugga till journalist och det kan inte kännas mer rätt, om man bortser från att skådespelet har varit stor del av mitt liv. Jag trivs väldigt bra med denna utbildning och jag trivs väldigt bra i skolan. Jag har börjat träffat en kille nu som det verkar gå väldigt bra med, dock är jag väldigt tillbaka dragen i mina känslor och lite så men jag är mig själv hela tiden och försöker inte låta mina negativa erfarenheter spegla mig i detta. Jag vill att livet ska börja ljusna och jag vill verkligen att livet ska bli bättre än vad det har varit. 

Slutsatsen

Här har ni den nakna sanningen om mitt liv. Den nakna sanningen som jag har döljt så länge, sanningen som har gjort mig till den jag är och som har fått mig att skapa den oövervinnerliga fasad som jag har byggt upp under så många år. Denna historia är och kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Jag skäms inte för den längre.
Det finns många fler som delar samma historia, eller delar av denna historia och jag skriver väl detta för att visa folk att trots att man har haft ett helvete till uppväxt så kan man faktiskt resa sig ur detta som en fågel fenix ur askan och faktiskt skapa sig ett fantastiskt och spännande liv. Historian är bara en del av en själv det är hur man använder sig av det man har varit med om som räknas. 
Idag är mitt liv så annorlunda och så bra på så många sätt. Som man kan ha följt med i tidigare inlägg så håller jag på väldigt mycket med teatern både skriver och regisserar och gör olika projekt hit och dit. Jag skriver egna låttexter och jag är som sagt med i amatörteaterns riksförbund Västernorrlands styrelsen. Jag är med i en revygrupp som jag har varit med i sedan 19 års ålder, jag har ett jobb som jag älskar på Life och jag tränar karate flera gånger i veckan och även håller träningar i bland. Jag har mina 3 bästa vänner och en del bra vänner också. Min hund och jag bor i en 2a och jag tog körtkortet 2017. Jag har träffat en människa som har fått mig att vilja bli en bättre version av mig själv och som jag trivs med lika bra som mina bästa vänner. Trots all skit som jag varit med om under mina år så har jag skapat mig ett helt otroligt liv som jag älskar och som jag inte skulle byta bort mot någonting i världen. Man kan ta sig upp från helvetet och få ett bra liv. Man måste bara hitta de där lilla som får en att inte tappa hoppet, för hoppet är det ända som har hållt mig uppe under alla dessa år. Min trygghet och min glädje har jag funnit i teater, musiken och karaten och tack vara dessa har jag skapat den familj och de vänner jag har idag. Det liv jag har idag har jag att tacka musiken, teatern och karaten och alla människor runt dem. 

Det har tagit mig några veckor att skriva ner allt det här, redigerat om och byggt upp det på det bästa sätt. Men att arbeta med denna Born naked - The naked truth har varit till stor hjälp för mig själv också. Att gräva i mitt förflutna har fått mig att verkligen älska det liv jag har nu och det har gett mig så många svar på olika saker. Det har varit väldigt givande och tungt många gånger att läsa igenom och återuppleva allting flera gånger om men det har också stärkt mig. 

Over and out

~ Lily

Den nya resan i livet.

inlägg 297: Snart är det dags för inlägg 300 och sanningen om mitt liv. 
Igår var man på universitetet för första gången, träffade klassen, faddrarna och generalerna för programmet och några av våra lärare. Vi fick en rundvandring på skolan och det kommer ta ett tag att lära sig allting men det kommer gå bra. Nu har man ju fått sett det viktigaste iallafall. =)
Kommer bli riktigt kul att börja läsa när vi väl börjar med våra lektioner just nu har vi bara en sån där insparksvecka med en massa informationer och en hel del rundvandringar och en massa aktiviteter på kvällen tillsamman med våra faddrar och generaler. Jag är inte direkt någon som gillar aktiviteter och så där utan är väl mer en hemma tjej men jag får väl offra mig någon utav dagarna och vara med på kvällen, dock jobbar jag väldigt mycket denna vecka, sista veckan innan skolan faktiskt börjar så de blir inte så mycket aktiviteter på kvällarna.
Idag gjorde jag en dubbelträning, jag var med på barnträningen och sedan var jag med på vuxenträningen med så fick 2 ½ timmes träning idag. På barn träningen fick jag hålla träningen för 9 kuy/mon och 8 kuy/mon och träna lite sparkar tillsammans med dem när jag behövde visa dem hur de skulle göra. Samt lite yakosuki kumite nr 2 med 8 kuy/mon, riktigt lärorikt för mig att hålla i träningar igen. Andra passet blev det mycket kihon (yakosuki kumite 1,2,3 samt nanaho) och kata upp till svart bälte. Första träningen för terminen och första träningen för det svarta bältet. Snart är det även Kumite läger här i våran dojo. Jag kommer behöva all träning jag kan få och komma åt. Kommer bli en hel del egen träning med dessa två terminer inför det svarta bältet för att bli så bra som man kan va när det är dags nästa sommar. Ser fram emot detta år med både skola och träning, fast om sanningen ska fram så ser jag mest i fram emot att ta det svarta bältet. All ledig tid kommer gå till att små träna sparkar som jag inte riktigt får till, eller kombinationer som jag behöver bli bättre på osv osv.
Tur man är duktig på multitasking, göra läxor och träna samtidigt hemma.. Been there and done that. xD
Jag vill att du ska göra det du vill göra och jag är så stolt och glad för din skull. Men det är så svårt att släppa dig från mitt hjärta och ju närmare dagen jag kommer desto mer känner jag, ibland är jag på väg att brista för jag vet att vi inte kommer att träffas på länge och det gör ont i mig att vi inte kommer att göra det. Du har kommit att betyda så mycket för mig och det finns så mycket som jag vill att du ska veta och som jag vill säga. Vissa dagar önskar jag att det var annorlunda allting men jag är samtidigt jätte glad för din skull och jag vill verkligen att du ska leva ut dina drömmar och göra det du verkligen vill. Du förtjänar det...
De finns två låtar som skulle passa denna månad, den som jag inte tänker välja denna månad är väldigt rakt på sak och visst texten och musiken är helt otrolig i den så tänker jag inte ta den denna månad för jag vill inte att du ska veta hur det är, så därför väljer jag den andra låten som handlar om just hur svårt det är att låta någon gå. Men du ska gå, du ska uppfylla din dröm. Jag kommer vara kvar här och tänka på dig och vänta på dig.

Så här har ni månadens låt

Its hard to let you go - Bon jovi
It ain't no fun lying down to sleep
And there ain't no secrets left for me to keep
I wish the stars up in the sky
Would all just call in sick
And the clouds would take the moon out
On some one-way trip
I drove all night down streets that wouldn't bend
But somehow they drove me back here once again
To the place I lost at love - the place I lost my soul
I wish I'd just burned down this place that we called home
It would all have been so easy
If you'd only made me cry
And told me how you're leaving me
To some organ grinder's lullaby
It's hard, so hard - it's tearing out my heart
It's hard letting you go
Now the sky, it shines a different kind of blue
And the neighbor's dog don't bark like he used to
Well - me, these days
I just miss you - it's the nights that i go insane
Unless you're coming back for me
That's one thing i know that won't change

Over and out

~ Lily

Spännande Höst.

Inlägg 296:
Det har varit några hektiska veckor sista tiden. Till veckan börjar jag på Mittuniversitetet i Sundsvall där jag ska läsa till Journalist i 3 år, och jag har försökt att inte få panik över att man ska börja plugga igen och fixat lite inför skolstarten.
Jag har även varit med och planerat 10 år jubileumet av Teaterhelgen på Ulvön som blev en riktigt lyckad helg med mycket improvisations övningar och många skratt tillsammans med 28 st deltagare inklusive ledarna Kevin och Agneta.
Min Biologiska mormor dog här i sommar och i fredags den 17 Augusti så begravdes hon, oturligt nog så kunde inte jag vara där och säga hej då till henne men det gjorde jag månaden innan hon dog i stället.

Igår började träningen igen med karate klubben och nu så sätter jag igång ordentligt med min svartbältes träning. Inga undanflykter längre. :P Hård träning detta året inför detta och det kommer bli en del läger och jag kommer även att hålla ett juniorläger även denna termin. Det kommer att bli ett ganska tufft år men så vårt det i slutändan. =) Ser fram emot nästa sommar.
Våran klubb har nu fått sin egen Instagram med Adalenskarate heter vi där. =)
Denna sommar har varit helt underbar, otroligt fint väder, härligt sommar läger i början av sommaren och en hel del renoverings jobb i våran träningslokal. Det har blivit lite jobb denna sommar men jag har haft den skönaste sommaren på länge. Mycket bad och träning och en hel del softande trots renoveringen.

Här i sommar har jag även fått vetat att det inte blir någon revy i år. Detta har gjort mig lite irriterad på styrelsen och dom kommer att få höra det. Jag och Josefine har lagt ner mycket jobb på att vi ska börja synas runt om i länet och Sverige och så bestämmer dom sig för att lägga ner allting och ta ett sabbats år. Det går jag inte med på, om det hade varit lite glöd i dem så hade de kommit på dessa ideer själv men de finns ingen glöd kvar hos dem. 3 år kvar till 20 års jubileum och så läggs det ner. 1 September så ska Vi gäst spela med några sketcher på sen sommar kvällen i skog och vi skulle vara med på ett teaterforum i sundsvall och visa och prata om revyn men det går ju inte direkt nu. Jag ska ta detta med styrelsen så fort jag kan, dom kan inte göra så här mot oss. I och för sig får jag mer tid över till karate och skola men teatern var min andningsrum, min stressfria zon. Men men sånt är livet. =)

Ne nu ska jag fortsätta att fixa inför skolstarten på måndag. =)

Ha en bra dag
Over and out

~ Lily

Psykologen

Idag va va första dagen hos min nya kurator/psykolog. Gick förvånansvärt bra. Har bara en massa dåliga erfarenheter av psykologer så jag hade inga höga förväntningar men she supriced me, kan jag ju säga. Fick mig att tänka i nya banor, och tänka igenom mer på mitt liv som varit och hon fick mig att inse saker jag bara hade snuddat vid tidigare. Jag visste att jag stängt av men jag trodde inte att jag skulle bli jämförd med en stoneface nyhetsuppläsare. 
Disney filmen insidan ut/inside out blev lite av en referens punkt av henne om mig. 
Jag har fått en hemuppgift av henne att göra till nästa vecka och de är att svara på 3 frågor som jag inte kommer ihåg just nu men har paperet i vardagsrummet, i skrivande stund ligger jag med feber och ont i halsen i sängen och orkar inte hämta paperet. Men basiclly ska jag svara på vad jag vill förändra, hur jag vill förändra och jag ska skriva om när de ha varit bra och vad som gjorde att de va bra.  trots att jag verkar så öppen med detta så är jag inte de, de här är bara ytligt hur de gått idag, ytligt hur det är runt mig och ytligt hur jag mår. En minst 20 årig historia med mest negtiva saker som skapat the "stoneface newscaster". jag skulle kanske ta och skriva en biografi om mitt liv och hur jag ändå har klarat mig.
Kanske inte är så konstigt att man har mer eller mindre kronisk värk i kroppen, sover dåligt och har ångest med jämna mellan rum.  life sucks when you party naked som jag brukar säga.  

Over and out
~Lily